En av världens ovanligaste druvsorter

En av favoritsysselsättningarna i barndomen var att sätta på den gamla rörförstärkta radion hos farföräldrarna på den sydskånska landsbygden. Fascinerad av det magiska fluorescerande gröna ljuset studerades de extremt spännande namnen på avlägsna platser man aldrig hade hört talas om tidigare. Poznan, Sottens, Daventry. Favoritnamnet var Hilversum som jag föreställde mig som en språklig kontamination av himlen, helvetet och universum.

När man rattade på stationsväljaren hördes avlägna röster på främmande språk, nästan som från en annan planet. Dagens motsvarighet är väl egentligen webradio och dess närmast obegränsade möjligheter till livesändningar från främmande land, men då i tillrättalagd form. Naturligtvis är det inte samma känsla när det är för lätt och självklart. Lyckan var så mycket större när man väl lyckades få in en utmärkt mottagning på Radio Luxemburg och dess pop- och rockmusikaliska utbud som det annars inte var så mycket bevänt med från Sveriges Radio på den tiden.

Likheten med vårt vinletande är kanske inte alltför långsökt. Man scannar vinvärlden på områden som har ett teoretiskt tilltalande utbud utifrån ens preferenser och försöker sedan finjustera kanalväljaren så att mottagningen blir så optimal som möjligt. Utifrån vårt Juraintresse är steget inte långt att snegla några mil åt sydost.
Inte för att vi vet om Savojen är vinvärldens Hilversum men namnmässigt platsar det helt klart på en gammal mellanvågsradio. Ur kvalitetssynpunkt kan vi plocka bort såväl himmel som helvete men nog känns vinet för dagen ganska universellt.

Apropå ovanliga namn.
Har ni druckit många viner gjort på druvan Gringet?
Nä, inte vi heller.
Bara ett.

Domaine Belluard Le Feu 2011
Det doftar vita blommor, nysatt vetedeg, havssälta, en gnutta eneträ, fänkål och anis. Dag två finns egentligen bara blommorna och fänkålen kvar. Fruktspektrat drar åt äpplehållet utan större bidrag vare sig från citrus eller annan frukt. Gommen finner dessutom hasselnötter och viss aromatisk rosépepprighet. Skön textur på tungan. Både mjukt och hyfsat fokuserat med en medelhög syra och på slutet en mikroskopisk beska. Rent som en porlande alpbäck på hög höjd. Tyngdlöst utan att bli smaklöst. Inte stort och visst hade vi önskat lite mer syra men vinet känns genuint och jordnära.

Ja man kan tycka att det här är kuriosa men vinet är inte alls oävet om än inte storslaget. Väl värt att prova om man får chansen. Det lär nämligen finnas endast c:a 30 ha odlat med denna gröna druvsort som därmed hör till de ovanligaste i världen. Sålunda är inte konkurrensen stenhård men Domaine Belluard i Haut-Savoie sägs tillhöra toppen av producenterna kvalitetsmässigt.

Pétillant säljer.

Vinregionen Savoie - Jean-Yves Péron, "Côtillon des dames" 2011

1860 vid freden i Turin annekterades den historiska regionen Savojen (på franska Savoie) av Frankrike och delades upp i Haut-Savoie och Savoie. I det moderna Frankrike är båda dessa departement numera delar av regionen Rhône-Alpes som gränsar till både Schweiz och Italien. Haut-Savoie är kanske mest känt för skidorten Chamonix och europas högsta berg Mont Blanc, men man odlar även vin liksom i Savoie.

Båda departementen ingår i AOC Savoie (tidigare Vin de Savoie) som är den stora övergripande appellationen för rött, vitt, rosé och pétillant. Dessutom finns AOC Rousette de Savoie som egen appellation för enbart vitt vin gjort på druvan Altesse.
C:a 75% av Savojens viner är vita vilket kanske inte är så förvånande med hänsyn till det kyliga klimatet med ett årligt temperaturgenomsnitt på c:a 10° C, vilket innebär att blå druvor har svårare att mogna ut. Den vanligaste gröna druvsorten är högavkastande Jacquere medan Altesse (lokalt även kallad Rousette) anses ge generellt mer högkvalitativa viner. Det odlas också mindre mängder Bergeron (=Rousanne) och i ökande omfattning Chardonnay. De röda viner som finns är ofta i en lättare stil och görs i huvudsak på Gamay, den lokala druvan Mondeuse och Pinot Noir. Naturligtvis finns det även en hel del diverse lokala druvsorter men dessa får utgöra max 10% av den enskilde vinodlarens mark.
I AOC Savoie finns 17 crus som får lägga sitt vinmarksnamn till appellationen. De största är Apremont och Abymes innefattande endast vita viner gjorda på Jaqueres.
Mer detaljer om Savoie som vinregion finns bl a här och här.

Även om Jacquere ger hög avkastning anses kvalitén på vinerna ha blivit allt bättre med åren liksom Savojens generella rykte som vinregion. Huvuddelen konsumeras lokalt och tyvärr är det svårt att få tag på vinerna. Pétillant i Köpenhamn har en del. Bland annat denna från Jean-Yves Péron gjord på just Jacquere.

Jean-Yves Péron - Côtillon des dames 2011
Ofiltrerat beslöjat med en ganska djup orangegul färg. Viss gulblommighet och en orientalisk kryddighet med kanel, nejlika och muskot. Medelfylligt med hög syra som från omogna gröna äpplen och apelsinjuice. Här finns en viss juraliknande prägel av hasselnöt och en antydd oxidation men utan gödselstackar eller liknande biotoner. Att döma av utseendet borde det finnas lite kolsyrespritsighet men av det känner vi intet. Kanske slipas det bort av jästslöjorna.

Prototypbilden av ett vin från Savoie gjort på Jacquere anses vara ett lätt, rent och lite alpluftsflyktigt vin med låg alkoholhalt. I det här fallet stämmer det mest vad gäller det sistnämnda med sina 11,8 % alkohol. På egen hand känns det emellertid något grövre tillyxat och robustare än förväntat. Fast varför inte? Det är väl till mat som de här vinerna är tänkta? Det passar i alla fall förträffligt till vår pasta med rökt lax och grädde och visst är det skönt med viner som inte är tillrättalagda.

Rieslinglandskamp Tyskland - USA

Den automatiska tanken är att detta är en nationsklassiker i landskampssammanhang, men när väl hjärnan kommer i kapp känslan inser man att så är nog inte fallet. Vi kommer ju inte alls på några klassiska landskamper mellan de båda länderna.
Ishockey? Nä, USA överlägset.
Fotboll? Nein, Tyskland überöverlägset.
Basket? No, USA overoverlagset.
Handboll? Innebandy? Curling?
Ingen aning, men 75 cl Riesling är en klassiker från och med nu.

Finger Lakes i staten New York satsar huvudsakligen på Riesling, tack vare svalt klimat och några producenter som gått i bräschen och lyckats ta fram bra viner på denna druva. Dr Konstantin Frank från Ukraina var en av pionjärerna som satsade på Riesling för en sådär 50-60 år sedan. Inspirerade av Eric Asimovs artikel i New York Times lyckades vi leta upp och forsla hem några enstaka flaskor från Manhattan för någon månad sedan. Längre än så här kunde vi inte hålla oss...

Eftersom vi inte provat vinerna härifrån tidigare måste vi ju ha någon referenspunkt. Ett vin från Leitz i Rheingau borde vara stabilt nog i sammanhanget. Båda vinerna är torra och har ändå skönt låga 12-12,5% alkohol.


Leitz - Riesling Berg Roseneck "Katerloch" 2012 (Atomwine, 149DKK på tilbud, normalpris 249DKK)

Ren fin doft med tropisk frukt, mango, papaya, nektarin, clementin, gröna äpplen. Lite hasselnöt och gula blommor som topping. Trevlig frukt, bra koncentration, fina ganska kalkiga mineraler och en hög men inte knivskarp syra. Torrt slut med hyfsad längd. Mineralstint med fin energi och ändå bra balans för åldern första provningskvällen. Tappar tempo dag två och blir ganska tillplattat med en lätt irriterande besk anstrykning. 

Dr. Konstantin Frank - Riesling Finger Lakes Dry 2012 (Union Square Wines, $17.99)

Näsan möter inledningsvis lätta svavelångor och en del petroleum. Mindre fylligt tunganslag, mjukare textur och ngt kortare längd och både tunnare och bredare i munnen än vinet i glaset bredvid. Här härskar citrussläktet utan tillstymmelse till frukt från tropikerna. Som att blunda och sätta tänderna i en kvalitetsapelsin med en insmugen klyfta blodgrape. Vita blommor och antydd hasselnötbeska ligger och lurar i bakgrunden. Mineralerna är mörkare och något stenigare än hos kombattanten i detta för övrigt ljusare och lättare vin, som vi första kvällen uppfattar som ganska obalanserat ungt och inte nämnvärt imponerande. Under natten genomgår det emellertid en storslagen metamorfos och är ett par storlekar större dag två, med knappt märkbar petrokemisk doft, bättre fokus, balanserad fruktighet och en behaglig svag mineralsälta. 

Lite otippat hur Tyskland klappar ihop i andra halvlek medan USA lyckas komma ut på spelplanen som ett nytt lag. När slutsignalen går ser vi förvånande nog Finger Lakes som vinnaren. Inte stort men ändå med ett visst djup som vi inte anade inledningsvis. Möjligen hade tyskarna gått segrande ur kampen om vi hade lagrat vinerna på sedvanligt sätt och druckit om ett antal år, men det får vi aldrig veta. 

Skönt ändå när inte allt är förutsägbart.

Elvio Cogno 2006 "Vigna Elena" Barolo Riserva

Det är kanske inte allom bekant att det finns så många som 11 kommuner i Piemonte som gör viner med benämningen Barolo DOCG. Förutom självaste Barolo har vi Castiglione Falletto och Serralunga d’Alba samt delar av kommunerna La Morra, Monforte d’Alba, Novello, Verduno, Cherasco, Diano d'Alba, Grinzane Cavour och Roddino. Naturligtvis är det ju de fem första man oftast brukar tala om men man skall inte räkna bort Burlottos Verduno, eller för den delen Novello i sydväst där Azienda Agricolo Elvio Cogno har sin hemvist.
I dag är det Elvios dotter Nadia Cogno och maken Valter Fissore som driver vingården. 11 ha vinmark som man bland annat använder till att på klassiskt manér tillverka kvällens Barolo. Gjort på "rosé" en särskild klon av nebbiolo, ståltanksmacererat 30 dagar, därefter lagrat på 40 hl stora slavonska ekfat innan det hamnar i flaska.

Etiketten gjord av Elvios barnbarn Elena när hon var tre år för närmast tankarna åt franska naturvinmakares etikettdesign men man skall icke låta sig luras. Det här är i högsta grad klassiskt och tidlöst elegant.

Elvio Cogno Barolo "Vigna Elena" Riserva DOCG 2006

Transparent rubinröd färg med antydd något dov tegelton. Ren fin doft och smak med nykokt jordgubbssaft, klarröda körsbär med krossade kärnor varvat med nymalen sötmandel, en nypa fin tobak, nytuggad lakritsrot, spetsen på en tjärad repstump och möjligen en kaffeböna. Ganska finlemmat om än ungdomligt kraftfullt med både rejält hög syra och frasiga finsandiga tanniner. Allt uppbackat av en skönt fruktig ryggrad som skapar balans och gör att det här kan drickas både nu och många år framåt.

Mio Dio så gott!
Vi tassar runt i 93-poängsklassen.
Minst. 

Jura x 2 - La Mailloche från Octavin och Tissot

Vi har ju tidigare antytt att Domaine de l'Octavin i våra gommar inte riktigt levt upp till sitt rykte som biodynamisk Juraproducent av rang, trots att det platsar på Noma.
En flaska av deras Pamina 2011 har legat till sig här hemma i några månader. Privatimporterat via Vin&Natur. Gjort på Chardonnay från vinlotten La Mailloche utanför Arbois. Svårt att hitta aktuell info men åtminstone tidigare årgångar har haft skalkontakt och legat 2 år på 1-4 år gamla fat. Inget tillsatt svavel.

Tissot La Mailloche Chardonnay 2009 är ett varuprov från TM Kvalitetsviner, som vi för ovanlighetens skull tackat ja till, enligt vår princip att bara ta emot sådant vi själva tycker om och kan tänka oss att köpa utan att själva bli köpta. Handskördat, oklart om skalkontakt, lagrat på 228-liters fat varav en tredjedel nya. Låg mängd tillsatt svavel.

Det är upplagt för en jämförelse. Olika årgångar men i övrigt samma druva, samma vinmark och båda producenterna är biodynamiskt certifierade.


Domaine de l'Octavin Panima 2011
Lätt ofiltrerat mycket ljust gult med svagt grönstick.
Ganska knutet dag ett. Lätt nötig friskt äpplig doft med minimal naturton.
Välstrukturerat medelfylligt. Gröna och röda äpplen, citrus och zest. Endast minimal grapebeska. Väintegrerade lätta träförnimmelser.

Dag två och tre blommar det upp en del och vi får en något mer voluminös cideräpplighet i både näsa och gom nästan som äpplejuice med fruktkött. Gula blommor, en del mineraler, ganska hög men balanserad syra. 

Tissot La Mailloche Chardonnay 2009

Två år kan sannolikt inte förklara den stora skillnaden i färg. Här måste det nästan vara skal inblandade under macerationen. Ljust guldgult och skimrande klart inger det förhoppning om stor doft och koncentration. Mycket riktigt - näsan möter en kraftfull lätt oxiderad doft med bokna äpplen, rostade hasselnötter, valnötspanel från 70-talet, rökiga mineraler och lite limstift. I munnen är det tämligen tätt och koncentrerat, men med en samtidig riktigt vass syraegg som snyggt och effektivt skär behagligt genom gom o tunga. Lång fin eftersmak med tomatliknande umami på sluttampen. Dag två och tre lugnar det ner sig något i intensitet och här kan nog anas en liten nypa curry och framför allt en behagligt mjukare textur utan att det blir oljigt. 

Panima är minsann det bästa vi druckit från Domaine de l'Octavin, i alla fall när det matats med syrgas i dagarna tre. 

Komplexitetskampen vinner däremot Tissots La Mailloche där första tanken är att det är en påbörjad Vin Jaune som inte nått ända in i målfållan. Vad vi kan finna har det emellertid inte alls vistats under något jästtäcke utan gjorts som andra traditionella viner à la ouillé, dvs på fat som fyllts upp efterhand som vinet dunstar. Alla må inte tycka om den här lätt oxiderade nötiga stilen men vi tvekar inte att köpa årgång 2011 när det släpps på SB i mars.
Panima borde de flesta tycka om, både med och utan mat eller större eftertanke.

Oj, så mycket hellre vi kontemplatoriskt smuttar på endera av dessa viner under några dagar i stället för att stjälpa i oss 3 liter BiB till samma pris.

Schäfer-Fröhlich Riesling Kabinett 2011 + 2012

Allt fler rapporter verkar bekräfta att 2012 är ett toppår för torr tysk Riesling, men hur ser det ut för vinerna med lite restsötma i flaskan? Vi gjorde ett smygtest av Julian Haarts Kabinett Schubertslay i höstas och noterade, inte odelat positiva, att det fanns mer tyngd än vad vi brukar förknippa med traditionell Kabinett. Liknande noteringar blev det när vi lite senare obloggat provade Schäfer-Fröhlichs Kabinett anno 2012. 2011 års modell har varit en tidigare favorit och det börjar helt enkelt bli läge att göra en jämförelse nebenainander, Kopf an Kopf sozusagen.

Schäfer-Fröhlich "Schiefergestein 2011 Bockenauer Riesling Kabinett" andas lätta diesel- och svavelångor, kikärtor, en gnutta jordnötssmör och efterhand franskbröd, vitblommighet och små mängder persika och ananas. Balanserad sötma med hög men inte knivskarp syra och en något grusig mineralitet. Fortfarande dansar den, åtminstone jämförelsevis, lite småspritsigt lätt på tungan, men börjar gjutas samman allt mer utan att för den sakens skull ha transformeras till något högdensitetsvin.

Schäfer-Fröhlich "Felseneck 2012 Bockenauer Kabinett 2012" har en något mindre svavlad men i övrigt generellt större doft. Här finns mer persika, gula ärtor och vita blommor och ett ytterligare driv i citrusaromerna närmast som av apelsinjuicekoncentrat. Även i munnen tar det mer plats och bjuder på Apotekarnes passionsfrukt med en skvätt Zingo. Lätta flädertoner och en som vanligt fantastisk mineralitet. Utmärkt syra/sötmaratio. 

Till skillnad från den förra kabinettversionen där druvursprunget (som vi förstått det) till största delen men inte i sin helhet var från Felseneckmarken, bygger den senaste årsmodellen enbart på druvor från denna vinmark som är grunden till Tim Fröhlichs fantastiska torra GG-riesling. Hur mycket som i detta fall är terroir- respektive årgångspåverkan är svårt att säga men vi kan konstatera att 2012 levererar en riktigt fin kraftkabinett utan att ge avkall på sedvanlig finess.
Valet är delvis en smaksak och står mest mellan lätthet och tyngd. Balansen mellan sötma och syra är i båda fallen exakt som vi vill ha det och kvalitetsmässigt i övrigt är skillnaden hårfin, men visst är 12:an snäppet större på alla sätt...

Château Meunier St Louis "Allegretto 2005"

Ni vet vad vi menar.
Det där att känslorna plötsligt kan välla över en bara någon trycker på den rätta förlösande knappen.
Eller ja, rycker den förlösande korken.
Vi utgick från Barcelona en septembervecka och körde till och bodde i Collioure och vi plockade valnötter i Pyrenéerna (ja egentligen var det en valnöt vi hittade på asfalten under ett valnötsträd på parkeringsplatsen i den öde byn Coustouges som vi av misstag körde till) och vi återupplevde barndomens Palalda (fikade på caféet som nu var helt ombyggt och förresten hittade vi ingen bensinmack) och det var sagoslottskänslan i Carcasonne (det var snålblåst och svinkallt) och vi charmades av Picassomuséet i Céret (jo det var faktiskt riktigt fint) och varje kväll avslutades med billig Banyul i Les Templiers bar och livet lekte.
När det så visade sig vara stängt på Celliers d'Orfée körde vi vidare en bit och spontanstannade när vi såg skylten till Château Meunier Saint Louis (egentligen hade vi inget val då våra vesicae urinariae stod i
begrepp att sprängas) och 11.80€ betalade vi för toalettbesöket och då ingick kvällens vinflaska och jo vi provade några till men denna var den bästa även om vi redan då var lite fatfobiska och vi flög och hade inte outtömlig plats i resväskan och det där att känslorna bara plötsligt kan välla över en.

Snabbt går det också.

Château Meunier St Louis "Allegretto 2005"
Lavendel, rosmarin, mentol, lätta mognadstoner med undervegetation. Guldnougat, plommon, björnbär, blåbär, vildhallon. Medelfylligt. Väl integrerade fat med lite kolasnören och mjölkchoklad. Ganska snälla men inte mesiga tanniner. Lätt värme och antydd sötma men samtidigt en fin syra, och överhuvudtaget bra balans.

Carignan, Grenache, Mourvèdre i okända proportioner
Nostalgi eller ej. Det här var minsann betydligt bättre än vi egentligen hade hoppats på!

Res-suget sätter in.
Nu längtar vi ut i Europa.

Ett knappt halvblint Italien

Man kan ju tycka att det är lite skevt fördelat på Malmömunskänkarnas tvåbetygskurs när Frankrike är uppdelat på 5 olika områden och tillfällen, medan Italien som är lika stort vinproduktionsmässigt har fått ett tillfälle. Å andra sidan är det tacksamt att få hålla i den delen eftersom alla gillar dessa viner. Liten kurs detta år men med inbjudna gäster blir det 12 för dagen. Enligt kursprogrammet skall praktiskt fokus ligga på Toscana och Piemonte men Corvinavin rekommenderas därtill. Med utrymme för lite handlingsfrihet är det väl lika bra att klara av ett Amaronevin redan som en aperitif, att smutta på under första teoridelen.

Tenuta Sant'Antonio brukar hålla hög kvalitet även om man själv inte är någon amaroneförespråkare.
Campo dei Gigli 2005 Amarone della Valpolicella DOC har respektingivande 16% alkoholhalt men känns inte lika eldigt som väntat. Visst är det typiskt med russintoner och viss värme men förvånansvärt balanserat och skönt fritt från de värsta chokladavarterna.

Så en munrensare i form av Ferrari Brut Metodo Classico innan det intressanta börjar.
Upplägget är att öppet prova tre sangiovese och tre nebbiolo av olika typ och kvalitet och sedan avsluta med en blind av varje druvsort eftersom det är vad som förväntas komma på provet senare i vår. Inbillar mig att man lär sig mer genom att inte prova allt helblint.

Felsina Berardenga 2010 släpptes i höstas och är väl inget man springer benen av sig för att hitta även om det är ett oftast pålitligt vin från en känd kvalitetsproducent. Det här blir mycket riktigt ett bra typexempel på enklare standardchianti. Lite kärva körsbär, hyfsad syra, knappt medium tanniner och något klen längd. OK men nog finns det väl bättre saker att hitta för 149 kr även på Systembolaget.
Än tydligare blir detta när man jämför med vinet bredvid, Mazzei Ser Lapo Chianti Classico Riserva 2005. Huvudsakligen Sangiovesebaserat men med 10% Merlot. Köpt för 4 år sedan för 179 kr, lite väl fatigt då men nu har detta integrerats väl. Ingen  Coca Cola som Mazzeis Fonterutoli brukar få efter några år. Här hittar vi istället en del mer seriösa mognadstoner med svamp, lite tryffel och ändå fortfarande fin körsbärig frukt, bra syra och en del avrundade tanniner. Viss komplexitet och funkar bra som illustration av begynnande sangiovesemognad och nästa steg på sangioveseskalan där vi överst denna eftermiddag hittar Poggio di Sotto Rosso di Montalcino 2007. Hoppas nu bara att deltagarna inser storheten i detta...
Jodå de är duktiga och det finns ingen anledning till oro. En av dagens favoriter verkar det som. Ljust åt det brunröda hållet som en nebbiolo men med mindre tuff struktur och något tanninfattigare. Här finns en antydd sötma, de sangiovesiska körsbären och även lite jordgubbar i frukten. Bra syra, en liten tryffelpust och en nypa tobak. Ungt men redan nu är det tillräckligt balanserat för att avnjutas både med mat och ensamt. Bättre än mången Brunello, men så kostar det också 349 DKK på Atomewine.

Alla uppskattar inte biotonerna i Cascinja Tavijn Barbera Piemonte "La Bandita" 2011. Man får väl föreställa sig hur det skulle vara till mat och jag tycker att det funkar som barberaillustration (om än inte urtypisk) med sin fina frukt, höga syra och låga tanninhalt. I alla fall blir det en övergång till andra akten.

I nebbiolosektionen börjar vi med en Luigi Pira Langhe Nebbiolo 2008, det enda vinet jag inte provat tidigare. Vi är flera som tycker att det är en besvikelse för sina 195 kr. Faktiskt lite unket, snipigt och ogint med en viss besk bismak och inte mycket till nebbiolotypiska tanniner. Dagens sämsta vin om man själv får säga det. Däremot tycker några att Enrico Serafino Barbaresco 2008 är en trevlig överraskning. Halvtraditionell producent (se kommentar) men ändå finns här mer kola och fudge än vad jag minns från inköpet för något år sedan. Lättsamt och fläckfritt även om karaktären saknar större komplexitet. För 179 kr är väl knappast annat att vänta. Tåmligen typiskt och funkar utmärkt som dagens mellansegmentsnebbiolo och (första) Barbarescoillustration som det är tänkt. På samma sätt fungerar det nästföljande La Spinetta "Barolo Garetti" 2006 som flera håller på som dagens vin. Fint exempel på modern barolo med rejäla men inte stenhårda tanniner, hög syra och stöttande men inte störande fat. Tillgängligt nu, viss eldighet men annars invändningsfritt. 380 kr då det köptes på SB augusti 2011.

Jaha, de blinda då. Jo druvorna spikas naturligtvis direkt av samtliga inklusive gästerna. Inte länge sedan vi skrev om Il Molino di Grace CC 2010 och Pelissero Barbaresco Nubiola 2008 och kul att prova igen så nära inpå. Barbarescon ännu mer finlemmad idag och är lätt det bästa klipp vi kan komma på. 100 DKK jämfört med 299 kr i BS. Ett ohotat fynd.

Wind Gap 2010 Sonoma Coast Syrah

Hur var det nu vi sa? Skulle man röra sig i horisontellt eller vertikalt i kvalitetspyramiden?
Äh, inget är svart eller vitt här i livet så vi rör oss snett uppåt västerut.

Kalifornien har för oss varit liktydigt med överviktiga muskelpaket som dryper av syltburkar och rostade vaniljstänger.
Den sedvanliga amerikanska måttfullheten med andra ord.
Men något verkar ha hänt. Frankofiler har tidigt känt milda brisar från ett elegantare USA och vi måste naturligtvis ge den här svalare kaliforniska vågen en chans.

Wind Gap 2010 Sonoma Coast Syrah 
Inte för vi att vet om detta är något "naturvin" men visst är det första vi hittar en liten biomarkör. Annars domineras doftintrycket av en lätt rökighet, kryddiga fattoner, eneträ, grankottar, tallbarr, pors, oliver och rosmarin. Bakom denna örtmatta döljer sig både svarta vinbär och björnbär. I munnen finns en lite oväntad antydan till grön ton och minimal beska som stör något. I övrigt har vi inga invändningar. Svalt med riktigt hög syra och en fin björnbärssyrlighet, tydliga om än ganska beskedliga tanniner, lätt kryddpepprighet och ett balanserat fint syrahuttryck överhuvudtaget. Dag två har grönkvistigheten försvunnit, texturen är ännu lenare på tungan men den höga syran kvarstår. Dag fyra är det plattare och fat o kanel dominerar igen.

Jodå. Gränserna mellan USA och Europa suddas delvis ut för oss. Här kan man ju hitta ett både typiskt och eget uttryck i vinet som inte döljs av bränt trä, syltig frukt och vanillinpulver. Utifrån vad vi druckit senaste året skulle man närmast kunna karaktärisera detta som en korsning mellan Simon Mayes syrah och någon av Clos Rougeards Cabernet på en kvalitetsmässigt lägre, men fortfarande hög nivå.
Det svala Kalifornien ger mersmak.

Läs mer här

$41.99 hos Chambers Street Wines som överhuvudtaget har ett fint utbud av bra viner om man är i New York.

Back to basics - Il Molino di Grace Chianti Classico 2010 & Pelissero Barbaresco Nubiola 2008

Vi har spanat och anat en trend att det tenderar bli allt dyrare och finare viner som avhandlas både i blogg- och twittervärlden. Det provas vertikaler av Château d'Ampuis, 50-åriga Vega Sicilia, Brunelloprojekt som är så stora så att man både dreglar och baxnar. Bourgognerna är av finaste slag, champagnerna likaså och Rieslingen är oftast på GG-nivå.
Inget ont i det och en naturlig utveckling kan tyckas, i alla fall för den enskilde vinprovaren som hållit på lite längre än vi, men är det så självklart att utvecklingen bara skall gå i riktning mot toppen av kvalitetspyramiden?
Det är lätt att ryckas med i köp- och provningshetsen av de allra dyraste vinerna men det finns en risk att man tappar sugen om man till slut inte har kvar de riktigt stora vinerna att längta efter. Var sak har sin tid och var och en gör sin vinresa i egen takt. Man får se till att inte bli blasé i förtid.
Visst behöver man ha smakat toppviner lika väl som riktiga bottennapp för att kunna värdera det som finns däremellan, men vinintresset och upptäckarglädjen kan även upprätthållas genom nyfikenhet och lyhördhet i sidled. Även om man ibland gör avstickare till de finaste vinerna måste man fortsätta att upptäcka nya områden, producenter och druvor samtidigt som man fördjupar sig i välkända marker och även följer årgångar av tidigare guldkorn.
Man kan få vinkickar utan att det behöver kosta skjortan.

De här båda trotjänarna har lovordats av oss tidigare och har under hösten inköpts i nya årgångar.


Il Molino di Grace Chianti Classico 2010

Mörkt rubinrött med lätt blåstick.

Redan vid första karaffsniffen tickar lustcentrum igång trots lite oväntad fatighet med svaga iglookolatoner o skokräm som efterhand drar mer åt våtrumstapet och en antydan till kakao. Faktum är att vi tänker fatad Barbera vid första doftintrycket tills allt faller på plats i munnen med mörka kärva körsbär, svart te, viss örtighet, drygt medelhög syra och ganska rejäla tanniner, kanske mer än väntat för att vara sangiovese.

Vinet är lite grövre, råare och känns mer fatdominerat än vad vi minns tidigare årgångar i motsvarande skede. Här saknas dock den rostade eken och med några år på rygg lär faten integreras och frukten mogna fram, men redan nu är det alldeles förträffligt särskilt på matbordet. 

Pelissero Barbaresco Nubiola 2008
Mörkt rubinrött.

Omisskännliga nebbiolomarkörer som domineras av linolja, duschdraperi, viol, Lakrisal, lite tjärpapp och örter. Frukten hittas främst i smaken och är den traditionella blandningen av mogna jordgubbar och mörka körsbär kryddat med än lätt dos järnmineralitet och små granskott. Frukten är dovare än 2007 års modell och faten något mer markerade men med en behaglig lättrost som säkerligen kommer att integreras fint med frukten efterhand.

Syran är hög och visst finns tanninerna tydligt närvarande men biter inte till överdrivet vasst.

Ungt och lite ruffigt som det är nu men andas kvalitet och fungerar helt klanderfritt redan. 

Vin Jaunes dagbok

Vin Jaune "En Spois" 2006 - Domaine André et Mireille Tissot


7/11
Eh..jaha.
Så det var här man hamnade efter att man öppnats.
I ett kylskåp bredvid tomatketchup. Svensk dessutom. Från Eslöv.
Hedrande...not!
Tur åtminstone att man får bo i Malmö sista delen av sitt liv. Inte som Arbois, men det funkar.
Värdparet verkar dessutom genuint intresserade.
Nu har de väl smakat färdigt för i kväll i alla fall.
Så man får vara i fred ett tag.
Vad gör man inte för att föra traditionerna vidare.
För att göra sig odödlig.

Wow!! Vilka syror! Valnötter, torrt och ändå fruktigt. Fylligt och ändå lättsamt. Ungt och ändå med pondus. Sherrytoner och ändå så mycket tillgängligare utifrån våra preferenser. @cavistemartin tyckte vi skulle glömma det en månad. Låter omöjligt.


19/11
Dags igen, men varför har de väntat så länge? Var de inte nöjda sist? I och för sig helt okej här i kylskåpet. Har förmågan att gå ner i varv, spara energi när det är svalt. Man har ju tränat när man legat under jästtäcket i fatet under 6 år.

Glycerinyta har tillkommit. Jord. Hasselnötter. RX-lim. Salmiak. Curry. Fylligt. Fortsatt hög syra. lite tång och sälta. Varför tänker vi rökt torv? Whisky från Jura? Sablar vad gott! Kan det bli bättre? 


23/11
Ganska behaglig tillvaro. De plockar ut mig då och då, smuttar lite på mig. Verkar njuta. Käkar valnötter och comtéost. Helt rätt!

Konturerna rundas av något. Lite blankare i texturen
Syran alltjämt hög. Jordigheten tilltar.
Lakritsal- o curryfaktorn ökar. Jordärtskockor och majrova. Rädisor minsann.

30/11
Vad tycks? Är jag snygg eller är jag snygg?
Nu kör vi det indiska mundödartricket!

Inne på vecka 4 och nu jäklar börjar det osa curry. I munnen samlas mer umami än i en tomat- och sardellcocktail och smaken i munnen efteråt skulle kunna döda en liten drake men syrorna rensar upp fint och det här vinet går verkligen inte att ta kål på. 

9/12
Jodå. En kork och ett kylskåp är allt som behövs för att hålla mig vid liv vecka efter vecka. Fast jag börjar tröttna lite nu. Snart dags att somna in kanske?

Syran har möjligen mattats av en aning men här finns fortfarande en fyllig curryrondör särskilt i munnen där umanin flockas. En lätt lösningsmedelssdoft verkar infinna sig. Madeiratoner mitt i alltihop?

19/12

Det är nu de flesta tycker att jag borde vara döende. Alls icke. Känner mig pigg och spänstig.

Dagens dofter: Flagnad målarfärg, linoljetrasor, tångruskor, havsbad, vanilj, nötchoklad, 
Guldnougat, kolaremmar, tjärat rep.
Syrorna är intakta och umanin i sitt esse.

24/12

Målet uppnått. Varade ända fram till jul. Gott slut!

Möjligen något mer jordighet i alla fall för dagen. Fortfarande hög syra, fänkål, anis, något mindre balanserad. Det här är ta mig tusan odödligt, men nu är flaskan tom. 

Slutet gott allting gott.

Arbois Chardonnay "Le Clos de la Tour de Curon" 2010 - Domaine André et Mireille Tissot

Vi misstänker starkt att det fortfarande finns de som menar att naturvinproducenter och kanske särskilt biodynamiker inte räknas till seriösa vinmakare och att deras viner är likställt med grumligt illaluktande blask.
Då sorterar man bort drygt 5 % av Europas vingårdsareal, utan att ge det en chans.
I stället för att se till resultatet, bortse från de mer obskyra biodynamiska inslagen och försöka hitta guldkornen.
Märkligt.
Det borde väl i högsta grad vara mer acceptabelt att ha ett öppet sinne för de som värnar om naturen än de som inte gör det?
Som om man av princip inte skulle äta viss mat för att kocken använder ekologiska råvaror.
Trångsint och inskränkt.

Själva är vi väldigt jordnära.
Inte troende.
Mer än på det som är gott.
Oavsett om det gäller vin eller kärlek.
Det gäller helt enkelt att kunna bortse från ytan och fokusera på väsentligheterna.
Slutresultatet.
Så länge det inte är skadligt.

Å andra sidan.
Det finns ju ingen som helst anledning att av princip hoppa jämfota av förtjusning bara för att vinet i fråga är ett naturvin gjort av en biodynamiker.
Fast i kväll är det just vad vi gör.
Hoppar jämfota.
Av förtjusning.


Domaine André et Mireille Tissot har vi nämnt några gånger tidigare. Stéphane och Bénédicte Tissot som driver verksamheten tillhör de mest etablerade och välkända kvalitetsproducenterna i Jura. Man fokuserar på och värnar om terroiruttryck och producerar ett stort antal viner från sina olika vinmarker. Hela området är biodynamiskt certifierat (Demeter) och man ser det som ett medel (och inte självändamål) för att uppnå hög kvalitet och uttryck för den ursprungliga marken.

Synpunkter på det?

Vi har provat väl provat ett tiotal av de olika vinerna och inget är dåligt.

Men det här är något utöver det vanliga.
Vinmark med nyplantering 2002. Biodynamiskt inklusive hästplogning och hela köret.
Manuell skörd. 228 l fat varav 1/3 nya.
100% Chardonnay.
100% Jura.

Ljust klart guldgult.
Doftmässigt nystädad hästbox med färskt hö, nötmix med övervägande hassel- och valnöt, gula blommor, gröna äpplen varvat med antytt bokna dito, gamla träbjälkar och torr skolvind. Andra kvällen hittar vi en smula Play-Doh-lera, högstadiets suddgummin och en liten kolarem, men utan tillstymmelse till smörighet. Drygt medelfylligt med en ganska len fin textur utan oljighet, välstrukturerat med en koncentrerad smak av äpple, lime, valnöt, örter, en gnutta curry och en fin mineralitet med lite kalk men mest salmiak. Ingen antydan till beska utan bara rent och klart. Hög syra, och bra längd där umamin dröjer sig kvar i munnen ett bra tag efter sväljning. Komplext och välavvägt trots sin ringa ålder.
Dag två håller det ihop minst lika väl både doft- och smakmässigt. 

Endast Chardonnay, ändå känns det som att dricka icke oxiderad Vin Jaune på något sätt.
Kort sagt - 100% Jura. Guldvarianten.

Kan privatimporteras genom TM Kvalitetsviner

Domaine Simon Maye Syrah Vieilles Vignes 2011, AOC Valais

Åter i alpvärlden.
Men vafalls?
Syrah från Schweiz!?
Otippat värre eftersom druvan endast odlas på c:a 1% av landets totala vinareal. I AOC Valais har man 62% röda druvor varav 61% är Pinot Noir. Inte lätt att luska reda på sådant här med andra ord, men tack vare Vinosapien och med kompletterande tips från likaledes erfarne Niklas Jörgensen är saken klar. Vi kan inte motstå frestelsen att korka upp en provflaska. Vad kan gå snett? Svalklimat och höghöjdsodlat borde innebära syra och måhända viss elegans även om det legat 12 månader på fat av oklar ålder.

Tjoff! Det första som slår en är en Proustsk Madeleinekaka rakt in i limbiska systemet. Så här doftade det ju i barndomen när man hjälpte till med att elda höstlöv och då och då kastade in ett nedfallet äpple i den pyrande och inte helt torra lövhögen. Bortsett från det lyckas vi förnimma både rökt kött, eneträ, grillad paprika och björnbär. En liten näve enbär hänger nog också med i munnen liksom medelhög syra och en hyfsat bra längd. Syrahmarkörer minus vitpeppar + multipel av majbrasa blir således det omedelbara intrycket.

Jo... det här var väl inte så dumt. Ungefär så som vi tänkt att ett riktigt bra vin från Sydafrika skulle kunna smaka (om det nu existerar)...
...men vänta nu...
Det blir munkänslan som fäller avgörandet.

Trots sin ungdom finner vi en enastående fin, närmast silkig textur med både lenhet, skärpa, bredd och djup som får oss att inse att det här är trots allt kan vara något utöver det vanliga. Blås bort rökpuffarna och kvar finns närmast samma lyxiga förnimmelse i munnen som när vi smakade Clos Rougeard tidigare i år om än inte samma renhet. 

Så vi följer rekommendationen att lämna det åt sitt öde i kylskåpet för vidare utforskning de kommande dagarna.

Redan efter ett dygn har det mesta av röken skingrats och nu är det nästan ett annat vin.
Den fina frukten träder fram med önskvärd tydlighet, syran likaså.  
När så tre dygn gått efter att korken drogs, är metamorfosen ett faktum. Frukt och syra består, även om det möjligen börjar sakna lite stuns. Tillkommit har en viss kryddighet med kanel, pors och små granskott och minsann om här inte finns ett uns av vitpeppar till slut.

Lärdom:
Att följa viner över tid är underskattat.

Drick nu eller om 10 år var rådet. Vi räknar kallt med att både vi och vinet skall ha ändrats tills dess och då mötas i omedelbart samförstånd.

Naturligt - Från Tryne till Knorr

Det är härligt med passionerade människor. När vi botaniserar i naturvinkällaren på malmörestaurangen Från Tryne till Knorr hör vi hur Agnes verkligen älskar vinerna hon serverar. Det ena dricker man till frukost, det andra dricker man på plats i Arbois när man hjälper till med skörden hos producenten. Visst smittar det av sig, särskilt när man som vi redan har ett öppet sinne för den här typen av viner.
Vi låter helt enkelt henne välja vad vi skall prova denna kväll.
Maten är ett kapitel för sig och som vanligt enastående gott även för den som normalt sett äter mer kött än vegetariskt.


Pineau d'Aunis har vi inte provat tidigare. Här utgör den stommen i ett mousserande svagt laxrosa Loirevin från producenten Jean-Pierre Robinot i lilla byn Chahaignes som gör vin i ekologisk anda. Druvan kallas lokalt Chenin Noir och förutom 80% av detta innehåller denna pétillant 20% Chenin blanc från AOC Jasnières. Méthode ancestrale och ingen dosagesötma utan bara påfyllnad av samma torra vin efter degorgering.

L'Opera des vins "Les Années Folles", Coteaux du Loir 
Det doftar extrem mycket äpple och hade man blundat och inte vetat bättre kunde man blint gissa på att man hade en bra cider under näsan. Svaga biotoner men rent och fint i munnen och snustorrt dessutom. Läskande och trevligt.




Daniel Sage odlar Syrah i Saint Joseph i norra Rhône men även Gamay & Bardinière från 23 år gamla stockar på granitjordar i Saint-Sauveur-en-Rue strax söder om Lyon. Ska vi vara riktigt petiga geografiskt så tillhör faktiskt detta Loire så långt ner i dess sydöstra del man kan komma innan det bara några hundra meter ytterligare övergår i Ardéche. Kanske överlappar marken bådadera. Det räknas i alla fall till Ardéche enligt Vin & Natur som importerar.

Daniel Sage "Un Palopin"

Det ser ut som och doftar Poulsard eller möjligen Trousseau från Jura men är alltså Gamay och Bardinière. Ofiltrerat smultronrött med nystädad fågelbur som doftdominant kan förvilla de flesta av oss. Lite spritsigt, medelhög syra, smultron och hallon, med en antydan till rökiga mineraler. Vuxenläsk utan transparens vare sig vad gäller utseende, druva eller ursprung. Är tveksam till den här typen av viner utan typicitet. Det räcker inte att vara naturligt eller som här - närmast övernaturligt. 

Nu är vi i alla fall i Jura på riktigt. Blandningen Savagnin och Chardonnay är vanlig där och brukar vara en lyckad kombination. Här i proportionerna 80/20 från en Pupillinproducent vi inte stött på tidigare. Detta är ett "sidoprojekt" när inte Renaud Bruyère arbetar hos Stephan Tissot. Adeline Houillon har jobbat med Pierre Overnoy. Förväntningarna stiger. Biodynamik och 16 mån på gamla fat.

Renaud Bruyère & Adeline Houillon "Arbois Blanc" 2011
Det här var riktigt lyckat! Citrusdominans med citron- och apelsinkarameller, gröna krispiga äpplen och en gnutta fänkål. Syran är så hög och distinkt som vi önskar och vinet är friskt, fokuserat, ändå fylligt och har en bra längd. Det här paret skall vi hålla ögonen på.




Jodå man gör naturvin i Spanien också, även om fransoserna dominerar utbudet. Det här från Els Jelipins görs på druvor hämtade från flera små vinlotter i Font Rubí, Penedès c:a 5 mil rakt västerut från Barcelona. Svalklimatodlade druvor från 80 år gamla stockar varav 80% Sumoll och 20% garnacha. Lång maceration i låg temperatur, endast naturlig jäst och användande av så neutrala lagringskärl som möjligt (körsbärsträfat, stora italienska botti, begagnade franska ekfat, cementtankar och terracottaamforor). Efter 4 år i foudres och amphora och ett år på flaska släpps vinet. Ambitiöst med andra ord.









Els Jelipins "Vi de Taula" 2007
Inte för att lim och aceton är det första vi förknippar med naturen men det är i alla fall det som inledningsvis träffar näsan. När vinet luftats en stund hittar vi gamla Bugg-tuggummin, päron, röda bioäpplen och körsbär. Här finns en antydan till sötma som möjligen kan förklaras av de 14% alkohol som vi tycker är lite för mycket. Intentionerna må vara hur goda som helst och vinet übernaturligt men i vår värld behöver inte ett naturligt gjort vin sakna finess. Det gör detta. Att det sen är kul att prova är en annan femma. 




Naturligtvis måste kvällen avslutas med Vin Jaune, Comté och några andra ostar. Den som gillar sherry borde vara förtjust i Vin Jaune som ju har en besläktad tillverkningsmetod. För oss är det emellertid mer vin än sherry. Hög fin syra, lite djupare frukt och bättre längd i alla fall om kvalitén är som vi önskar. Domaine de l'Octavin får alltid bra omdömen av vinmånglare och sommeliérer. Vi har nu provat några olika och hittills tycker vi inte att deras viner generellt lyfter sig över mängden juraproducenter, snarare tvärtom. Priserna står inte i proportion till hajpen.

Domaine de l'Octavin "Cherubin", Arbois Vin Jaune 2006
Doftsinnet reagerar som vore det utsatt för ett gäng nyknäckta valnötter. Under denna yta anas en liten nypa curry som sig bör och faktiskt också några frön från en vaniljstång. Den oxidativa tonen är inte påträngande, inte heller i munnen där umamin dröjer sig kvar länge. Här finns jordtoner och citrus men vi saknar den där distinkta syran som ju är signifikativt för savagnin och Vin Jaune. Liksom tidigare viner från denna producent når det inte riktigt ända fram till djupet av våra hjärtan.



Ja varför inte dessutom dra fram noteringarna från vinerna vi provade förra gången. Här finns en hel del att välja på för den intresserade. Glasvis dessutom från de flaskor som öppnats för dagen.

Les Griottes "Anne Francois Joseph" 2010 (Chenin Blanc)
Fylligt med enormt mycket doft och smak. Bokna äpplen, grapefrukt, aprikoskärnor. Bra längd, hög syra, fylligt. Vi hittar lätta tanniner och att döma av det och färgen borde det vara skalmacererat. 

Domaine des Cavarodes "La Rigole" 2010

100% Savagnin fyllt av grape och gröngula äpplen. Väldigt välstrukturerat och förvånansvärt lent på tungan, drygt medelhög syra, bra längd. 

Summa summarum.
Åter kan vi bara konstatera det självklara att oavsett hur vinerna är gjorda och i vilka fack de delas in i, är vissa bättre, andra sämre och man kan inte låta sig ledas enbart av vinmakarnas ambitioner eller rykte. Det är helt enkelt bara att själv kavla upp ärmarna, öppna sinnet och prova på.
Egentligen självklart och hur naturligt som helst!

Två udda Österrikare

Eller ja, udda och udda.
Men för att komma från systemet,
med lite ålder,
vara i budgetklass,
och ändå inte alls oävna.
En halvtorr Auslese och en torr biodynamiker.

Kremser Grüner Veltliner Auslese Halbtrocken 1997 (Winzer Krems)
Äpple, ananas, lemon curd, honung, valnötter, lite sälta och mognadstoner nästan åt svamphållet. Aningens grapefruktbeska och antydd vitpepprighet i avslutet. Balanserad syrlighet.

Som en smäck till chili o limemarinerade räkor. Halvflaska och 79 kr är ju suveränt.




Nikolaihof Riesling Federspiel 2006
Ljusgult. 
Det vankas päron, vita blommor,gräs, hö och konstigt nog hittar vi italienska botti. Skumt. Avbränd tändsticka. Inte obehagligt men skumt igen. Kan ju knappast vara svavel. 
Medelfylligt åt det lätta hållet utan att vara glest. Syran i nedre rieslingspannet. Röda äpplen med lite bioton och ett tuggat halmstrå även här. I slutet en lätt slutbeska av aspartamtyp.

Nikolaihof Wachau är Österrikes äldsta vingård med 2000-åriga anor. En liten producent (20 ha) som tillverkar viner enligt biodynamiska principer (Demeter)
Kul att prova och bra för priset. Skönt med endast 12 % alkohol.
119kr!

Schweiz

Ja vem sa att det skulle vara lätt..
Snyggt MH! Mindre än ett dygn och bara få ledtrådar.

Munskänkarnas "Specialprovningarna i Skåne" är öppet för alla som klarat tvåbetygskursen. Man gör några gånger per termin djupdykningar i olika druvsorter, viner och/eller områden. Ordförande är Sten Mardell och denna gång är det Karl-Bertil Hake, tidigare utbildningsansvarig på Malmömunskänkarna (som vi dessutom har förmånen att ha med i vår lilla privata provningsgrupp OD) som delar med sig av sina kunskaper om Schweiz och dess viner. Det här är riktigt trevligt och spännande!

Schweiz har 7,5 miljoner invånare och är litet även som vinland. Med sina totalt 14900 ha vinodlingsmark är man i storleksordning som Alsace. Kanske är det därför endast knappt 2% går till export. I alla fall är det väldigt svårt att få tag på Schweiziska viner om man inte besöker landet och av det vin Schweizarna själva dricker (40 l/pers och år mot Sveriges 30 l/pers) utgör endast 1/3 inhemskt producerat vin.

Huvudområdena för vinodling är Valais, Vaud, Genève, Neuchâtel, Ticino och Östra Schweiz.
Valais är störst medan Vaud med hjälp av föhnvindar och sydlägen är Europas högst belägna vinodlingsområde (upp till1100 m ö h).

Varje kanton har sitt eget AOC, t ex Valais AOC, men inom några kantoner finns även regionala ursprungsbeteckningar. Ticino har ett DOC-system och är överhuvudtaget Italieninspirerat.

Om man delar in landet efter dess språkliga delar såg vinarealsfördelningen ut så här 2012:

                              Areal (ha)                  Rött                   Vitt
Franska delen      11 200                     51 %                  49 %

Tyska delen           2 600                     72 %                  28 %

Italienska delen    1 100                      92 %                   8 %

TOTALT                14 900                     58 %                  42 %



Vad gäller odlade druvsorter i hela landet toppar Pinot Noir med sina 30%, därefter Chasselas 27%, Gamay 10% och Merlot 7%. Resterande sorter står för max 3% av landets totala druvproduktion.
Emellertid ser det väldigt olika ut i de olika delarna. T ex i Valais som är största vinodlingskantonen (5000 ha) odlas 62 % röda druvor, varav 61 % Pinot Noir och 38% vita varav 74% Chasselas.
Vaud som är näst störst (3800 ha) levererar 66% vitt varav 92% Chasselas och 34% rött fördelat på 38% Pinot Noir och 32% Gamay.
I Östra Schweiz har man hög andel Müller-Thurgau (som f ö är den enda vita druva som odlas i samtliga kantoner) och i Ticino dominerar Merlot stort.

Nog med siffror.
Här kommer vinerna som är köpta på plats. Priser i Schweizerfranc står sist. 1CHF=7,50kr
Samtliga vita är ståltankslagrade, liksom två av de röda.


2012 Dézaley, Grand cru Vulcain, Lavaux, Chasselas (Vaud)
Ljusgulvit
Päron, lite mineral o gula blommor
Karaktäristiskt med fetma och låg syra vilket också gör vinet platt tråkigt, särskilt när temperaturen börjat stiga. Jord och hudlotion gör det inte roligare.
81
Ja det där att det var karaktäristiskt med fetma och låg syra snappades upp under diskussionen som föjde på provningen. När man läser på har Chasselas i sig själv väldigt neutral doft och smak och speglar mångt och mycket växtplats/terroir. I Schweiz lär det ha högre syra än på många andra platser. Kanske lurades man av nästföljande vin med betydligt högre syra och mineralitet.
21,50CHF


2012 Aphrodine, Petite Arvine (Valais)
Ljusgul ganska tät färg
Rel liten doft med blodapelsin och salmiakmineralitet, växer efterhand
Smakrikt med äpple, apelsin, drygt medelhög syra och karaktäristisk sälta. Bra balans och hyfsad längd. Kunde haft något mer fräschör men gott.
85
Vi har smakat Aostadalens och Les Crêtes Petite Arvine tidigare. Krispigare än kvällens men mineralsältan verkar finnas som en röd (eller vit) tråd i dessa viner.
23,50CHF


2012 Heida du Valais, Albert Mathier & Fils (Valais)
Ljusgul ganska tätt.
Lätt rökiga mineraler, vita blommor, citrus.
Dofterna går igen i smaken. Hög syra liksom i Jurasavagnin + en antydd pepprighet på slutet. Fin mineralitet. Kvällens bästa vita.
86
Heida kallas även Savagnin Blanc, tillhör traminersläktet och lär vara samma som Savagnin i Jura. Lurigt va?
23,50CHF


2012 von Salis Malanser, Riesling-Sylvaner (Graubünden)
Ljus gulvit
Sauvignon blanc-karaktär en masse men minus syra i munnen. Svarta vinbär, kattkiss, krusbär, persika. Något fet yta.
82
Riesling-Sylvaner är bara ett annat namn i Schweiz för Müller-Thurgau som är en korsning mellan Riesling och Madeleine Royal som i sin tur är en korsning mellan Pinot och Trollinger. Var Silvaner kommer in i bilden är en gåta...men så var det före DNA-forskningens tid. Ett tag trodde man att Chasselas var ena anfadern.
17,50CHF


2012 von Salis Bündner, Federweiss, Pinot Noir (Graubünden)
Ljus orangerosa
Lakrits, jod, röda äpplen, lite smultron
Fruktigt av gulröda äpplen, lätt jordighet, fänkål. Drygt medelhög syra.
85
Närmare bestämt vit Pinot Noir, eller ja, väldigt ljust laxrosa. Var det meningen att det skulle vara skalmacererat? Varför och hur länge? Varför kallas det inte för rosé?
Kul att prova men svårvärderad kvalitet.
17,50CHF


2010 Agriloro Oro Bianco, Merlot Bianco (+ lite Chardonnay och Chasselas) (Ticino)
Ljus gulvit
Vita blommor, liniment, Jenkatuggummi.
Lätt bokna äpplen, citrus, viss jordighet, kolarem, knappt medelhög syra.
84
Nu börjar det bli riktigt nördigt och roligt. Vit Merlot!
Även detta väldigt spännande att prova men referenser för jämförelse saknas.
17CHF


Över till de röda:

2011 Dôle, Balavud Grand Cru, Jean-René Germanier (Valais)
Brunröd medeltät
Dammig träig doft med viss kryddighet, röda bär, chark.
Välfatat, rökt korv, drygt medelhög syra, ej så distinkt, lätt glansigt och lite avrundat på tungan., P g a gamay?
84
Dôle är en druvblandning innehållande minst 85% Pinot Noir och Gamay där Pinot dessutom måste finnas till minst 50% av de två.
Pinot Noir och Gamay är de vanligast odlade druvorna i Schweiz och utgör c:a 30% resp 10% av samtliga druvor (både röda och vita)
19,50CHF


2010 Humagne Rouge du Valis, Jean-René Germanier (Valais)
Blåröd medeltät
Hyfsat stor doft, fina fattoner, rosor, blåbär och lite annan obestämd mörk frukt.
Brett anslag i munnen med drygt medelhög syra och lite lättare struktur än väntat vid doft och åsyn. Viss mineralitet.
86-
Mindre vanlig är Humagne Rouge med sina 0,9% av Schweiztotalen. Trevlig bekantskap icke desto mindre.
Korsning mellan Cornalin och okänd druva från Aosta. Ofta lite rustika viner. Det lär förresten finnas ett 50-tal lokala druvor i Schweiz.
39CHF


2011 Cornalin du Valais, Albert Mathier & Fils (Valais)
Mörkblå tät med purpurkant
Blåbär, korint, viol, kryddor, schezuanpeppar.
Blåa bär, mjuk textur, medknappt medelhög syra, diskreta tanniner, hyfsad längd.
86
Trodde baskemig att här fanns lite fattoner, men ack vad jag bedrog mig. Helt ofatat får man reda på efteråt.
Cornalin är en gammal druvsort från Valais med anor från 1300-talet. Numera identifierad som en korsning mellan två druvor från Aostadalen.
24,80CHF


2012 Schiterberger Cabernet Dorsa, Weingut Landolt (Zürich)
Tät rödblå
Liniment, nejlika, eneträ, blåbär och antydd rökighet, allt i både näsa och mun. Lite tunnare struktur än förväntat utan större längd. Lätta till medelmåttiga tanniner.
85+
Även här ett ofatat vin. Cabernet Dorsa är en korsning mellan Cabernet Sauvignon och Dornfelder. Odlas huvudsakligen i Zürichområdet (26 ha). Zürich är f ö en stad som samtidigt är eget AOC (motsvarande Wien).
18CHF


2010 Vinatterieri Roncaia Riserva Merlot (Ticino)
Blåröd med tegelton
Jordgubbssyltburklock med viss järnmineralitet, nejlika, lakritsrot.
Jordgubbar, blåbär, körsbär, frisk hög syra, balanserade fat, måttligt med lite torra tanniner.
87
Äntligen en druva man känner igen - till namnet. I vinet finns det dock inte tillstymmelse till traditionell Merlot. Riktigt trevligt vin med Piemontevibbar. Piemonte (Asti) ligger förresten endast c:a 20 mil från Ticino (Ligornetto).
23CHF


2010 Gantenbein Pinot Noir (Graubünden)
Brunröd knappt medeltät.
Kokt jordgubbe, men annars alltför fatdominerat med kaffe, bränd tändsticka, eneträ.
Samma i munnen men i övrigt balanserat medeltät, medelvisköst, väl sammanhållet och med fin lång syra och längd. Redan efter två timmar ändras karaktären med något minskad fräschör, tydligare fat och en del rotfrukter.
88-
Kändisproducent. Kallas av vissa för Schweiz Romanée-Conti. Munskänken nr 5 2011 har ett reportage för den som vill läsa mer. Jovisst andas det kvalitet med alltför fatdominerat för oss och man undrar hur det här står sig vid lagring? Men så fantastiskt kul att få prova det!
69CHF


Stort tack till arrangör och särskilt till Karl-Bertil för fakta och viner. Mycket trevligt och givande!

Gissa vinerna

Medan andra bloggar ibland publicerar bilder utan text väljer vi denna gång att göra tvärtom och dela med oss av egna provningsanteckningar och låta er själva skapa inre bilder.

Vad är provningstemat?
Vilka viner rör det sig om?
Vi garderar med att anteckningarna är högst personliga och kanske inte alls speglar vinernas/druvornas karaktär i allmänhet.

Lycka till... (hrmm) och ha det så kul i väntan på facit (när tid finns att skriva färdigt)


Ljusgulvit
Päron, lite mineral o gula blommor
Karaktäristiskt med fetma och låg syra vilket också gör vinet platt tråkigt, särskilt när temperaturen börjat stiga. Jord och hudlotion gör det inte roligare.
81


Ljusgul ganska tät färg
Rel liten doft med blodapelsin och salmiakmineralitet, växer efterhand
Smakrikt med äpple, apelsin, drygt medelhög syra och karaktäristisk sälta. Bra balans och hyfsad längd. Kunde haft något mer fräschör men gott.
85


Ljusgul ganska tätt.
Lätt rökiga mineraler, vita blommor, citrus.
Dofterna går igen i smaken. Hög syra liksom i savagnin + en antydd pepprighet på slutet. Fin mineralitet. Kvällens bästa vita.
86


Ljus gulvit med grönstick
Sauvignon blanc-karaktär en masse men minus syra i munnen. Svarta vinbär, kattkiss, krusbär, persika. Något fet yta.
82


Ljus orangerosa
Lakrits, jod, röda äpplen, lite smultron
Fruktigt av gulröda äpplen, lätt jordighet, fänkål. Drygt medelhög syra.
Kul att prova men svårvärderad kvalitet.
85


Ljus gulvit
Vita blommor, liniment, Jenkatuggummi.
Lätt bokna äpplen, citrus, viss jordighet, kolarem, knappt medelhög syra.
Även detta väldigt roligt att prova men referenser för jämförelse saknas.
84



Brunröd medeltät
Dammig träig doft med viss kryddighet, röda bär, chark.
Välfatat, rökt korv, drygt medelhög syra, ej så distinkt, lätt glansigt och lite avrundat på tungan. Pga ena druvkomponenten?
84


Blåröd medeltät
Hyfsat stor doft, fina fattoner, rosor, blåbär och lite annan obestämd mörk frukt.
Brett anslag i munnen med drygt medelhög syra och lite lättare struktur än väntat vid doft och åsyn. Viss mineralitet.
86-


Mörkblå tät med purpurkant
Blåbär, korint, viol, kryddor, schezuanpeppar.
Blåa bär, mjuk textur, medknappt medelhög syra, diskreta tanniner, hyfsad längd.
86
(ofatat)


Tät rödblå
Liniment, nejlika, eneträ, blåbär och antydd rökighet, allt i både näsa och mun. Lite tunnare struktur än förväntat utan större längd. Lätta till medelmåttiga tanniner.
85+
(ofatat)


Blåröd med tegelton
Jordgubbssyltburklock med viss järnmineralitet, nejlika, lakritsrot.
Jordgubbar, blåbär, körsbär, frisk hög syra, balanserade fat, måttligt med lite torra tanniner.
87
Riktigt trevligt vin med Piemontevibbar.


Brunröd knappt medeltät.
Kokt jordgubbe, men annars alltför fatdominerat med kaffe, bränd tändsticka, eneträ.
Samma i munnen men i övrigt balanserat medeltät, medelvisköst, väl sammanhållet och med fin lång syra och längd. Redan efter två timmar ändras karaktären med något minskad fräschör, tydligare fat och en del rotfrukter.
88-
Jovisst andas det kvalitet med alltför fatdominerat för oss och man undrar hur det här står sig vid lagring?