Bloggvinprovning #5

Flying winemakers känner väl alla till men att det även finns flying winetasters i södra Sverige är kanske okänt för en del. De komma från nordöst och nordväst - Billigt Vin, Italienska viner och Vinosapien - gör sitt dagsverke och försvinner igen. 

Kvar sitter vi med 24 flaskslattar och betydligt fler nya lärdomar och funderingar. 

Champagne Fleury Blanc de Noirs Brut
Biodynamiker från Côte des Bar. Rent o friskfruktigt med spänstiga syror utan att bli knastertorrt. På den här nivån är inte champagne alltför överskattat eller överprisat. 301 kr i BS. Mer info hos producenten och hos BK-wine.

Schäfer-Fröhlich Schiefergestein Bockenauer Riesling Trocken 2012
Ja, vi är ju fans av S-F. Denna är snäppet under GG-nivå och därmed kanske ännu mer Riesling för pengarna. Tappat spänsten lite på två dygn i flaskan men från början var den extremt högenergisk med sprittande syrror och mineralitet, lite ljusare citrus och vitare blommor än 2011:an. Torr tysk Riesling anno 2012 känns som en ganska säker investering.

2011 Coto de Gomariz "X" Albarino, Ribeiro 
Hopplöst att blindgissa på de här vinerna. Hjärnan är både i Franken och Chablis. Spanien finns inte i tankarna innan man får facit och därmed blir degraderad från tre- till tvåbetyg av Vinosapien.
Godis o päronsplitt. Hög syra. Lite förvånande svag oljighet på tungan varvat med viss mineralitet. Lite sommar och skaldjur till detta hade varit toppen men i en sådan här provning blir det lite anonymt tyvärr.

Kante Extrò Vino da tavola Bianco

Årgångslöst blandrasvin, grumligt av jästfällning. Fat med malolaktisk fudge och smörkola i både doft o smak. En del citrus och tillhörande blommor. Hög syra men stumt i munnen och en lätt slutbeska? Jäkligt kul att få testa sådana här udda figurer, men skall nog helst drickas på plats med tillhörande måltid.

Moric Sankt Georgen Grüner Veltliner 2010 

Inledningsvis nästan naturvinkänsla med röda bioäpplen, permanentvätska och skiffer i näsan och väldigt fina steniga mineraler i munnen. Hög syra och en gnutta beska på slutet. Gott!

Domaine de la Cibelynne Côtes de Jura 2012

Har bara provat röda av denna producent tidigare och de har varit extremt bra. Det här är snäppet under kvalitetsmässigt. Okända proportioner mellan Chardonnay och Savagnin. Ouillé utan oxidation men ändå med terroirtypicitet. Syra och mineralitet som sig bör. Äpplen och blommor. Svag fatbeska i slutet som känsligare gommar i sällskapet brukar kalla pastej och inälvor.

Clos de la Coulée de Serrant 2005
Vi sniffar lim och lösningsmedel som tillsammans med oxiderade äpplen för tankarna till Loire, Chenin Blanc och naturviner. Har provat något liknande men enklare av annan producent men detta är självaste urmodern. Tänker inte ens tanken Joly, eftersom vi inte trodde att hans viner smakade just så här. Tveksamma till doften men tycker mycket smaken. Får nog fundera vidare på det här.

Mjuk mun, blodgrapebeska, mineraler, hög syra. Fin djup guldgul färg icke att förglömma. 

Domaine Labet vin Jaune 2006 

Svårt att förstå att denna flaska har stått öppen rakt upp och ner i kylen med en liten papperstuss i flasköppningen i snart tre veckor. Mäktiga syror. Tar plats i munnen. Älskar det.

Crna cotar klasicna metoda ekstra brut. Komen, Slovenien 

Det är extremt spännande och lärorikt med de här träffarna där var och en har sin lilla nisch och faiblesse för speciella områden. Detta är gjort på druvan Terrano, eller Teran som det heter i Slovenien där vinet görs nära italienska gränsen. 

Stallig doft, grumlig blick. Mousserande, märkligt, massivt med mineraler, lakrits, salmiak och rök. Faller ihop på två timmar med beska och viss orenhet på slutet men innan dess är det både spännande och gott..

Radikon Fuori dal tempo duemila (Bianco Venezia Giulia, Oslavje)
Grumligt orange med en underbar doft av torkade aprikoser, förnäm emmentaler, pomeransskal, kryddor, fin syra, en svag smörton och minimal beska men det är lätt att ha överseende med faten. Hur kan detta vara 14 år gammalt?
Ett vin att både djupsinnigt fundera på och njuta av. Dagens vin(n)are?

Togni Rebaioli 1703. Vallecamonica.
Degraderad eller ej. Jordgubbar syra, kryddighet och tanniner kombinerat med den ljusa färgen kan väl inte vara så mycket annat än nebbiolo, men Lombardiet går man bet på. Viss stallighet. Tunn struktur och något obalanserat. Eldig känsla trots modesta 13,8%

Conti "Flores" 2012 Colline Novarese Nebbiolo DOC

Nebbiolo från Boca i norra Piemonte? Ja visst är det nästan så. Tanninerna verkar vara just så ruggiga här uppe.
Lite funkigt med mkt syra och stora mängder högintensivt salivnedbrytande tanniner där garnityret nästan sugs ut. Mycket av allt. Mest tanniner men även körsbär och vitaminer. Lite väl ungt men visst gillar vi det här! Kvällens Nebbiolo för oss. Underbart till mat där tanninerna slipas ner lite.

COS Frappato 2011
Man brukar läsa om hur Arianna Occhipinti inspirerats av och lärt sig vinmakeriets konst av sin farbror. Här har vi farbrodern. O:et i COS står för Giusto Occhipinti som tillsammans med sina två vinmakarkollegor gör detta vin. Rent, drickvänligt, charmigt med körsbär,, vinbär, jordgubbar, jordighet, kalkmineraler och fina syror. Det är bara att klunka på om det inte hade varit för att man måste spotta i just detta sammanhang.

Domaine Tissot Singulier Trousseau 2009
Samma tema som COS men mer avrundat och samtidigt ännu mer komplext och mineraliskt. Svarta vinbär, finsk lakrits, jord, tanniner och charm. Efter några timmar smyger sig på en svag beska. 

2012 Arnot-Roberts Trousseau North Coast
Det här är köpt helt på rekommendation av Frankofilen som är bloggosfärens expert på den här typen av viner. Fick inte chansen att prova det när det köptes i NYC för $37. Druvan har man bara här och i Jura. Kan därför inte låta bli att samköra det bredvid originalet ovan och visst finns det likheter. I alla fall när man vet om det.
Underbar doft med små fina svarta vinbär, blå blommor. Fina syror rejäla tanniner. Det här håller sig friskt längre. Inte tusan kan man tro att det här är nya världen. 

2004 Bucaco Tinto Reservado Vinho de Mesa, Portugal 

Snygg doft. Blå lakritsfiskar. Mogen frukt. Syrener, sv vinbär, hög syra, ordentliga tanniner. Vi gissar Bordeaux men får inte ihop det riktigt. Va?? Portugal?? Rent! Snyggt! Gott!

Ronco del Gnemiz Cabernet 2008. Colli orientali del Friuli.
Ganska robust, lite träigt med svarta vinbär fylligt och rejäla tanniner. Ja druvan är inte att ta fel på och ett bra matvin kan vi konstatera.

Elvio Cogno Barolo Bricco Pernice 2006 

Mandelmassa, oljefärg. Hög nebbiolosyra o tanniner som sig bör. Fin doft men väl alkoholeldigt och sötma. Tråkigt. Vi som tyckte att Vigna Elena var så gott. 

Francesco Rinaldi & Figli Barolo Cannubbio 2008 

Yngre men ändå mer återhållet även om här också finns en viss eldighet. Bra tanniner hög syra. Lakrisal och jordgubbar. Traditionell barolo med en liten liten sötma som inte alls stör som i det förra vinet. Bra.

Domaine Charvin 2001 Châteauneuf-du-Pape 

Jo vi blev lovade en gammal CdP av Vinosapien och vi fick det, men har ändå svårt att ta det till oss. Eldigt med lakrits, rökt korv, några gamla ostar, lite sötma, en del mineraler och förvånansvärt kraftfulla tanniner som vi inte hade väntat oss. Det och spänstig syra trots ålder är väl det bästa vi kan säga. Eld och sötma vill vi inte ha som sagt.

Castello dei Rampolla 2012
Amphoralagrat. 100% sangiovese. Inbillar oss att detta behöver mkt luft men det viker ner sig när vi väl dricker det efter 5 timmar på karaff. Innan dess rejält med syror körsbär sv vinbär. I slutfasen den där beska levern, hävdar pastejmästarna VS och IV.

Terre degli Svevi Re Manfredi "Serpara" 2006
Aglianico från hjärtat av Basilicata. Dag två är det väl inte riktigt samma klass och spänst men igår till Entrecôte var det en höjdare. Då blev beskrivningen så här:

Mörkmurrig skogsfrukt med hallontopping lakrits- och mjölkchokladspån I doften dessutom en liten mentholtouch. Välstrukturerat, drygt medelhög syra och en tät skur av finslipade tanniner. 

Marco Sara Piculit
Här här hittar vi en viss tyngd, ganska behaglig sötma m hyfsad syra. Endast 12% alkohol fast man kanske skulle tro att det var mer. Hamnat tyvärr i skuggan av nästa.

Domaine Tissot Vin de Paille 2004

Gjort på druvor som torkat i 3 månader. Man kan använda sig både av blå och gröna juradruvor när man gör de här vinerna. Fantastisk syrahöjd. Balanserad sötma med torkade fikon, honung och lite karamell. Tillhör toppskiktet av söta viner vi provat och ingår i denna provnings topp tre.


Förra gången blev en slutsats att det hänger på texturen. Denna gång tänker vi efteråt att det är syran det handlar om. Innerst inne vet vi att det finns inga enkla svar. Vin och vinmakeri är alltför komplext för det.

2007:or i repris - Selvapiana Vigneto Bucerchiale och Campi Nuovi Montecucco Riserva

Nej, vi har i n t e glömt bort att det finns en druva som heter sangiovese.
Vi återvänder ständigt hit efter våra utsvävningar bland obskyra franska småodlare och regioner. Precis som vi ofta känner för nebbiolo, måste vi då och då stilla begäret efter sangiovese för att orka gå vidare i vinforskningens tjänst.

Drar man sig lite nordost om Chianti Classico kommer man till Chianti Rufina och Fattoria Selvapiana. Blickar man i stället sydväst om Montalcino hamnar man i Montecucco, Toscanas senaste DOCG.

2007 var en varmare toscansk årgång vilket vi faktiskt inte stördes av första gången när vi provade Selvapiana för ett drygt år sedan, även om det var stor skillnad mot den fantastiska svalare och elegantare 06:an. Kanske lika bra att dricka den andra och sista flaskan och varför inte jämföra med ett Montecuccovin från samma år? Vi var närmast lyriska över Campi Nuovis riserva förra gången.
Stämmer det fortfarande?


Selvapiana Vigneto Bucerchiale 2007
Blir inte riktigt kloka på detta. Ganska tunn frukt med dominans av varma körsbär, vanilj och mjölkchoklad. Lite tillknäppt och samtidigt så varmt och eldigt i munnen. Hög syra och små ettriga tanniner. Öppnar upp under kvällen och kvällen därpå, men det primära heta intrycket består. 

Besvikelse. Känns inte som samma vin vi provat innan. Får väl hålla oss till svala årgångar i stället.

Campi Nuovi Montecucco Riserva 2007

Trots att vinet enbart legat på botti modell större, hittar vi denna gång svagt rostade fat med kryddigt trä och små doftnoter som av Radar insektsspray. Allt dock försynt och väl integrerat i en samtidigt riklig och ändå fokuserad frukt med rena syrliga körsbär, kakao, söt tobak och små örter. Gott om medelstora tanniner av det mjukare slaget. Vinet är inte mycket sämre dag två heller för den delen.

Inte samma wow-känsla som första gången men ett riktigt bra vin med lite Morellinokänsla. Utmärkt till mat.
Köptes av Carlo Merolli och vi hoppas att han får in årgång 2010 så småningom.

Giro d'Italia del 1

Då har vi klarat av del 1 på vårterminens Giro d'Italia-kurs på Munskänkarna och avhandlat nordöstra Italien, ner till Appenninerna ungefär.

Mezzacorona Rotari Millesimato 1996

Hög syra och förvånsvärt fin fräschör med tanke på åldern.

Livio Felluga, Friulano Colli Orientali del Friuli DOC 2012

Piggt, friskt, rent med hög syra och viss mineralitet och visst finns här en ljus aromatisk fläderfruktighet och lättblommighet som hos kusinen Sauvignon blanc men med ett mjukare anslag i munnen.

Garofoli, Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico "Selezione Gioacchino" Riserva DOC 2006

Hittade ingenstans att detta skulle vara ekat men visst känner man det svagt. Tycker nog att Verdicchio skall vara ungt och lätt, eller så är det bara för att det är det enda man provat tidigare. Det här är i alla fall seriöst och med kvalitet. Fortfarande hyfsad syra, lite avslipad textur. Kräver mat.

Weingut Stefan Vaja, Südtiroler Lagrein DOC 2010

Det här behöver också mat men har en elegans och viss finess samtidigt med sitt mer robusta mörka täta yttre. Gillar verkligen det här. Hög syra, trevlig mörkbärig frukt men för ungt ännu.

Allegrini La Poja 2001

Tänkte det kunde vara kul att testa en La Poja med lite ålder. Även om det är lite slankare än i sin ungdom blir det här aldrig riktigt bra enligt mina preferenser. Håller ett par timmar men dör faktiskt i glaset när provningen är slut.

Chiarli, Lambrusco di Sorbara Vecchia Modena "Premium" DOC Secco 2012

En av kursdeltagarna har bott i Modena, Lambruscons vagga och hemvist. Tyckte inte alls att detta var typiskt. De flesta lambrusco brukar vara tätare och mer "rödvinslika". Detta var ljusrödbärigt lite parfymerat med godistoner och en hög syra. Enligt tillverkaren var ursprungslambruscon i den här stilen.

Nino Negri, Mazer Inferno Valtellina Superiore DOCG 2009

Samma producent som gör Cinque Stelle (och Le Tense Sassella) men detta görs inte på torkade druvor. Fullmogna druvor och möjligen en varm årgång, i alla fall lätt sötma men ändå nebbiolotypiskt med sin ljust rödbruna färg, höga syra och tydliga tanniner.

Cascinja Tavijn, Grignolino d’Asti 2012, Piemonte

Ljust rödbrunt transparent. Svagt parfymerat och kryddigt. Slankt och fokuserat med riktigt hög frisk syra och försynta tanniner i minimala mängder. Gott och kul!

Cascinja Tavijn Barbera Piemonte "La Bandita" 2011

Det här är lika oemotståndligt gott och charmigt som tidigare. 

Pelissero Langhe DOC "Long Now" 2009

Inspirerad av Brian Eno's Long Now-projekt tänker sig Georgio Pelissero att detta vin skall lagras och hålla länge. Det gör det säkert. Det känns i alla fall för ungt nu. Hälften barbera, hälften nebbiolo. Fin fathantering. Säkert en hel del nya men det stör inte på något sätt.

Anzivino, Gattinara 2006

Visst finns både syran och tanninerna här tillsammans med en svagt blommig doft. Elegans, jovisst, men uppbyggnaden är lite för klen och komplexiteten saknas för att det skall bli en riktigt bra nebbiolo. 

Barolo Vigna Giachini Corino 2006

Här finns det betydligt mer av såväl doft och smak som komplexitet. En förhållandevis återhållsam och elegant barolo som känns modern. Har nog en del mer att ge.

Tre viner (Stefan Vaja och Cascina Tavijn) från Cibi e Vini. Samtliga i topp tillsammans med Barolon inköpt på Systembolaget och Friulanon på superiore.de. Long Now har framtiden för sig.
Om man nu själv får tycka till om det vi serverade idag.

Del två med Toscana och södra Italien om två veckor.

Vinet och miljön - Leo Aumann, Flamming Rotgipfler 2011

Var på fortbildning idag. Plenarföredraget rubricerades "Vilket pris betalar vi för våra läkemedel - om läkemedel och miljö ur ett globalt perspektiv".

Högintressant och tänkvärt. En representant från ett forskarlag i Göteborg berättade att problemet kanske inte är så stort på hemmaplan (mer än indirekt) eftersom det mesta läkemedelsavfallet/överskottet förbränns varvid läkemedelsmolekylerna totalförstörs.

Däremot hade man gjort analyser på avloppsvattnet i ett område i Indien med ett stort antal läkemedelsfabriker koncentrerat på liten yta. Resultatet var skrämmande. Till exempel hittade man i flodsedimentet fem ggr större mängd Ciprofloxacin (ett bredspektrumantibiotikum mot bl a urinvägs- och tarminfektioner) än vad man förbrukar i Sverige på ett år. Hade inte kostnaden för tillverkningen varit så extremt låg redan, så hade det nog lönat sig att utvinna det ur marken.
Lösningen när det hela uppmärksammades som en världsnyhet blev att dra en ledning till en näraliggande större flod via ett större reningsverk i en större stad där man blandade och spädde ut läkemedelsvattnet med vanligt avloppsvatten från staden. M a o fantastiska förutsättningar för att de bakterier som kom från människorna nu verkligen skulle få chansen att utveckla resistens mot antibiotika. Den perfekta antibiotikaresistensfabriken helt enkelt.
Tur att folk inte vet hur illa det är. Den som åker till Indien lär garanterat få en antibiotikaresistent tarmflora med sig hem.
I bästa fall också en behandlad depression eftersom man även hittade högre halter av antidepressiva i avloppsvattnet än vad patienterna normalt har i blodet under en pågående behandling. Kan kanske behövas med tanke på hur nedstämd man blir av att höra allt det andra eländet.

Inte minst intressant var det att höra om de studier som visar de verkliga praktiska konsekvenserna för djur och natur.

• I Indien höll vitryggad gam på att utrotas eftersom den inte tål NSAID (Voltaren, Ipren och motsvarande antiinflammatoriska läkemedel) som man hade gett boskapen som sedan gamarna lever på när boskapen självdött på naturlig väg. Gamar kan inte bryta ner dessa njurtoxiska läkemedel som finns kvar i födan. De får njursvikt av Voltaren helt enkelt, precis som äldre människor kan få här hemma, helt utan jämförelse mellan pensionärer och gamar i övrigt.
• Abborrar fick beteendeförändringar och blev lugnare av oxazepam (Sobril) som fanns i Fyrisån i Uppsala.
• En studie visade hur karpfiskar slutade reproducera sig pga östrogenutsläpp i en sjö (P-piller funkar även på karp alltså).

Det hela är i högsta grad allvarligt och oerhört skrämmande och måste verkligen uppmärksammas med förhoppningen att politiker och miljöorganisationer försöker sätta press på läkemedelsbolagen att värna om vårt sköra jordklot.

Det framkom också att man analyserat vilka narkotiska preparat som hittas i avloppsvattnet i olika svenska städer. Om man håller sig till Skåne kan det vara intressant information för både befolkningen och polisen att veta att (Malmö borträknat) högst halter av kokain finns i Trelleborgs och Helsingborgs avloppsvatten medan Hässleholmsborna går på amfetamin (ja nåt måste man ju ha för att pigga upp sig i Göingebygden...).

Det är här som det intressanta kommer.
Om man nu är vinintresserad (ja närmast besatt som vissa i bekanskapskretsen hävdar) och har en lätt morbid och ibland raljerande humor så uppenbarar sig mycket intressanta scenarion om man börjar fundera på vilka konsekvenser det skulle få om man kunde mäta rester av olika viner man druckit i olika delar av vårt land.

• Hade man t ex sett höga halter av autolyserade jästceller varvat med DNA från Chardonnay/Pinot Noir/Pinot Meunier i Strömmen på söndagarna, efter helgens champagnevaskning på Café Opera?
• Hade man hittat nedbrytningsprodukter av det gamla klassiska vinet Diamant eller kanske Aurora i Trelleborgs hamn?
• Hade man kanske funnit närmast promillenivåer av nebbiolo i (eller i alla fall i marken nära) Finjasjön i Hässleholm?
• Hade man möjligen uppmätt oroväckande höga halter av Vitovska och Ribolla Gialla i Skälderviken?
• Delar av Blekingska skärgården skulle kanske vara svagt rosaröd av finbourgogne och bubbla förföriskt av champagne i trakten av Sturkö? Eller snarare rester av detsamma.

Vem vet? Klart är i alla fall att om man verkligen finkalibrerar sina analysinstrument och letar på det rätta stället i Malmös kanalsystem den kommande helgen så kan man med lite tur hitta nano eller snarare pico-, femto- eller t o m attogram av den österrikiska druvan Rotgipfler.
I munskänkarna gamla lärobok nämns den i en bisats som en delingrediens i vinet Spätrot-Rotgipfler där Zierfandler (synonymt med Spätrot) sägs ge vinet arom, syra och kropp, medan Rotgipfler bidrar med högre halter av alkohol.
Vinet vi dricker delar av i kväll är i alla fall gjort på enbart den sistnämnda druvan och vi är helt utan förväntningar när vi provar denna gåva från en vinvän som köpt det på plats.

Leo Aumann, Flamming Rotgipfler 2011
Högmineralisk doft med krossat skiffer. Lättfruktigt med mandarin, päron och gula äpplen, varvat med banan, mango och vita blommor.
Liknande fruktspektra i munnen möjligen med lite grape på slutet. Snustorrt, extremt mineraliskt med en lite pirrande småfräsighet på tungan och mer än drygt medelhög syra. Ett fullständigt utjäst, stenigt högmineraliskt elegant och fokuserat lågdensitetsvin i klass med bättre rieslingviner. 

Visst kan man anmärka lite på den lite tunna strukturen och samtidiga alkoholeldigheten men wow vilken mineralitet!! Det här är gott! Vi vill ha mer!

Plötsligt händer det.

Vi hoppas på samma sak med vår miljö och läkemedelsbolagens ansvarskänsla.

15 Munskänkar är fler än 14 Juraviner

Eller om vi nu skall vara petiga:  Sex vita viner, sju röda, ett dessertvin, sju producenter, fem druvor, en livs levande fransyska från Franche-Comté, hennes make, 14 munskänkar och ett återbud.

Vi anordnar en Juraprovning här hemma för de erfarna provarna och munskänkarna i vår s k OD-grupp.
Extra roligt eftersom flera av dem inte har provat den här typen av viner och vissa druvor tidigare.
Nu är kanske inte kvällens vinutbud helt representativt för Jura som helhet. Huvuddelen på provningen utgörs av ekologiska eller biodynamiska producenter medan endast 5% vinareal i regionen är ekologiskt certifierad (*).
Vinerna är åtminstone gjorda med omsorg av seriösa vinmakare och för kvällen valda med hjärtat i ett försök att fånga en del av Juras själ ur mitt personliga vinprovarperpektiv.

Jaha, det samlade omdömet då?
"Intressant" "Spännande" "Naturviner är nog ändå lite hajpade" osv.
Jojo. Sydafrika och Amarone är också hajpat.
Men varken intressant eller spännande i våra ögon.
Joly och Huet är biodynamiker och faller inom kategorin naturvinmakare.
Hajpade?
Tja. Med all rätt kanske?

Vi vet i alla fall vad våra vinvänner inte vet.
Vi tänker låta dem prova några liknande viner till när tillfälle ges.
Hjärnan behöver tillvänjning när man utforskar ny terroir.
Sen kommer flera av dem att förstå och uppskatta Juras storhet.
Som riktigt bra musik.
Det som måste avlyssnas flera gånger innan det fastnar, är det som håller i det långa loppet.

Vit flight

Domaine André et Mireille Tissot (Stéphane Tissot), Crémant du Jura Indigène Nature

Mycket äppligt åt ciderhållet med citrus och jästighet. Mineralisk frisk syra. Vilt skummande mousse som försvinner ganska snabbt. Enkelt o friskt med högst måttlig längd. 

Ett vin att dricka utan närmare eftertanke bara för att man är glad och våren snart är här. Ändå gjort med omsorg. Första jäsningen på ståltank utan tillsatt jäst. Andra på flaska genom att man häller i Vin de paille som är under jäsning och startar upp processen i flaskan. Jästfällningen låter man vara kvar.

2011 Domaine André et Mireille Tissot (Stéphane Tissot), Chardonnay Empreinte
Syrener, lätt animalisk doft o smak med toner av nymockad hästbox. Lätta fat, svag nötighet, svagt bokna äpplen men utan egentlig oxidation. Hög och bred fin syra, sköna antytt rökiga mineraler och en viss mjukhet i texturen. Fin längd. 

12 månader på 228-litersfat varav endast 10% nya.

Den här jurastilen är nog den bästa. Ett fantastiskt matvin. Balanserat med lätt bioövervikt. För oss som provat tidigare är det tveklöst en Chardonnay, för andra inte. De som inte kalibrerat doft och smakbiblioteket menar att de inte skulle kunna spika druvan på detta vin. In på kvällens topp-tre-lista.

2011 Domaine André et Mireille Tissot (Stéphane Tissot), Arbois Traminer
Permanentvätska. Röda äpplen. Mjuk textur med lite oljighet. Blommigt. Tändsticka. Krutrök. Drygt medelhög syra. Svag beska. Fruktsötma? Alsacekänsla? 

Ej typiskt Savagnin enl de franska gästerna. Inte atypiskt mot de vi provat tidigare men framkommer att man menar att det skall vara oxiderat för typicitet. Kanske beror det också på om man dricker mer vardagsnära viner eller mer "vinprovarviner"?
Just det här var lite klent, obalanserat och sämre än vi förväntat oss. Tissot känns annars pålitlig.

2011 Domaine Rolet, Arbois Blanc, "Naturé"
Något oljig textur. Päron, äpple, lite grape. Hög och ganska bred syra. Fin lätt rökig mineralitet. Antydd fruktsötma.

Samma här beträffande ev typicitet. Visst kan man ana något slags släktskap med Gewürtztraminer fast utan den där jobbiga niveakrämen och kryddigheten.

2007 Domaine Rolet, Arbois Blanc "Expression du Terroir"
Nötigt, måttligt oxiderat med bokna äpplen. Viss mjukhet i texturen. Bra längd. Vin jaune-light kanske man skulle kunna säga.

Gjort på 75%Savagnin och 25%Chardonnay. Troligen har man tagit Savagnindelen från ett fat som var ämnat åt Vin Jaune men som inte höll måttet och avbröts i förtid. Vanlig företeelse i Jura.

Så här minns jag min barndoms doft av Jura berättar vår fransyska. Sämre barndom kan man ju ha rent doftmässigt...
Rolet som är Juras näst största enskilda domän gör inte alls dåliga viner även om de inte ligger främst.

2006 Domaine Labet, Vin Jaune, Côtes du Jura

Som ovan men med extra allt. Så mycket större och samtidigt mer fokuserat och  fruktigare. Extremt hög yxhuggsliknande syra och en oslagbar längd innehållande umami och lite curry. Skärpa och drickbarhet. Unikt och urtypiskt.

Labet försöker göra sin Vin Jaune drickbar i tidigt skede. Vi kan inte säga emot efter denna test. Låg på karaff i 7 timmar innan vi drack det. En västanfläkt när det gäller denna fantastiska vintyp.

Röd flight

2011 Domaine Philippe Bornard Ploussard "Point Barre", Arbois Pupillin
Röda bär, smultron, vinbär. Lite söt tobak. Tunn och ganska platt struktur. Kryddigt med vitpeppar, lakrits och en tråkig träig beska på slutet. 

Nej det här är nog det sämsta vi druckit av Bornard. Undrar ändå om vinet var lite defekt eller värmeskadat. Känner inte igen det.

2012 Domaine des Cavarodes Poulsard 'Chemenot', Arbois

Inledningsvis osar det svavel, ägg och avlopp. Hönsgödsel och röda bär dominerar första 10 minuterna. Det är spritsigt med fräsande kalkstensmineraler på tungan. Efterhand skingras dimmorna och frukten med lingon och röda vinbär kommer fram även om biotonerna finns kvar. Sedvanlig poulsardvattnighet med lätt sötma, hög syra och små nätta tanniner. Torrt slut. Vinner i längden.

Spridda kommentarer hörs under provningen. "Avlopp" "Septitank" "Oj vad mycket svavel" "Skall det vara såhär" Intressant eftersom båda vinerna från Cavarodes är osvavlade. Reduktivt är väl ordet och syrgas är nyckeln till drickbarhet. Det här väcker något speciellt hos mig. Den där fräsande kalciumkarbonaten, syran och lätta frukten, varvat med biotonerna. Borde provas dagen därpå egentligen.

2012 Domaine des Cavarodes, Trousseau de Messagelin, Montigny lès Arsures

Sluten doft o smak men öppnar sig något efterhand. Mindre reduktiva dofter än det föregående. Vitpeppar och hönsbur. Blåare frukt mer åt gamayhållet varvat med svarta vingummin. En del mjuka tanniner. Hög syra. Kalkiga mineraler. Svag slutbeska.

Det må vara nyansskillnader men visst blir det lite mer tyngd och blåfruktighet av Trosseau än Poulsard. Detta blir också renare och "bättre" av syrekontakten.

  

2011 Domaine André et Mireille Tissot (Stéphane Tissot), Trousseau Arbois

Bättre struktur och lite mer av allt med svarta vinbär, mycket nickelkarameller och vingummi, renare frukt men även något flyktigare blå toner. Lingon, slånbär, enbär och en svag tillhörande beska. Sedvanlig fin mineralitet och hög syra.  

En av provarna känner igen Tissotstilen från vitvinsflighten. Intressant och väl noterat! Personligen tycker jag vinet tillhör kvällens bästa.

2007 Domaine Rolet, Arbois Rouge Pinot 2007
Jämförelsevis stram med renare frukt och lätta lite träiga tanniner. Jordgubbar sv vinbär. Torrt hög syra. Lingon tranbär slånbär. Nickelkarameller. Casco trälim. En gnutta vanilj fr fat. 

Direkt efter Poulsard och Trosseau gjorda på naturvinsvis är den automatiska tanken: Yes! Äntligen ett riktigt vin igen! Tills man bara efter några minuter inser att det är ganska tråkigt och slätstruket. Just för att det är traditionellt gjort utan att tillhöra översta PN-skiktet. En ganska enkel pinot helt enkelt. Som att gå från skitig rock'n'roll till välpolerad radio-pop eller kanske från en kurvig bergsväg till en spikrak autoroute. Man börjar snabbt leta efter avfarten igen.

2012 Domain Labet Pinot Noir, Côtes du Jura
Smultron, hallon, örter, kalk, lite gula blommor, nyckelpiga fångad på burk. Hallon o blodgrape därtill i munnen, med drygt medelhög syra och minimala finpulvriga tanniner. Svagt glansig polerad yta utan riktig oljighet. Ingen längd att tala om. Lätt slutbeska.

Inte dåligt men det är vita viner och inte i första hand Pinot man vill ha från Labet.

2009 Domaine de l'Octavin, "Zerlina" En Curon (Pinot /Trosseau)

Åter dessa nickelkarameller med svarta vinbär på en bädd av gula blommor, ostbågar och fotsvett som åtminstone delvis vädras bort. Viss tvålig blommighet. Vissa menar tallbarr. Syran är hög, tanninerna torra. 

Vi har sagt det förr. Producenten övertygar inte helt oavsett om man finns på Noma eller ej.

Domaine Gérard Villet, Macvin (Chardonnay)
Nej det är inte en dryck från den stora hamburgerkedjan...
I praktiken är detta Vin de Liqueur med 2/3 druvmust och 1/3 marc där sistnämnda är tillverkat genom destillation av producentens egna druvor/pressrester. Blandningen får mogna på träfat under minst ett år. Alkoholhalten i slutprodukten skall ligga på 16-22%.Innan jag blev vinnörd, var jag grappanörd (och innan dess var jag ölnörd). Det här doftar ekfatlagrad grappa med lite finkel, nougat och malört, vilket blir en kullerbytta i munnen när den trots allt ganska beskedliga sötman lägger sig som en filt över tungan. Nej, hellre en redig grappa, eller vin.



Fotnot
(*) Karlsson, Britt och Karlsson, Per. Vinet och miljön. Ekologiskt, biodynamiskt och naturligt. Carlsson Bokförlag, 2012

Guy Breton - 2012 Morgon "Vieilles Vignes"

Marcel Lapierre, Jean Foillard, Jean-Paul Thévenet och Guy Breton.

Ja, de flesta av er känner säkert till "The gang of four" i Beaujolais.
Guy Breton tog 1986 över familjedomänen som fram till dess sålde druvorna till de kooperativ som dominerade området på den tiden och genom odlad jäst och maceration carbonnique la grunden för den godisvinstil Beaujolais under lång tid varit förknippad med. Det man glömde bort var den fantastiska terroirskatt man satt på, väl dold bakom de importerade jäststammarnas värld med doft och smak av skumbanan och vingummi.

Inspirerade av traditionalisten Jules Chauvet har de fyra kumpanerna varit huvudpionjärer för omställningen till ekologisk odling och minimal intervention i vintillverkningsprocessen och i högsta grad bidragit till de viner som känns som Beaujolais framtid.
Eller är det kanske så att framtiden redan är här? Jag kan inte släppa hur det blev ett sådant ståhej kring det så kallade "naturvinsläppet" på systembolaget 2012 då den gamla stammens vinskribenter sågade Lapierre och Foillard, sannolikt som ett uttryck för fostran i en gammal vintypicitetsskola kombinerat med brist på öppna sinnen.

Själv är jag övertygad om att det här med sparsam intervention och så naturligt gjorda viner som möjligt är både nutid och i ännu högre grad framtid för såväl Beaujolais som andra vindistrikt. Det är därför ni får läsa om sådana viner i denna blogg. Vi behöver bara ytterligare tid för att programmera om våra hjärnor till hur terroirtypiska viner egentligen smakar. Det vi tycker idag är ju bara något vi lärt oss utifrån de viner som hittills stått till buds. Efterhand kommer också kvalitén att öka. Vänta bara.
De lär knappast vara här ni hörde det först, men kom gärna ihåg om 20 år att ni läste dessa rader i en liten obetydlig vinblogg nära er anno 2014.

Framtiden finns redan.
Alla vet inte om det bara.


Guy Breton - 2012 Morgon "Vieilles Vignes" 
Huvudsakligen blåfruktig doft med rosmarin och en gnutta kanel. Texturen är förföriskt krämig och smeksam på tungan innan en tämligen bestämd syra och mjuka tanniner tar vid. Knappt medelfylligt och inte allt för hårt hållen struktur, men med  en smakrikedom som harmonierar med doftspektrat. 

Kort sagt. Jäkligt gott! Hög kvalitet, extremt hög drickbarhet och garanterat fritt från artificiella godistoner.
Områdestypiskt nu och i framtiden.

Snabbprovning med Andrea Calek och Vin & Natur

Som två oljade blixtar slinker vi in på malmörestaurangen Bastard. Ett vitt, tre röda och 45 minuter senare måste vi ge oss iväg igen efter att snabbt ha träffat Emil från Vin & Natur som mött upp tillsammans med vinmakaren Andrea Calek. Han presenteras som tjeckisk desertör som blev vinbonde i Ardéche väster om floden Rhône. Ekologiskt certifierade vinmarker i kommunen Alba la Romaine. 
Enligt uppgift inga tillsatser i vinerna utöver 100% druvor. Själv berättar han att han bara jobbar med gamla ekfat. "Vin skall inte smaka ek"...

Blanc 2009

100% Viognier. Tre år på gamla ekfat.

Vita blommor, äpplejuice och vafalls - lite knaperstekt bacon?? I munnen sötlakrits och clementin/mandarin. Minimal oljighet på tungan, trevlig mineralitet och bättre syra än förväntat för viognier men en gnutta slutbeska. Gör sig nog bäst till mat.

Babiole 2012 (60% grenache, 40% Syrah)

17 dagar maceration carbonnique, endast glasfibertank ingen ek.

Ren fruktig doft. I munnen ganska stram lätt kryddad frukt med små charkskivor . Medelhög syra en del lite stjälkiga tanniner och svag beska. Ganska enkelt, småtrevligt lättdrucket.

Chatons de Garde 2011 (100% Syrah)

Vi går upp ett snäpp på kvalitetsskalan. Här har druvorna kolsyremacererat i 1 månad och efter jäsning vilar vinet ett år på minst 3 år gamla bourgognefat.

I doften en flyktig jästighet som försvinner ganska snabbt. Svagt rökig mineralitet med kalk och kamferolja. Lite platt obestämbar blå frukt men bättre strukturerat än föregående. Medelhög syra och kanske en viss eldighet? Lätta tanniner som inte gör så mycket väsen av sig. Känns knutet och tilltäppt. 

Pénultième 2011

3 månaders maceration, 18 månader på gamla fat.

Ren lite sötaktig fruktassociation i näsan med slingor av rimmat fläsk, gummi, sötlakrits och örter. Bättre fokuserat med något högre syra och tightare tanniner. Björnbär och vildhallon men ingen sötma som vi trodde. Lätt kanelkryddighet och kalkmineralitet. 

Det här var inte alls dumt. Kvällens bästa. En matbit till det så..

Andrea Calek

Nebbiolo x 5

Vi kallar det för inspirations- och uppladdningskväll inför kommande Giro d'Italia, men naturligtvis är det bara en förevändning för att få öppna flera flaskor med nebbioloinnehåll.

Damilano "Marghe" Nebbiolo d'Alba 2010

Producent som vi inte provat innan. Gör Barolo från flera olika vinmarker. Detta är deras enklare Nebbiolo d'Alba gjort på druvor från olika odlingar i kommunerna Barolo och Grinzane Cavour.

Tunn struktur, lätt sötfruktighet m artificiell ton av blåbär, hallon, lätta fattoner med vanilj. Mkt finpulvriga tanniner och en drygt medelhög syra. Inledningsvis en svag aspartambeska som förvunnit dag två.

Ganska bärigt, modernt, något konstgjort och lämnar inga bestående spår efter sig. Tillhör dock en annan division än nedanstående medflaskor vid denna provning och det blir därför orättvist att jämföra och omöjligt att uttala sig om producenten utifrån detta

Roagna Langhe Rosso 2006

Tog snabbt slut både på SB och Atomwine efter Alf Tumbles haussning i DN i höstas. Med all rätt.

Skall man sammanfatta doft och smak i tre ord blir det "Syrenbuske i stall".

Hög syra, rikligt med ganska fina tanniner. Kraftfullt i första näs- och munkontakten men tinar upp efterhand samtidigt som mer utvecklade nebbiolotoner med tjära o lakrits ger sig till känna.

Mer stall och lite grövre än vad vi minns det men visst är det toppklass för en Langhe Rosso. Känns fortfarande mer som en barbaresco.

Elvio Cogno Barolo "Ravera" 2006

Vi var extremt förtjusta i Elvio Cognos flaggskepp "Vigna Elena" av samma årgång för några veckor sedan. Ravera är mer av en standardbarolo.

Ganska sirligt med eleganta nebbiolomarkörer men ändå bra bett i tanniner och syra. Röd frukt m lite blåa toner, mest fina jordgubbar, hallonlakrits med lakritsdominans, tjärat rep och gamla bronzoltabletter. Håller alldeles utmärkt även andra dagen men tappar lite frukt dag tre.

Klassisk Barolo med power men samtidigt viss finess och en stram elegans. Visserligen utan något bråddjup men det här är bra. Drickes gärna nu och Elvio Cogno börjar redan efter endast ett fåtal provade flaskor segla upp som en liten favorit här hemma. I alla fall den här årgången. 2008 som vi provade här minns vi som bra men inte i nivå med denna.

Cascina Cucco Barolo Cerrati Vigna Cucco 2006

Producenten är ju en gammal bloggdarling och välkänd från Carlo Merolli där denna flaska var i fin form senast för ett år sedan. Det här är sista exemplaret.

Dovt och dystert från Serralunga där den mörka frukten inte riktigt hittar fram och faktiskt försvinner helt dag två och tre. Kvar återstår mest en överdos av salmiak, tjärburkar och en rejäl skopa grova tanniner.

Massolino Barolo 2008

Har aldrig provat normalebarolon från Massolino i Serralunga. Undanstoppade här hemma finns deras Vigna Rionda 04 och 06 där man då och då får slå sig själv på fingrarna för att inte plocka fram.

Lätt parfymerad sötma och havssälta i doften.
I munnen en förvånande sirlig fruktsötma och något artificiell godiston av hallonlakrits och geléhallon som utvecklar sig ganska fint andra och tredje dagen då den lilla klibbigheten försvinner. Finpulvriga tanniner, drygt medelhög syra och det slutar med en god elegant Barolo som känns betydligt varmare och modernare än vad man kunde föreställa dig utifrån producent, ursprung och årgång. Så här ljusfruktigt och sirligt tänkte man inte alls att det skulle vara. Märkvärdigt.

En av världens ovanligaste druvsorter

En av favoritsysselsättningarna i barndomen var att sätta på den gamla rörförstärkta radion hos farföräldrarna på den sydskånska landsbygden. Fascinerad av det magiska fluorescerande gröna ljuset studerades de extremt spännande namnen på avlägsna platser man aldrig hade hört talas om tidigare. Poznan, Sottens, Daventry. Favoritnamnet var Hilversum som jag föreställde mig som en språklig kontamination av himlen, helvetet och universum.

När man rattade på stationsväljaren hördes avlägna röster på främmande språk, nästan som från en annan planet. Dagens motsvarighet är väl egentligen webradio och dess närmast obegränsade möjligheter till livesändningar från främmande land, men då i tillrättalagd form. Naturligtvis är det inte samma känsla när det är för lätt och självklart. Lyckan var så mycket större när man väl lyckades få in en utmärkt mottagning på Radio Luxemburg och dess pop- och rockmusikaliska utbud som det annars inte var så mycket bevänt med från Sveriges Radio på den tiden.

Likheten med vårt vinletande är kanske inte alltför långsökt. Man scannar vinvärlden på områden som har ett teoretiskt tilltalande utbud utifrån ens preferenser och försöker sedan finjustera kanalväljaren så att mottagningen blir så optimal som möjligt. Utifrån vårt Juraintresse är steget inte långt att snegla några mil åt sydost.
Inte för att vi vet om Savojen är vinvärldens Hilversum men namnmässigt platsar det helt klart på en gammal mellanvågsradio. Ur kvalitetssynpunkt kan vi plocka bort såväl himmel som helvete men nog känns vinet för dagen ganska universellt.

Apropå ovanliga namn.
Har ni druckit många viner gjort på druvan Gringet?
Nä, inte vi heller.
Bara ett.

Domaine Belluard Le Feu 2011
Det doftar vita blommor, nysatt vetedeg, havssälta, en gnutta eneträ, fänkål och anis. Dag två finns egentligen bara blommorna och fänkålen kvar. Fruktspektrat drar åt äpplehållet utan större bidrag vare sig från citrus eller annan frukt. Gommen finner dessutom hasselnötter och viss aromatisk rosépepprighet. Skön textur på tungan. Både mjukt och hyfsat fokuserat med en medelhög syra och på slutet en mikroskopisk beska. Rent som en porlande alpbäck på hög höjd. Tyngdlöst utan att bli smaklöst. Inte stort och visst hade vi önskat lite mer syra men vinet känns genuint och jordnära.

Ja man kan tycka att det här är kuriosa men vinet är inte alls oävet om än inte storslaget. Väl värt att prova om man får chansen. Det lär nämligen finnas endast c:a 30 ha odlat med denna gröna druvsort som därmed hör till de ovanligaste i världen. Sålunda är inte konkurrensen stenhård men Domaine Belluard i Haut-Savoie sägs tillhöra toppen av producenterna kvalitetsmässigt.

Pétillant säljer.

Vinregionen Savoie - Jean-Yves Péron, "Côtillon des dames" 2011

1860 vid freden i Turin annekterades den historiska regionen Savojen (på franska Savoie) av Frankrike och delades upp i Haut-Savoie och Savoie. I det moderna Frankrike är båda dessa departement numera delar av regionen Rhône-Alpes som gränsar till både Schweiz och Italien. Haut-Savoie är kanske mest känt för skidorten Chamonix och europas högsta berg Mont Blanc, men man odlar även vin liksom i Savoie.

Båda departementen ingår i AOC Savoie (tidigare Vin de Savoie) som är den stora övergripande appellationen för rött, vitt, rosé och pétillant. Dessutom finns AOC Rousette de Savoie som egen appellation för enbart vitt vin gjort på druvan Altesse.
C:a 75% av Savojens viner är vita vilket kanske inte är så förvånande med hänsyn till det kyliga klimatet med ett årligt temperaturgenomsnitt på c:a 10° C, vilket innebär att blå druvor har svårare att mogna ut. Den vanligaste gröna druvsorten är högavkastande Jacquere medan Altesse (lokalt även kallad Rousette) anses ge generellt mer högkvalitativa viner. Det odlas också mindre mängder Bergeron (=Rousanne) och i ökande omfattning Chardonnay. De röda viner som finns är ofta i en lättare stil och görs i huvudsak på Gamay, den lokala druvan Mondeuse och Pinot Noir. Naturligtvis finns det även en hel del diverse lokala druvsorter men dessa får utgöra max 10% av den enskilde vinodlarens mark.
I AOC Savoie finns 17 crus som får lägga sitt vinmarksnamn till appellationen. De största är Apremont och Abymes innefattande endast vita viner gjorda på Jaqueres.
Mer detaljer om Savoie som vinregion finns bl a här och här.

Även om Jacquere ger hög avkastning anses kvalitén på vinerna ha blivit allt bättre med åren liksom Savojens generella rykte som vinregion. Huvuddelen konsumeras lokalt och tyvärr är det svårt att få tag på vinerna. Pétillant i Köpenhamn har en del. Bland annat denna från Jean-Yves Péron gjord på just Jacquere.

Jean-Yves Péron - Côtillon des dames 2011
Ofiltrerat beslöjat med en ganska djup orangegul färg. Viss gulblommighet och en orientalisk kryddighet med kanel, nejlika och muskot. Medelfylligt med hög syra som från omogna gröna äpplen och apelsinjuice. Här finns en viss juraliknande prägel av hasselnöt och en antydd oxidation men utan gödselstackar eller liknande biotoner. Att döma av utseendet borde det finnas lite kolsyrespritsighet men av det känner vi intet. Kanske slipas det bort av jästslöjorna.

Prototypbilden av ett vin från Savoie gjort på Jacquere anses vara ett lätt, rent och lite alpluftsflyktigt vin med låg alkoholhalt. I det här fallet stämmer det mest vad gäller det sistnämnda med sina 11,8 % alkohol. På egen hand känns det emellertid något grövre tillyxat och robustare än förväntat. Fast varför inte? Det är väl till mat som de här vinerna är tänkta? Det passar i alla fall förträffligt till vår pasta med rökt lax och grädde och visst är det skönt med viner som inte är tillrättalagda.

Rieslinglandskamp Tyskland - USA

Den automatiska tanken är att detta är en nationsklassiker i landskampssammanhang, men när väl hjärnan kommer i kapp känslan inser man att så är nog inte fallet. Vi kommer ju inte alls på några klassiska landskamper mellan de båda länderna.
Ishockey? Nä, USA överlägset.
Fotboll? Nein, Tyskland überöverlägset.
Basket? No, USA overoverlagset.
Handboll? Innebandy? Curling?
Ingen aning, men 75 cl Riesling är en klassiker från och med nu.

Finger Lakes i staten New York satsar huvudsakligen på Riesling, tack vare svalt klimat och några producenter som gått i bräschen och lyckats ta fram bra viner på denna druva. Dr Konstantin Frank från Ukraina var en av pionjärerna som satsade på Riesling för en sådär 50-60 år sedan. Inspirerade av Eric Asimovs artikel i New York Times lyckades vi leta upp och forsla hem några enstaka flaskor från Manhattan för någon månad sedan. Längre än så här kunde vi inte hålla oss...

Eftersom vi inte provat vinerna härifrån tidigare måste vi ju ha någon referenspunkt. Ett vin från Leitz i Rheingau borde vara stabilt nog i sammanhanget. Båda vinerna är torra och har ändå skönt låga 12-12,5% alkohol.


Leitz - Riesling Berg Roseneck "Katerloch" 2012 (Atomwine, 149DKK på tilbud, normalpris 249DKK)

Ren fin doft med tropisk frukt, mango, papaya, nektarin, clementin, gröna äpplen. Lite hasselnöt och gula blommor som topping. Trevlig frukt, bra koncentration, fina ganska kalkiga mineraler och en hög men inte knivskarp syra. Torrt slut med hyfsad längd. Mineralstint med fin energi och ändå bra balans för åldern första provningskvällen. Tappar tempo dag två och blir ganska tillplattat med en lätt irriterande besk anstrykning. 

Dr. Konstantin Frank - Riesling Finger Lakes Dry 2012 (Union Square Wines, $17.99)

Näsan möter inledningsvis lätta svavelångor och en del petroleum. Mindre fylligt tunganslag, mjukare textur och ngt kortare längd och både tunnare och bredare i munnen än vinet i glaset bredvid. Här härskar citrussläktet utan tillstymmelse till frukt från tropikerna. Som att blunda och sätta tänderna i en kvalitetsapelsin med en insmugen klyfta blodgrape. Vita blommor och antydd hasselnötbeska ligger och lurar i bakgrunden. Mineralerna är mörkare och något stenigare än hos kombattanten i detta för övrigt ljusare och lättare vin, som vi första kvällen uppfattar som ganska obalanserat ungt och inte nämnvärt imponerande. Under natten genomgår det emellertid en storslagen metamorfos och är ett par storlekar större dag två, med knappt märkbar petrokemisk doft, bättre fokus, balanserad fruktighet och en behaglig svag mineralsälta. 

Lite otippat hur Tyskland klappar ihop i andra halvlek medan USA lyckas komma ut på spelplanen som ett nytt lag. När slutsignalen går ser vi förvånande nog Finger Lakes som vinnaren. Inte stort men ändå med ett visst djup som vi inte anade inledningsvis. Möjligen hade tyskarna gått segrande ur kampen om vi hade lagrat vinerna på sedvanligt sätt och druckit om ett antal år, men det får vi aldrig veta. 

Skönt ändå när inte allt är förutsägbart.