15 Munskänkar är fler än 14 Juraviner

Eller om vi nu skall vara petiga:  Sex vita viner, sju röda, ett dessertvin, sju producenter, fem druvor, en livs levande fransyska från Franche-Comté, hennes make, 14 munskänkar och ett återbud.

Vi anordnar en Juraprovning här hemma för de erfarna provarna och munskänkarna i vår s k OD-grupp.
Extra roligt eftersom flera av dem inte har provat den här typen av viner och vissa druvor tidigare.
Nu är kanske inte kvällens vinutbud helt representativt för Jura som helhet. Huvuddelen på provningen utgörs av ekologiska eller biodynamiska producenter medan endast 5% vinareal i regionen är ekologiskt certifierad (*).
Vinerna är åtminstone gjorda med omsorg av seriösa vinmakare och för kvällen valda med hjärtat i ett försök att fånga en del av Juras själ ur mitt personliga vinprovarperpektiv.

Jaha, det samlade omdömet då?
"Intressant" "Spännande" "Naturviner är nog ändå lite hajpade" osv.
Jojo. Sydafrika och Amarone är också hajpat.
Men varken intressant eller spännande i våra ögon.
Joly och Huet är biodynamiker och faller inom kategorin naturvinmakare.
Hajpade?
Tja. Med all rätt kanske?

Vi vet i alla fall vad våra vinvänner inte vet.
Vi tänker låta dem prova några liknande viner till när tillfälle ges.
Hjärnan behöver tillvänjning när man utforskar ny terroir.
Sen kommer flera av dem att förstå och uppskatta Juras storhet.
Som riktigt bra musik.
Det som måste avlyssnas flera gånger innan det fastnar, är det som håller i det långa loppet.

Vit flight

Domaine André et Mireille Tissot (Stéphane Tissot), Crémant du Jura Indigène Nature

Mycket äppligt åt ciderhållet med citrus och jästighet. Mineralisk frisk syra. Vilt skummande mousse som försvinner ganska snabbt. Enkelt o friskt med högst måttlig längd. 

Ett vin att dricka utan närmare eftertanke bara för att man är glad och våren snart är här. Ändå gjort med omsorg. Första jäsningen på ståltank utan tillsatt jäst. Andra på flaska genom att man häller i Vin de paille som är under jäsning och startar upp processen i flaskan. Jästfällningen låter man vara kvar.

2011 Domaine André et Mireille Tissot (Stéphane Tissot), Chardonnay Empreinte
Syrener, lätt animalisk doft o smak med toner av nymockad hästbox. Lätta fat, svag nötighet, svagt bokna äpplen men utan egentlig oxidation. Hög och bred fin syra, sköna antytt rökiga mineraler och en viss mjukhet i texturen. Fin längd. 

12 månader på 228-litersfat varav endast 10% nya.

Den här jurastilen är nog den bästa. Ett fantastiskt matvin. Balanserat med lätt bioövervikt. För oss som provat tidigare är det tveklöst en Chardonnay, för andra inte. De som inte kalibrerat doft och smakbiblioteket menar att de inte skulle kunna spika druvan på detta vin. In på kvällens topp-tre-lista.

2011 Domaine André et Mireille Tissot (Stéphane Tissot), Arbois Traminer
Permanentvätska. Röda äpplen. Mjuk textur med lite oljighet. Blommigt. Tändsticka. Krutrök. Drygt medelhög syra. Svag beska. Fruktsötma? Alsacekänsla? 

Ej typiskt Savagnin enl de franska gästerna. Inte atypiskt mot de vi provat tidigare men framkommer att man menar att det skall vara oxiderat för typicitet. Kanske beror det också på om man dricker mer vardagsnära viner eller mer "vinprovarviner"?
Just det här var lite klent, obalanserat och sämre än vi förväntat oss. Tissot känns annars pålitlig.

2011 Domaine Rolet, Arbois Blanc, "Naturé"
Något oljig textur. Päron, äpple, lite grape. Hög och ganska bred syra. Fin lätt rökig mineralitet. Antydd fruktsötma.

Samma här beträffande ev typicitet. Visst kan man ana något slags släktskap med Gewürtztraminer fast utan den där jobbiga niveakrämen och kryddigheten.

2007 Domaine Rolet, Arbois Blanc "Expression du Terroir"
Nötigt, måttligt oxiderat med bokna äpplen. Viss mjukhet i texturen. Bra längd. Vin jaune-light kanske man skulle kunna säga.

Gjort på 75%Savagnin och 25%Chardonnay. Troligen har man tagit Savagnindelen från ett fat som var ämnat åt Vin Jaune men som inte höll måttet och avbröts i förtid. Vanlig företeelse i Jura.

Så här minns jag min barndoms doft av Jura berättar vår fransyska. Sämre barndom kan man ju ha rent doftmässigt...
Rolet som är Juras näst största enskilda domän gör inte alls dåliga viner även om de inte ligger främst.

2006 Domaine Labet, Vin Jaune, Côtes du Jura

Som ovan men med extra allt. Så mycket större och samtidigt mer fokuserat och  fruktigare. Extremt hög yxhuggsliknande syra och en oslagbar längd innehållande umami och lite curry. Skärpa och drickbarhet. Unikt och urtypiskt.

Labet försöker göra sin Vin Jaune drickbar i tidigt skede. Vi kan inte säga emot efter denna test. Låg på karaff i 7 timmar innan vi drack det. En västanfläkt när det gäller denna fantastiska vintyp.

Röd flight

2011 Domaine Philippe Bornard Ploussard "Point Barre", Arbois Pupillin
Röda bär, smultron, vinbär. Lite söt tobak. Tunn och ganska platt struktur. Kryddigt med vitpeppar, lakrits och en tråkig träig beska på slutet. 

Nej det här är nog det sämsta vi druckit av Bornard. Undrar ändå om vinet var lite defekt eller värmeskadat. Känner inte igen det.

2012 Domaine des Cavarodes Poulsard 'Chemenot', Arbois

Inledningsvis osar det svavel, ägg och avlopp. Hönsgödsel och röda bär dominerar första 10 minuterna. Det är spritsigt med fräsande kalkstensmineraler på tungan. Efterhand skingras dimmorna och frukten med lingon och röda vinbär kommer fram även om biotonerna finns kvar. Sedvanlig poulsardvattnighet med lätt sötma, hög syra och små nätta tanniner. Torrt slut. Vinner i längden.

Spridda kommentarer hörs under provningen. "Avlopp" "Septitank" "Oj vad mycket svavel" "Skall det vara såhär" Intressant eftersom båda vinerna från Cavarodes är osvavlade. Reduktivt är väl ordet och syrgas är nyckeln till drickbarhet. Det här väcker något speciellt hos mig. Den där fräsande kalciumkarbonaten, syran och lätta frukten, varvat med biotonerna. Borde provas dagen därpå egentligen.

2012 Domaine des Cavarodes, Trousseau de Messagelin, Montigny lès Arsures

Sluten doft o smak men öppnar sig något efterhand. Mindre reduktiva dofter än det föregående. Vitpeppar och hönsbur. Blåare frukt mer åt gamayhållet varvat med svarta vingummin. En del mjuka tanniner. Hög syra. Kalkiga mineraler. Svag slutbeska.

Det må vara nyansskillnader men visst blir det lite mer tyngd och blåfruktighet av Trosseau än Poulsard. Detta blir också renare och "bättre" av syrekontakten.

  

2011 Domaine André et Mireille Tissot (Stéphane Tissot), Trousseau Arbois

Bättre struktur och lite mer av allt med svarta vinbär, mycket nickelkarameller och vingummi, renare frukt men även något flyktigare blå toner. Lingon, slånbär, enbär och en svag tillhörande beska. Sedvanlig fin mineralitet och hög syra.  

En av provarna känner igen Tissotstilen från vitvinsflighten. Intressant och väl noterat! Personligen tycker jag vinet tillhör kvällens bästa.

2007 Domaine Rolet, Arbois Rouge Pinot 2007
Jämförelsevis stram med renare frukt och lätta lite träiga tanniner. Jordgubbar sv vinbär. Torrt hög syra. Lingon tranbär slånbär. Nickelkarameller. Casco trälim. En gnutta vanilj fr fat. 

Direkt efter Poulsard och Trosseau gjorda på naturvinsvis är den automatiska tanken: Yes! Äntligen ett riktigt vin igen! Tills man bara efter några minuter inser att det är ganska tråkigt och slätstruket. Just för att det är traditionellt gjort utan att tillhöra översta PN-skiktet. En ganska enkel pinot helt enkelt. Som att gå från skitig rock'n'roll till välpolerad radio-pop eller kanske från en kurvig bergsväg till en spikrak autoroute. Man börjar snabbt leta efter avfarten igen.

2012 Domain Labet Pinot Noir, Côtes du Jura
Smultron, hallon, örter, kalk, lite gula blommor, nyckelpiga fångad på burk. Hallon o blodgrape därtill i munnen, med drygt medelhög syra och minimala finpulvriga tanniner. Svagt glansig polerad yta utan riktig oljighet. Ingen längd att tala om. Lätt slutbeska.

Inte dåligt men det är vita viner och inte i första hand Pinot man vill ha från Labet.

2009 Domaine de l'Octavin, "Zerlina" En Curon (Pinot /Trosseau)

Åter dessa nickelkarameller med svarta vinbär på en bädd av gula blommor, ostbågar och fotsvett som åtminstone delvis vädras bort. Viss tvålig blommighet. Vissa menar tallbarr. Syran är hög, tanninerna torra. 

Vi har sagt det förr. Producenten övertygar inte helt oavsett om man finns på Noma eller ej.

Domaine Gérard Villet, Macvin (Chardonnay)
Nej det är inte en dryck från den stora hamburgerkedjan...
I praktiken är detta Vin de Liqueur med 2/3 druvmust och 1/3 marc där sistnämnda är tillverkat genom destillation av producentens egna druvor/pressrester. Blandningen får mogna på träfat under minst ett år. Alkoholhalten i slutprodukten skall ligga på 16-22%.Innan jag blev vinnörd, var jag grappanörd (och innan dess var jag ölnörd). Det här doftar ekfatlagrad grappa med lite finkel, nougat och malört, vilket blir en kullerbytta i munnen när den trots allt ganska beskedliga sötman lägger sig som en filt över tungan. Nej, hellre en redig grappa, eller vin.



Fotnot
(*) Karlsson, Britt och Karlsson, Per. Vinet och miljön. Ekologiskt, biodynamiskt och naturligt. Carlsson Bokförlag, 2012

Guy Breton - 2012 Morgon "Vieilles Vignes"

Marcel Lapierre, Jean Foillard, Jean-Paul Thévenet och Guy Breton.

Ja, de flesta av er känner säkert till "The gang of four" i Beaujolais.
Guy Breton tog 1986 över familjedomänen som fram till dess sålde druvorna till de kooperativ som dominerade området på den tiden och genom odlad jäst och maceration carbonnique la grunden för den godisvinstil Beaujolais under lång tid varit förknippad med. Det man glömde bort var den fantastiska terroirskatt man satt på, väl dold bakom de importerade jäststammarnas värld med doft och smak av skumbanan och vingummi.

Inspirerade av traditionalisten Jules Chauvet har de fyra kumpanerna varit huvudpionjärer för omställningen till ekologisk odling och minimal intervention i vintillverkningsprocessen och i högsta grad bidragit till de viner som känns som Beaujolais framtid.
Eller är det kanske så att framtiden redan är här? Jag kan inte släppa hur det blev ett sådant ståhej kring det så kallade "naturvinsläppet" på systembolaget 2012 då den gamla stammens vinskribenter sågade Lapierre och Foillard, sannolikt som ett uttryck för fostran i en gammal vintypicitetsskola kombinerat med brist på öppna sinnen.

Själv är jag övertygad om att det här med sparsam intervention och så naturligt gjorda viner som möjligt är både nutid och i ännu högre grad framtid för såväl Beaujolais som andra vindistrikt. Det är därför ni får läsa om sådana viner i denna blogg. Vi behöver bara ytterligare tid för att programmera om våra hjärnor till hur terroirtypiska viner egentligen smakar. Det vi tycker idag är ju bara något vi lärt oss utifrån de viner som hittills stått till buds. Efterhand kommer också kvalitén att öka. Vänta bara.
De lär knappast vara här ni hörde det först, men kom gärna ihåg om 20 år att ni läste dessa rader i en liten obetydlig vinblogg nära er anno 2014.

Framtiden finns redan.
Alla vet inte om det bara.


Guy Breton - 2012 Morgon "Vieilles Vignes" 
Huvudsakligen blåfruktig doft med rosmarin och en gnutta kanel. Texturen är förföriskt krämig och smeksam på tungan innan en tämligen bestämd syra och mjuka tanniner tar vid. Knappt medelfylligt och inte allt för hårt hållen struktur, men med  en smakrikedom som harmonierar med doftspektrat. 

Kort sagt. Jäkligt gott! Hög kvalitet, extremt hög drickbarhet och garanterat fritt från artificiella godistoner.
Områdestypiskt nu och i framtiden.

Snabbprovning med Andrea Calek och Vin & Natur

Som två oljade blixtar slinker vi in på malmörestaurangen Bastard. Ett vitt, tre röda och 45 minuter senare måste vi ge oss iväg igen efter att snabbt ha träffat Emil från Vin & Natur som mött upp tillsammans med vinmakaren Andrea Calek. Han presenteras som tjeckisk desertör som blev vinbonde i Ardéche väster om floden Rhône. Ekologiskt certifierade vinmarker i kommunen Alba la Romaine. 
Enligt uppgift inga tillsatser i vinerna utöver 100% druvor. Själv berättar han att han bara jobbar med gamla ekfat. "Vin skall inte smaka ek"...

Blanc 2009

100% Viognier. Tre år på gamla ekfat.

Vita blommor, äpplejuice och vafalls - lite knaperstekt bacon?? I munnen sötlakrits och clementin/mandarin. Minimal oljighet på tungan, trevlig mineralitet och bättre syra än förväntat för viognier men en gnutta slutbeska. Gör sig nog bäst till mat.

Babiole 2012 (60% grenache, 40% Syrah)

17 dagar maceration carbonnique, endast glasfibertank ingen ek.

Ren fruktig doft. I munnen ganska stram lätt kryddad frukt med små charkskivor . Medelhög syra en del lite stjälkiga tanniner och svag beska. Ganska enkelt, småtrevligt lättdrucket.

Chatons de Garde 2011 (100% Syrah)

Vi går upp ett snäpp på kvalitetsskalan. Här har druvorna kolsyremacererat i 1 månad och efter jäsning vilar vinet ett år på minst 3 år gamla bourgognefat.

I doften en flyktig jästighet som försvinner ganska snabbt. Svagt rökig mineralitet med kalk och kamferolja. Lite platt obestämbar blå frukt men bättre strukturerat än föregående. Medelhög syra och kanske en viss eldighet? Lätta tanniner som inte gör så mycket väsen av sig. Känns knutet och tilltäppt. 

Pénultième 2011

3 månaders maceration, 18 månader på gamla fat.

Ren lite sötaktig fruktassociation i näsan med slingor av rimmat fläsk, gummi, sötlakrits och örter. Bättre fokuserat med något högre syra och tightare tanniner. Björnbär och vildhallon men ingen sötma som vi trodde. Lätt kanelkryddighet och kalkmineralitet. 

Det här var inte alls dumt. Kvällens bästa. En matbit till det så..

Andrea Calek

Nebbiolo x 5

Vi kallar det för inspirations- och uppladdningskväll inför kommande Giro d'Italia, men naturligtvis är det bara en förevändning för att få öppna flera flaskor med nebbioloinnehåll.

Damilano "Marghe" Nebbiolo d'Alba 2010

Producent som vi inte provat innan. Gör Barolo från flera olika vinmarker. Detta är deras enklare Nebbiolo d'Alba gjort på druvor från olika odlingar i kommunerna Barolo och Grinzane Cavour.

Tunn struktur, lätt sötfruktighet m artificiell ton av blåbär, hallon, lätta fattoner med vanilj. Mkt finpulvriga tanniner och en drygt medelhög syra. Inledningsvis en svag aspartambeska som förvunnit dag två.

Ganska bärigt, modernt, något konstgjort och lämnar inga bestående spår efter sig. Tillhör dock en annan division än nedanstående medflaskor vid denna provning och det blir därför orättvist att jämföra och omöjligt att uttala sig om producenten utifrån detta

Roagna Langhe Rosso 2006

Tog snabbt slut både på SB och Atomwine efter Alf Tumbles haussning i DN i höstas. Med all rätt.

Skall man sammanfatta doft och smak i tre ord blir det "Syrenbuske i stall".

Hög syra, rikligt med ganska fina tanniner. Kraftfullt i första näs- och munkontakten men tinar upp efterhand samtidigt som mer utvecklade nebbiolotoner med tjära o lakrits ger sig till känna.

Mer stall och lite grövre än vad vi minns det men visst är det toppklass för en Langhe Rosso. Känns fortfarande mer som en barbaresco.

Elvio Cogno Barolo "Ravera" 2006

Vi var extremt förtjusta i Elvio Cognos flaggskepp "Vigna Elena" av samma årgång för några veckor sedan. Ravera är mer av en standardbarolo.

Ganska sirligt med eleganta nebbiolomarkörer men ändå bra bett i tanniner och syra. Röd frukt m lite blåa toner, mest fina jordgubbar, hallonlakrits med lakritsdominans, tjärat rep och gamla bronzoltabletter. Håller alldeles utmärkt även andra dagen men tappar lite frukt dag tre.

Klassisk Barolo med power men samtidigt viss finess och en stram elegans. Visserligen utan något bråddjup men det här är bra. Drickes gärna nu och Elvio Cogno börjar redan efter endast ett fåtal provade flaskor segla upp som en liten favorit här hemma. I alla fall den här årgången. 2008 som vi provade här minns vi som bra men inte i nivå med denna.

Cascina Cucco Barolo Cerrati Vigna Cucco 2006

Producenten är ju en gammal bloggdarling och välkänd från Carlo Merolli där denna flaska var i fin form senast för ett år sedan. Det här är sista exemplaret.

Dovt och dystert från Serralunga där den mörka frukten inte riktigt hittar fram och faktiskt försvinner helt dag två och tre. Kvar återstår mest en överdos av salmiak, tjärburkar och en rejäl skopa grova tanniner.

Massolino Barolo 2008

Har aldrig provat normalebarolon från Massolino i Serralunga. Undanstoppade här hemma finns deras Vigna Rionda 04 och 06 där man då och då får slå sig själv på fingrarna för att inte plocka fram.

Lätt parfymerad sötma och havssälta i doften.
I munnen en förvånande sirlig fruktsötma och något artificiell godiston av hallonlakrits och geléhallon som utvecklar sig ganska fint andra och tredje dagen då den lilla klibbigheten försvinner. Finpulvriga tanniner, drygt medelhög syra och det slutar med en god elegant Barolo som känns betydligt varmare och modernare än vad man kunde föreställa dig utifrån producent, ursprung och årgång. Så här ljusfruktigt och sirligt tänkte man inte alls att det skulle vara. Märkvärdigt.

En av världens ovanligaste druvsorter

En av favoritsysselsättningarna i barndomen var att sätta på den gamla rörförstärkta radion hos farföräldrarna på den sydskånska landsbygden. Fascinerad av det magiska fluorescerande gröna ljuset studerades de extremt spännande namnen på avlägsna platser man aldrig hade hört talas om tidigare. Poznan, Sottens, Daventry. Favoritnamnet var Hilversum som jag föreställde mig som en språklig kontamination av himlen, helvetet och universum.

När man rattade på stationsväljaren hördes avlägna röster på främmande språk, nästan som från en annan planet. Dagens motsvarighet är väl egentligen webradio och dess närmast obegränsade möjligheter till livesändningar från främmande land, men då i tillrättalagd form. Naturligtvis är det inte samma känsla när det är för lätt och självklart. Lyckan var så mycket större när man väl lyckades få in en utmärkt mottagning på Radio Luxemburg och dess pop- och rockmusikaliska utbud som det annars inte var så mycket bevänt med från Sveriges Radio på den tiden.

Likheten med vårt vinletande är kanske inte alltför långsökt. Man scannar vinvärlden på områden som har ett teoretiskt tilltalande utbud utifrån ens preferenser och försöker sedan finjustera kanalväljaren så att mottagningen blir så optimal som möjligt. Utifrån vårt Juraintresse är steget inte långt att snegla några mil åt sydost.
Inte för att vi vet om Savojen är vinvärldens Hilversum men namnmässigt platsar det helt klart på en gammal mellanvågsradio. Ur kvalitetssynpunkt kan vi plocka bort såväl himmel som helvete men nog känns vinet för dagen ganska universellt.

Apropå ovanliga namn.
Har ni druckit många viner gjort på druvan Gringet?
Nä, inte vi heller.
Bara ett.

Domaine Belluard Le Feu 2011
Det doftar vita blommor, nysatt vetedeg, havssälta, en gnutta eneträ, fänkål och anis. Dag två finns egentligen bara blommorna och fänkålen kvar. Fruktspektrat drar åt äpplehållet utan större bidrag vare sig från citrus eller annan frukt. Gommen finner dessutom hasselnötter och viss aromatisk rosépepprighet. Skön textur på tungan. Både mjukt och hyfsat fokuserat med en medelhög syra och på slutet en mikroskopisk beska. Rent som en porlande alpbäck på hög höjd. Tyngdlöst utan att bli smaklöst. Inte stort och visst hade vi önskat lite mer syra men vinet känns genuint och jordnära.

Ja man kan tycka att det här är kuriosa men vinet är inte alls oävet om än inte storslaget. Väl värt att prova om man får chansen. Det lär nämligen finnas endast c:a 30 ha odlat med denna gröna druvsort som därmed hör till de ovanligaste i världen. Sålunda är inte konkurrensen stenhård men Domaine Belluard i Haut-Savoie sägs tillhöra toppen av producenterna kvalitetsmässigt.

Pétillant säljer.

Vinregionen Savoie - Jean-Yves Péron, "Côtillon des dames" 2011

1860 vid freden i Turin annekterades den historiska regionen Savojen (på franska Savoie) av Frankrike och delades upp i Haut-Savoie och Savoie. I det moderna Frankrike är båda dessa departement numera delar av regionen Rhône-Alpes som gränsar till både Schweiz och Italien. Haut-Savoie är kanske mest känt för skidorten Chamonix och europas högsta berg Mont Blanc, men man odlar även vin liksom i Savoie.

Båda departementen ingår i AOC Savoie (tidigare Vin de Savoie) som är den stora övergripande appellationen för rött, vitt, rosé och pétillant. Dessutom finns AOC Rousette de Savoie som egen appellation för enbart vitt vin gjort på druvan Altesse.
C:a 75% av Savojens viner är vita vilket kanske inte är så förvånande med hänsyn till det kyliga klimatet med ett årligt temperaturgenomsnitt på c:a 10° C, vilket innebär att blå druvor har svårare att mogna ut. Den vanligaste gröna druvsorten är högavkastande Jacquere medan Altesse (lokalt även kallad Rousette) anses ge generellt mer högkvalitativa viner. Det odlas också mindre mängder Bergeron (=Rousanne) och i ökande omfattning Chardonnay. De röda viner som finns är ofta i en lättare stil och görs i huvudsak på Gamay, den lokala druvan Mondeuse och Pinot Noir. Naturligtvis finns det även en hel del diverse lokala druvsorter men dessa får utgöra max 10% av den enskilde vinodlarens mark.
I AOC Savoie finns 17 crus som får lägga sitt vinmarksnamn till appellationen. De största är Apremont och Abymes innefattande endast vita viner gjorda på Jaqueres.
Mer detaljer om Savoie som vinregion finns bl a här och här.

Även om Jacquere ger hög avkastning anses kvalitén på vinerna ha blivit allt bättre med åren liksom Savojens generella rykte som vinregion. Huvuddelen konsumeras lokalt och tyvärr är det svårt att få tag på vinerna. Pétillant i Köpenhamn har en del. Bland annat denna från Jean-Yves Péron gjord på just Jacquere.

Jean-Yves Péron - Côtillon des dames 2011
Ofiltrerat beslöjat med en ganska djup orangegul färg. Viss gulblommighet och en orientalisk kryddighet med kanel, nejlika och muskot. Medelfylligt med hög syra som från omogna gröna äpplen och apelsinjuice. Här finns en viss juraliknande prägel av hasselnöt och en antydd oxidation men utan gödselstackar eller liknande biotoner. Att döma av utseendet borde det finnas lite kolsyrespritsighet men av det känner vi intet. Kanske slipas det bort av jästslöjorna.

Prototypbilden av ett vin från Savoie gjort på Jacquere anses vara ett lätt, rent och lite alpluftsflyktigt vin med låg alkoholhalt. I det här fallet stämmer det mest vad gäller det sistnämnda med sina 11,8 % alkohol. På egen hand känns det emellertid något grövre tillyxat och robustare än förväntat. Fast varför inte? Det är väl till mat som de här vinerna är tänkta? Det passar i alla fall förträffligt till vår pasta med rökt lax och grädde och visst är det skönt med viner som inte är tillrättalagda.

Rieslinglandskamp Tyskland - USA

Den automatiska tanken är att detta är en nationsklassiker i landskampssammanhang, men när väl hjärnan kommer i kapp känslan inser man att så är nog inte fallet. Vi kommer ju inte alls på några klassiska landskamper mellan de båda länderna.
Ishockey? Nä, USA överlägset.
Fotboll? Nein, Tyskland überöverlägset.
Basket? No, USA overoverlagset.
Handboll? Innebandy? Curling?
Ingen aning, men 75 cl Riesling är en klassiker från och med nu.

Finger Lakes i staten New York satsar huvudsakligen på Riesling, tack vare svalt klimat och några producenter som gått i bräschen och lyckats ta fram bra viner på denna druva. Dr Konstantin Frank från Ukraina var en av pionjärerna som satsade på Riesling för en sådär 50-60 år sedan. Inspirerade av Eric Asimovs artikel i New York Times lyckades vi leta upp och forsla hem några enstaka flaskor från Manhattan för någon månad sedan. Längre än så här kunde vi inte hålla oss...

Eftersom vi inte provat vinerna härifrån tidigare måste vi ju ha någon referenspunkt. Ett vin från Leitz i Rheingau borde vara stabilt nog i sammanhanget. Båda vinerna är torra och har ändå skönt låga 12-12,5% alkohol.


Leitz - Riesling Berg Roseneck "Katerloch" 2012 (Atomwine, 149DKK på tilbud, normalpris 249DKK)

Ren fin doft med tropisk frukt, mango, papaya, nektarin, clementin, gröna äpplen. Lite hasselnöt och gula blommor som topping. Trevlig frukt, bra koncentration, fina ganska kalkiga mineraler och en hög men inte knivskarp syra. Torrt slut med hyfsad längd. Mineralstint med fin energi och ändå bra balans för åldern första provningskvällen. Tappar tempo dag två och blir ganska tillplattat med en lätt irriterande besk anstrykning. 

Dr. Konstantin Frank - Riesling Finger Lakes Dry 2012 (Union Square Wines, $17.99)

Näsan möter inledningsvis lätta svavelångor och en del petroleum. Mindre fylligt tunganslag, mjukare textur och ngt kortare längd och både tunnare och bredare i munnen än vinet i glaset bredvid. Här härskar citrussläktet utan tillstymmelse till frukt från tropikerna. Som att blunda och sätta tänderna i en kvalitetsapelsin med en insmugen klyfta blodgrape. Vita blommor och antydd hasselnötbeska ligger och lurar i bakgrunden. Mineralerna är mörkare och något stenigare än hos kombattanten i detta för övrigt ljusare och lättare vin, som vi första kvällen uppfattar som ganska obalanserat ungt och inte nämnvärt imponerande. Under natten genomgår det emellertid en storslagen metamorfos och är ett par storlekar större dag två, med knappt märkbar petrokemisk doft, bättre fokus, balanserad fruktighet och en behaglig svag mineralsälta. 

Lite otippat hur Tyskland klappar ihop i andra halvlek medan USA lyckas komma ut på spelplanen som ett nytt lag. När slutsignalen går ser vi förvånande nog Finger Lakes som vinnaren. Inte stort men ändå med ett visst djup som vi inte anade inledningsvis. Möjligen hade tyskarna gått segrande ur kampen om vi hade lagrat vinerna på sedvanligt sätt och druckit om ett antal år, men det får vi aldrig veta. 

Skönt ändå när inte allt är förutsägbart.