Philippe Bornard - 2008 Pinot noir l'Aide Memoire

Pupillin är en liten by fylld av naturvinmakare, belägen 3 km från den något större staden Arbois i Jura.
Philippe Bornard är en f d fransk rockmusiker som jobbade i byns kooperativ men tog över efter fadern och blev vinmakare på heltid i stället.
Kombinationen är oemotståndlig för oss som blivit sålda på den här typen av viner. Någon kanske har noterat detta i tidigare inlägg.
Området som för övrigt är sagolikt naturskönt, närmast att jämföra med Österlen när det är som bäst, är egentligen mest känt för sina Ploussardviner. Eller Poulsard som druvan också kallas.
Här har vi hittat ett som är gjort på Pinot Noir.
Philippe Bornard är sedan 2012 certifierad biodynamisk odlare om någon nu skulle bry sig om det.
Kronevin i Köpenhamn säljer.
Vi köper.

Medeltransparent hallonvinröd färg. Näsan hittar varken gödselstackar eller hönsburar som man kanske skulle kunna förvänta sig. Här finns utöver en antydan till gamla vindsträbjälkar, nästan bara ren röd frukt med tranbär, smultron, lite kokta jordgubbar, röda vinbär och gott om mineraler. Färsk fågelsand och nystädad hamsterbur är väl det närmaste biotoner vi kommer. Den påtagligt syradrivna frukten går igen i smaken tillsammans med lite kinin (tänk gammaldags grapetonic) och finsk sötlakrits. Den inledande kolsyraspritsigheten, friska syran och de kalkiga mineralerna med en lätt fräsande salmiaksälta känner vi igen och ja, vi njuter verkligen av detta.
Ett vin gjort med hjärtat.
rent
oförfalskat
utan tjafs
och ändå
med finess.

89 (+)

Bergerac: 2008 Château Belingard Cuvée de Bosredon

Bergerac har vi försökt lyfta fram tidigare. Vi inbillar oss att det är en mer eller mindre okänd skattkammare. Nåja, inte bordeauxklass på toppnivå men bland enklare och mellanklassviner kan man nog vaska guld med hyfsat utbyte. Kanske gör sig importörer inte omaket att ta sig knappt 10 mil från Bordeaux, kanske är det jämförelsevis inte värt besväret. Vi är i alla fall förtjusta. Mindre hajpade viner, huvudsakligen lokalt kända, ökar naturligtvis prisvärdheten. 

Comtes de Bosredons Château Belingard, beläget i Pomport sydväst om staden Bergerac, tillhör de bättre/kändare vingårdarna. Côtes de Bergerac Rouge är den kvalitetsmässigt högre rödvinsapellationen i området (Bergerac Rouge därnäst). Cuvée blanche de Bosredon är andravinet men uppges utgöra hjärtat i Belingards röda produktion. Kanske menar man volymsmässigt då. 
50% Cabernet Sauvignon och 50% Merlot. 13 månader på 20% nya fat, 40% engångsanvända och 40% fat som använts dubbelt. 

Vi sniffar både svarta vinbär, körsbär och fina mörka plommon. Fattonerna är försynta med vanilj och mocca. Munnen fylls av sammetslika tanniner, medelhöga syror, merlotmjuk varm mörk frukt och fina praliner. Lättdrucket, ganska extraherat, okomplicerat och inte det mest finlemmade, men passande till entrecôten och hyfsat balanserat redan idag trots den relativa ungdomen. Kanske ännu bättre om några år men knappast något långtidsprojekt.

Vi betalade 8€ på plats men det dubbla på Systembolaget hade varken varit orimligt eller hutlöst.
Prisvärt var ordet.

86 (+)

Tenuta delle terre nere - Etna Rosso 2010

Vi har ju tidigare antytt att det skulle kunna finnas nära vänskapsband ja kanske t o m släktskap mellan nerello mascalese, pinot noir, sangiovese och nebbiolo. I alla fall intuitivt/känslomässigt i vår värld och för vissa selekterade viner baserade på dessa druvor.
Vi tänker då (förutom den ljusare färgen) på elegansen, lättsamheten och den samtidiga komplexiteten. Mineraliteten. Sniffarvänligheten. Klunkabiliteten.

Mycket riktigt lyckades man 2008 genom genotypning fastställa (i alla fall med stor sannolikhet) ett första gradens släktskap mellan sangiovese och nerello mascalese och flera andra italienska druvor bl a gaglioppo (Kalabrien) och frappato (Sicilien). Artikeln kan läsas här för den som vill fördjupa sig.
Sangiovese skulle alltså vara ena föräldern till nerello mascalese, men med fader (eller moder?) okänd. Tja varför inte nebbiolo eller pinot noir tänker vi då. Eller kanske är dessa mor-/farföräldrar. Visst är det spännande att spekulera.
Eller så är det bara så enkelt att samtliga dessa druvor ingår i våra huvudsakliga smakpreferenser när det gäller viner?

I alla fall kan vi konstatera att det gnistrande rubinröda vinet som väcker dessa funderingar innehåller både nerello mascalese och nerello mantelato (en tredje etna rosso-druva är nerello cappuccio). Ekologiskt odlade 40-140åriga stockar på Etnas nordsluttning med vulkanisk jordmån.

Vi bjuds på frisk rödbärig frukt med både körsbär och slånbär, dova mineraler, lättsamma bottitoner och en härlig örtighet med lakritsrot därtill. Syrorna klingar höga och friska varvade med pulvertanniner, salmiak och en lätt kärv rödbärighet där det i slutklämmen möjligen kan anas antydan till en alls icke oangenäm beska. Etnaciteten är tydlig och det är lätt att njuta, inte minst när man bara betalat 129 kr på SB.
Vi drack det till grillad kyckling men det fungerar också alldeles förträffligt helt på egen hand.
Finfina grejor.
88

Vi ser i efterhand att det tidigare druckits både här och där. De verkar ha god smak de där grabbarna...

Barbaresco Enrico Serafino 2008

Enrico Serafino grundades redan 1878 i Canale (Roero). Sedan c:a tio år tillbaka har man satsat på  en kvalitetshöjning med omstrukturering av vingårdarna, förbättringar i produktionsprocess och kvalitetskontroll och tagit hjälp av bl a Giuseppe "Beppe" Caviola, en av Piemontes mest kända enologer. Man har ett brett utbud av klassiska piemontesiska druvor och viner att döma av deras hemsida.

Vi smakade deras 2006 Barolo för ett drygt år sedan på Copenhagen Wine Forum och blev begeistrade. När vi var i Canale någon månad senare lyckades vi tyvärr komma mitt i siestan och hade inte möjlighet att återvända. Därför blev vi extra glada när deras 2008 Barbaresco dök upp här hemma på nyhetssläppet i september i år.

Druvorna hämtas från marker i såväl Barbaresco, Neive som Treiso. Man anger tillverkning med handplockade druvor och "medellång" maceration med frekvent delestage. Sistnämnda lär ge mindre kärva tanniner genom att minska påverkan från druvkärnorna och snabbare ge ett fruktigare vin. Lagring två år, varav ett på slovenska 5500 l ekfat. Således borde man väl kunna kalla detta för semimodernt om vi nu skall tala i sådana termer.

Färgen är granatröd med orangestick. Det doftar härligt nebbiolotypiskt som av locket från en burk rårörda lingon, plastmatta, rosor, lakritsrot, läder, tobak, botti och minsann om vi inte får en liten tryffelpust i nosen då och då, om vi låter bli att snurra glaset. I munnen är det medelfylligt och balanserat fruktigt med antydd men inte störande värme och vi får samma sköna spektrum i smak som i doft, pådrivet av rejält med syror och finpulvriga ja nästan pudrade tanniner. Tankarna fladdrar nästan lite mot Pelisseros Nubiola.
Det här var lika bra som vi hoppades på  och dessutom prisvärt. Kan drickas redan nu och flera år framåt som man brukar säga. Bäst av allt, det finns flaskor kvar på SB, från Trelleborg till Kiruna.
90 (-)

Riesling Kabinett del 3: 2010 Willi Schaefer Graacher Domprobst Riesling Kabinett

Vi kör på med moselkabinetterna. En 2010 års modell denna gång.
Willi Schaefer är en mycket känd kvalitetsproducent från Graach, men varför hittar vi ingen hemsida?
Vinet är inköpt på SB mars 2012 (tillfälligt sortiment).
Här vankas det moseldofter med efterhand en minimal antydan till diesel men mest persika, konserverade päron och Del Montes fruktcocktail. Mineraler finner vi också när temperaturen stigit något.
Härlig frisk syrlighet från unga nektariner, gröna äpplen, citrus, gråpäron och honungsmelon. Det är så lättdrucket till de chili- och limemarinerade räkorna, men även på egen hand försvinnande gott. Medelfylligt, ingen dålig längd, låg alkoholhalt, hög drickbarhet men kanske inte så spännande?
Som mineralpimpad äpplejuice.
Fast det är ju rätt spännande...
Äh, det är gott helt enkelt.
Trevligt och bra utan stora överraskningar och ungefär vad vi hoppades på för de 169 kr vi betalade.
88

Malmömunskänkarna möter Vin & Natur

Ett trevligt initiativ det här att bjuda in Ulf Ringius och Emil Broomé från Vin & Natur till en naturvinsprovning med Munskänkarna i Malmö. Möjligheten att få prova flera viner av den här typen är inte så stor annars.

Intressant att under kvällen höra spridda kommentarer där man förstår att detta är fullständigt nytt för några trots att man varit med i Munskänkarna länge. Det är synd och skam att det skall vara så svårt att köpa via SB på ett enkelt sätt. Här i Sverige finns tydligen bara fem importörer av naturviner och Vin &Naturs utbud (40 producenter) är bara tillgängligt via privatimport om man inte hittar vinerna på restaurang. Vi som bor nära Köpenhamn är bortskämda med en större tillgänglighet eftersom där finns en längre tradition av denna vintyp.

Själva har vi ingen stor koll men har i alla fall provat och lärt oss uppskatta en del naturviner och producenter. Trots allt vänder det lite upp och ner på de inlärda begreppen om druvtypicitet i doft och smak och kräver en viss tillvänjning och ett öppet sinne. Det var väl knappt någon som spikade samtliga duvor vid kvällens blindtest.

Som någon sa är "läskande" en bra sammanfattning av kvällens viner. Lättdruckna, okomplicerade men ändå inte utan att skapa eftertanke. Meningen är väl att druva och terroir skall bli tydligare utan tillsatser och ekinblandning och vi tycker att många av de naturviner vi provat är som gjorda för sniffning och kontemplation. Samtidigt är de försvinnande goda att dricka och kanske också gjorda för tidig konsumtion.

Precis som för konventionella viner är naturligtvis kvaliten väldigt varierande mellan olika viner och producenter och allt naturvin är inte saliggörande men ni som ännu inte provat bör absolut göra det om möjlighet ges. Det är delvis en ny värld som öppnar sig.
Priserna är restaurangpriserna exkl moms. Enligt Emil B får man räkna med att multiplicera med 1,5 för att få priset för privatimport.

2010 La Chute Derain, Vin Mousseux, Domaine Derain, Saint-Aubin, Bourgogne (Aligoté) 330kr(magn) 86

2010 Chez Charles, Noëlla Morantin, Pouillé, Loire (Sauvignon Blanc) 140kr. 85

2010 Katapnha François Grinand, Domaine du Perron, Bugey (Chardonnay) 170kr. 84

2010 Dora Bella, Domaine de l´Octavin, Arbois, Jura (Poulsard) 200kr. 90

2009 ”Le Ban”, Domaine Derain, Saint-Aubin, Bourgogne (Pinot Noir) 145kr. 88

2010 Chatons de Garde, Andrea Calek, Alba la Romaine, Ardèche (Syrah) 145kr. 86 (+)

Simčič 2007 Teodor Belo Selekcija

Lite utanför de vanliga ramarna söker vi oss till västra Slovenien och Goriska Brda, precis på gränsen till nordöstra Italien, för att prova ett s k "orangevin". Namnet kommer av färgen som i sin tur fås genom att druvornas skal får jäsa tillsammans med druvmusten, vilket ju inte är fallet vid tillverkning av traditionellt vitt vin. Färgskalan lär kunna variera från gyllengult via riktigt orange till rosa beroende på druvsort, tid för skalkontakt mm. Tillverkningsprocessen är den gemensamma nämnaren för orangeviner men ursprung och druvor varierar. Friuli-Venezia Giulia i nordöstra Italien och Slovenien är kanske de mest kända produktionsområdena men vintypen hittas (vad vi kunnat finna) även i Kroatien, Frankrike, Tyskland, Nya Zeeland och Kalifornien.

Vinet vi provar är inköpt på Winewise i Köpenhamn där Stefan Jensen valde detta på vår önskan om en lämplig och typisk introduktion till orangevinvärlden.
Vingården tillämpar biodynamiska principer. Druvsammansättningen är 60% Rebula (=Ribolla gialla i Italien), 20% Pinot Grigio och 20% Sauvignonasse (=Sauvignon vert=Tocai Friulano). Rebula är den mest traditionella druvsorten i Goriska Brda. I det aktuella fallet mognar detta och Sauvignonasse båda 22 månader på stora ekfat (tono) medan Pinot Grigio-vinet ligger lika länge på barrique innan cuvéen blandas och vinet får mogna ytterligare 6 månader på flaska utan föregående filtrering.

Färgen är närmast rödpigmenterat gyllengul, doften lätt nötig med balanserade fattoner av smör, vanilj och nougat. Frukten är diskret av aprikos men i övrigt svårbestämbar. Här finns lite gräs och örter/smörgåskrasse. Man anar början på en oxidativ ton som inte utvecklas vidare. Munkänslan är mjuk, medelfyllig till fyllig och ganska krämig, Vi hittar torra sötmabefriade färska fikon, lätta fattoner som i doften, och på slutet en medelhög syra och en angenäm svag beska som lär vara Ribollatypisk. Här finns t o m en och annan mjuk polyfenolmolekyl som ger antydan till silkig tanninkänsla i kind- och läppslemhinna. Under kvällen i karaffen försvinner fattonerna alltmer, balansen ökar och vi misstänker starkt att här finns en lagringspotential.
88

En intressant och trevlig helt ny bekantskap som väcker mersmak.
Billigt-vin-Ingvar och Più Rosso inspirerade till att prova orangevin. Tack för att ni vidgar vyerna!

Riesling Kabinett del 2: 2011 Weingut Josef Bernard-Kieren, Riesling Kabinett

Vin nr 2 i Riesling Kabinett-följetongen är köpt på vårt kära Vinothek Bernkastel-Kues till det facila priset av 5.50€.
Weingut Josef Bernard-Kieren huserar liksom tidigare nämnda Kees-Kieren i Graach i hjärtat av Mittel-Mosel. Eventuella släktförhållanden känner vi inte till. Faktum är att vi inte känner till producenten överhuvudtaget sedan tidigare, men det finns en hemsida för den intresserade.
Himmelreich är tillsammans med Domsprobst Graachs kändaste kvalitetsläge.

Alkoholhalt 8,0%
Restsocker 55,1 g/l
Syra 6,4 g/l

Kan det verkligen vara något?
Svar ja.

Här har vi en antydan till moseltypisk skifferton i doften men även lite lätt kalkiga mineraler. Förutom gula äpplen finner vi det vi ofta sätter epitetet burkmandariner på. En fruktdoft med lite sötare citrus åt mandarin/clementinhållet blandat med en viss mineralitet och den svaga inneslutenheten som känns just när konservburken öppnas. Det drar även något åt ananasspad till. I munnen är det emellertid syrligare än så, med pressad blodapelsin över gula syrliga äpplen. Här finns också den i unga moselviner ofta förekommande spritsigheten och samma mineraltoner som i doften. Trots en på pappret relativt hög restsötma och förvånansvärt låg syra är det endast lätt visköst, fräscht syrligt, mineraliskt, ungdomligt piggt och ändå balanserat och riktigt gott.
86 (+) 

Hur går det till när man trollar bort sötman?
Varför smakar vinet friskare och syrligare än den förra kabinetten som rent tekniskt hade högre syrahalt och lägre sötma?
Hur kan detta bara kosta 5.50€?

Det är detta som är vinprovandets magi.
Dimensioner vi inte kan mäta i pengar eller gram/liter.

Eller annorlunda uttryckt:
Jäklar vad gott detta var för de pengarna.
Otippat värre.

Seehof Kirchspiel vs Morstein Alte Reben 2011

Florian Fauth och Weingut Seehof i Rheinhessen har vid upprepade tillfällen lyfts fram av Finare Vinare (ära den som äras bör). Förvånansvärt få bloggare har hängt på, i alla fall vad vi har sett. Är det trots allt få som köper via näthandlarna? Det här är ju riktigt bra och förtjänar uppmärksamhet. Italienska viner har kört en liten uppvärmning här och ett maratonlopp här. Här har också skrivits en liten Seehof-aperitivo.

Knappt har flaskorna hunnit hämta sig från DHL-transporten från Atomwine förrän vi väljer att jämföra 2011 Seehofs Westhofen Riesling Kirchspiel med rykande färska 2011Seehof Morstein Alte Reben. FV jämförde nyligen Kirchspiel med den enklare Morstein endast.Vi väljer naturligtvis snäppet finare "alte Reben" för att göra oss märkvärdiga.
Äh, skoja bara. Vi köpte aldrig bas-Morstein denna gång och eftersom vår sensorik inte är lika väldrillad blir detta nog en bra matchning för att försöka tydliggöra kvalitetsskillnad.

2011 Seehof Westhofen Riesling Kirchspiel
Här svävar burkmandarinmolekylerna i luften tillsammans med våt sten och en kort sekund faktiskt en liten flintflisa, åtminstone dag 1. Det är mjukt och medelfylligt på tungan men lite mer extraherat och fruktigt än förväntat. Här finns det grape, grus, mandel och pinjenötter. Bra men inte knivskarp syra. Icke överdrivet mineraliskt. Gott och prisvärt, mer till mat än för kontemplation.
86

2011 Seehof Westhofen Riesling Morstein Alte Reben
Vid en direkt jämförelse märks tydligt hur mycket vassare och distinktare syran och mineraliteten är i detta vin. Trots att frukten inte är så voluminös, är den mer komplex. Här samsas passionsfrukt med ananas, grapefrukt och zest. Vi finner en behaglig lätt nötig beska och mineralerna är mer åt kalkbrottshållet även om vi fortfarande vandrar längs Seehofs våta grusväg.
Visst är jag (som har facit) säkert ett placebo-offer, men C sätter tveklöst högsta kvalitetsstämpeln på detta blint. Lite slankare och med tydligare personlighet, om än ungt. 2010:an fick ett poäng till av oss men båda är superbra Riesling.
90

FV menar att priserna kommer att stiga när Florian Fauth blir upptagen i VDP. Vi säger inte emot. Undrar bara varför han inte är där än.

2009 Montevertine Rosso Toscana IGT

Skulle man spontant gissa vilka som är de mest blogghyllade rödvinerna de senaste åren är det nog Occhipinti och Montevertine som jag först kommer att tänka på (ja möjligen efter Cascina Cucco då...).
Inte minst 2006 Montevertine höjdes till skyarna. Vi instämde i hyllningskören här hemma men tyckte kanske lite mot strömmen att 2008:an var snäppet vassare. Lite svalare, distinktare, mer syradriven och möjligen något mineralstinnare än 06-07. I alla fall som vi minns det från i vintras. Det gillade vi.
Lite overkligt att det redan är dags för en ny årgång.
Atomwine är på hugget som vanligt och säljer för 225DKK.
2009 lär vara en varm Toscansk årgång. I alla fall är vi inställda på det, när vi nu inte längre kan hålla oss en vecka efter att vinet anlänt.
Som tidigare är druvsammansättningen 90% Sangiovese, resten Canaiolo och Colorino i okända proportioner.
Den medeltransparenta gnistrande rubinröda färgen väcker lust och förhoppning, som om vi inte var fyllda av det innan. Det lär lagras 24månader på slavonska ekfat men doftar ändå härligt som av botti förutom mineraler, körsbär, röda vinbär, mandelkubb, rågbröd, örter och lakritsrot och plötsligt snuddar tanken dessutom vid båthus och barbaresco en flyktig sekund. I munnen har vi framför allt en syradriven medelfyllig struktur, med sammetslena tanniner, tydlig men behaglig mineralitet och samma röda bär, mandel, örter och lakrits som i näsan. Gula blommor med ett och annat grässtrå kan vi nog också hitta.
Det där med värme då? Tja inte lika svalkande som 2008, 13% mot 12,5% och visst kan vi hitta lite sötma men inget som stör och när vi försöker reducera ner allt till ett enda sammanfattande ord är ändå finess det som ligger närmast till hands även denna gång.
Vi är nästan lika förtjusta varje år så det är snart läge för en vertikal för att verkligen kunna jämföra. Tur att vi har några sparade i alla fall.
91

Riesling Kabinett del 1: 2011 Loosen Riesling Kabinett Old Vines

Kabinett är underskattat.
Hur många viner har så många användningsområden? Bersåvin, aperitivo, matvin, efter-maten-vin, "snackevin".
Låg alkoholhalt, oftast balanserad sötma och bra syra gör det lättdrucket och läskande, i alla fall vid en viss kvalitetsnivå. Till lite hetare asiatisk mat kan en bra halvtorr Kabinett vara gudomlig.
Jag tycker att det förtjänas att lyftas fram.

Basfakta:
Den tyska vinlagen som infördes 1971 delar in vinerna i fyra kvalitetsklasser: Tafelwein, Landwein, Qualitetswein bestimmter Anbaugebiete (QbA) och Qualitetswein mit Prädikat (QmP). Sistnämnda heter egentligen numera bara Prädikatswein. Vin från denna högsta kvalitetsgrupp måste komma från ett av de 13 tyska kvalitetsvindistrikten. De olika Prädikaten är kopplat till potentiell alkoholhalt för ett helt utjäst vin vilket ju i sin tur är kopplat till druvsötman. Ni kan läsa lite mer om klasserna och övriga indelningar här.

Prädikatet Kabinett är den första av QmP-klasserna, dvs den med lägst sockerhalt i de skördade druvorna. Den potentiella alkoholhalten för kabinettviner är 8,5-11,5% beroende på distrikt och druvsort. Oftast finns det en restsötma kvar i vinet och då blir ju enligt all logik alkoholhalten lägre eftersom det är förbjudet att tillsätta extra socker (sk chaptalisering) i QmP-viner.

Är alla med?

Vin nr 1 är från den välkända producenten Dr Loosen i Mosel. 2011 Riesling Kabinett Old Vines är inköpt på systembolaget för 99 kr. Det släpptes 1/10 bland "nyheter" och skall därmed enligt systembolaget finnas i sortimentet under minst ett år framåt.

Alkoholhalt 8,0%
Restsocker 42 g/l
Syra 8 g/l

Svag druv- och områdestypisk doft av skiffermineraler men utan tydlig petroleum, clementin, lime, vita blommor, lite persika, honung och små augustipäron. I smaken dessutom en del gula äpplen. Viss sötmadominans men ändå med en hyfsat frisk syra som balanserar upp det hela ganska bra. 

Okomplicerat och lättdrucket typvin som en bra systembolagsintroduktion till kabinettvinerna.
83 (+)

Domaine André et Mireille Tissot Arbois Sélection 2008

Jura är kanske mest känt för sitt vin jaune gjort helt på druvan savagnin och med en framställningsmetod som påminner om den för sherry. Efter jäsning mognar vinet på fat som inte fylls helt, varvid en oxidationsprocess startar samtidigt som en jästslöja lägger sig på ytan och delvis skyddar mot oxidationen och dessutom ger speciella doft- och smakegenskaper. Resultatet blir ett unikt vin som tappas på 62cl-flaskor kallade clavelin.

Vinet för dagen, som kommer från årets maj-släpp på SB, är inget vin jaune utan består av 30% savagnin och 70% chardonnay. Ändå är det gjort på ett snarlikt sätt, präglat av typiska oxidativa sherrytoner, färsk grekisk yoghurt med hasselnötter, honung och bitar av oskalade röda juläpplen. Ganska mjukt i munnen med antydd fetma, medelfylligt med en rejäl syra och en del kalkmineralsälta och ett lite förvånande torrt avslut.
Stilen är särpräglad och man måste tycka om sherry för att inte bli mätt på doften. Detta är första gången vi provar den här stilen. Jag njuter av smaken men kan inte betygsätta. Har inte så mycket att relatera det till. C är inte förtjust alls.
Producenten är i alla fall känd och lär hålla generellt hög kvalitet. Framställningen är ekologisk.
Tja, vad säger man? Man förstår att det här är bra men kräver tillvänjning eller att man gillar sherry.

Karl O. Pohl 2009 Wehlener Sonnenuhr Riesling Spätlese Feinherb

Äh, vi kör en rieslingsnabbis till.
Från Weingut Karl O. Pohl.
Vår sista Feinherb köpt i Bernkastel-Kues har i alla fall i 2011 års modell de sötma/syra-proportioner vi eftersökte senast. 31g/l restsötma och 7,0 g/l syra.
Tyvärr hittar vi inte exakta fakta för 2009 men det verkar ligga på denna nivå .

Både skiffer- och kalkstensmineralitet med lätt spritsighet. Gula äpplen, citrus, ingefära.
Balanserat men vi vill ha mindre alkohol än 10,5%. Lite mer sötmasyrlighet skadar inte heller.
Nu vet vi hur Feinherb från Mosel ter sig.
Kabinettviner nästa.
84

Domaine des Cavarodes 2009 Saint-Roch, AOC Arbois

Det är bara så.
Jura är magiskt.
Vi provade en chardonnay från Domaine des Cavarodes på Mrs Brown i vintras och jag blev såld på hönsgödsel och mineraler även om vinet var enkelt och chardonnay inte är en favorit. Vin & Natur hade tagit dit det och när vi var i Frankrike körde vi in i den sömniga lilla byn Cramans på vinst och förlust med förhoppningen att kunna köpa viner av den unge rastaflätade vinmakaren Etienne Thiebaud. Han och hustrun låg och rensade ogräs i trädgårdslandet men vi kunde tyvärr inte köpa något vin eftersom allt var allokerat till vinhandlare. Krone-Vin i Köpenhamn importerar och där hittade vi denna blandning av Juras huvudsakliga rödvinsdruvor Poulsard(Ploussard), Trosseau och Pinot Noir. Proportionerna känner vi inte till men att det är gott råder det ingen tvekan om. Både dag ett och två.
Här doftar det vindsbjälkar, örter, flisor av lakritsrot, mogna mosade lättkokta jordgubbar vilande på en liten sjö av juramineraler. Lite nystädad fågelbur på det.
I munnen är det medelfylligt och minsann om här inte finns sammetslika tanniner och en bra syra. Mineraliteten med tångsälta och snäckskal är framträdande och snarlik de Juraviner vi tidigare smakat. Pinotdominans men man kan ana den lätta pepprigheten från Trosseaudruvan. Inga oxidativa toner, bra balans, smakfullt med finess och inte det minsta övergödslat. I princip inga biosmaker alls egentligen.

Det når kanske inte Occhipintikvalitet men vi rör oss känslomässigt i samma sfär. 

Tangerar både Bourgogne, Etna Rosso och Montevertine. 

Det svala mineraliska. 

Svävande och jordnära i samma andetag. 

Slinker lätt ner, men får oss ändå att stanna upp. 

Berör.

Som ett bra vin skall göra. 

Jura är magiskt.

90

Håll ögonen på denne man om ni gillar den här typen av viner. Läs mer här och här.

Kees-Kieren 2011 Graacher Domprobst Spätlese Feinherb

Graach an der Mosel ligger mellan Zeltingen och Bernkastel-Kues. Där hittar vi Weingut Kees-Kieren som sedan 1980 drivs av bröderna Kees.
Topplägena är Graacher Himmelreich och Graacher Domprobst, eller som man själva benämner dem på hemsidan – ”Grand Cru-lägen i Mittelmosels filébit”. Ox- eller fläskfilé kan diskuteras men förutsättningar för att göra goda viner finns i alla fall.

Vi blev så besvikna senast och kände oss tvungna att snabbt hitta nytt studiematerial till vår Riesling Feinherbforskning.

Ur gömmorna fiskar vi därför fram denna Spätlese Feinherb som även den är inköpt på Vinotheket i Bernkastel-Kues. Där finns för övrigt 150 olika att välja på, alla kan provsmakas först och för var och en finns faktablad med bl a syrahalt och restsötma angivet. Underbart att kunna gå vetenskapligt till väga när man handlar vin (jo vi såg hur bra det gick med vår senaste Feinherb…)

Dagens vin har restsockerhalt 24,5 g/l och syra 6,1 g/l. Sistnämnda kanske lite lågt för oss syrafetischister åtminstone i teorin.

Eftersom sockerhalten i druvmaterialet till en Spätlese per definition är högre än till en Kabinett, borde också alkoholhalten bli något högre för att vi skall hamna i Feinherbsötmafönstret. Vi avläser 11,5%, vilket vi egentligen tycker är lite högt men man får ta det onda med det goda.

Ja man kanske skulle ta och smaka vinet också innan nördigheten närmar sig oönskade höjder.

Lite skiffertoner kan man väl ana men kanske mer en tydlig men ospecificerad mineralitet. Här finns också konserverade päron, gula äpplen, mango, lite citrus och färsk ingefära. Smaken går i samma anda med tillägg av en minimal grapefruktbeska och nektariner. Syra/sötmateorin stämmer bra denna gång. För att balansen och fräschören skulle vara helt optimal kunde man nog önska en sådär 0,5-0,8 g/l mer syra men vi är ändå nöjda med vad som bjuds. Det är ungt men ändå betydligt mer balanserat än förra veckans Feinherb och kvalitetsnivån är tveklöst högre. Huruvida det är vinmakarens eller lägets förtjänst vet vi inte men omdömet blir väl godkänt och visst är det extra kul när teori och praktik sammanfaller så vackert. Ändå faller inte alla bitar på plats för våra preferenser. Nä, nu är det snart dags för kabinettforskning i stället.

85 (+)

1999 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva

Efter Burlottoinlägget dryftades tankar i kommentarsfältet huruvida man kunde lita på flaskor som förvarats stående under sommaren på Supermarco i Köpenhamn, där väggisoleringen kanske lämnar lite att önska. Själv undrar jag hur länge vissa flaskor stått på Systembolaget innan de säljs (och varför de inte förvaras liggande) och hur det egentligen ser ut hos alla internetleverantörer där några av oss handlar viner och där insynen verkligen är lika med noll.

I alla fall tog vi dessa förvaringsfunderingar som en förevändning att snarast få dricka detta vin som köptes på just Supermarco för 245DKK i somras. Ett klipp tyckte vi då. När vi nu såg att det kommit i BS för 226 kr, måste vi bara prova och bedöma. Det borde vara på topp och ja, så är fallet. Här finns inga tecken på att en sommar eller mer på Supermarcohyllorna varit av ondo.

Milda fattoner av försiktigt rostat kaffe varvas med nyputsade italienska skor av finaste läder, mörka mogna körsbär, krossad mandel, szechuanpeppar och en nypa färsk tobak. Kraftfullt men ändå slankt på ett skelett av balanserad syra och finsandiga tanniner.

Skall man köpa ett enda vin i 200-kronorsklassen på SB att dricka idag, kan detta vara det bästa, eller i alla fall det mest prisvärda om vi räknar in lagringsåren.

750ml kvalitet, mognad, balans och framför allt ren och skär njutning.

92 

2007 Cascina Tavijn Barbera d'Asti Riserva

Skärpning! Sedan vi påpekade att det dricks för lite Barbera här har det gått 8 veckor.
Denna hoppas vi mycket på. 125 DKK på Cibi e Vini.
Att det är en ekologisk producent tycker vi oss känna redan på första sniffen. Biodofter ad modum begagnad fågelsand blandas med en lätt mineralitet och dämpade, ja faktiskt behagliga fattoner av skokräm, minimalt rökta träspån, kolafudge och lite liniment med försiktiga mentolpuffar. I munnen har vi en riktig liten fruktbomb med körsbär ackompanjerat av några röda (och kanske ett svart) vinbär och smulor av biscotti. Tanninerna är smeksamma som av patinerad sammet och syran både tydlig och behaglig.
Oj så lätt att dricka både före, under och efter maten. Förväntningarna infrias och vi kan bara stämma in i denna ljuva poetiska hyllning.
Mycket bra Barbera till ett mycket bra pris. En svårslagen referenspunkt för denna druva.
88 (+)

Dr. Pauly Bergweiler Erdener Treppchen Riesling Feinherb 2008

Lite knepigt är det trots allt med de tyska vinernas klassifikation så vi repeterar helt enkelt.
Det är väl inga större konstigheter med den gamla hederliga indelningen i de enklare QbA-vinerna där Classic är torra av lite högre kvalitet (men inte så bra som QmP) och QmP med dess Prädikatundergrupper (Kabinett, Spätlese, Auslese, Beerenauslese, Eiswein och Trockenbeerenauslese) där Selection i princip betyder selekterade Spätlese (eller Auslese) trocken av bättre kvalitet.
Det går även att förstå att Erstes Gewächs(EG) används för de högkvalitativa torra vinerna i Rheingau och Grosses Gewächs(GG) används av medlemmar i VDP (producentsammanslutning) för motsvarande viner i alla regioner utom Rheingau och Mosel, ja förutom att producentorganisationen Bernkasteler Ring i Mosel också får använda benämningen.
Möjligen kan vi också ta till oss att Erste Lage betecknar en av VDP klassificerad vingård eller ett läge, men att det dessutom kan vara benämningen på ett torrt QbA-vin från en sådan vingård i Mosel.
Det är här någonstans, särskilt när man ovanpå detta börjar blanda in trocken, halbtrocken, feinherb, lieblich/mild/restsüss, süss och edelsüss, som man inser att man måste börja läsa på igen och koppla in hjärnan i ett lite aktivare läge än normalt.
Lägger vi därtill ytterligare kvalitetsbeteckningar som Goldkapsel, stjärnor (*, ** eller ***) och Fuder (vat) nummer så är förvirringen näst intill total och man ångrar att man inte bara drack vinet rakt upp och ner utan att fundera så mycket.

Denna långa inledande utläggning eftersom vi inte lyckas fånga mängden sötma och syra i vinet för dagen och har svårt att förstå beteckningen feinherb (som vi trodde var en sötma ungefär mellan halvtorr och halvsöt). Något facit lyckas vi inte hitta men 2011:an har en restsötma på 16,8g/l och syra 7g/l.
Näsan får sitt med förväntade skiffertoner, ananas, burkmandariner och lite gula äpplen men i munnen handlar det mest om en skoningslös kalk- och nästan treoliknande tungfräsarmineralitet förutom en mikrobubblig spritsighet. Man kan ana viss restsötma, sannolikt 9-18g/l (= halvtorrt), och här finns en hyfsad syra men inte som borde dölja mer sötma än så. Det är spretigt, inte alls sammangjutet och har nästan ofräscha mineraler som ligger som ett lock på det hela.
Vi köpte det i Bernkastel-Kues för 9.90€ och det var inte värt pengarna. På SB tar man 159kr för 2009 års modell. Kanske är det bättre men välj något annat i stället för säkerhets skull.
81

2009 Massolino Langhe Nebbiolo

Efter att på plats provat några Mallorkinska och en del andra spanska viner den senaste veckan, är längtan efter Italien stor. Denna traditionellt gjorda Langhe Nebbiolo köptes på SB i april när alla snackade naturvinsläpp (jo vi köpte och njöt också av Foillard och Lapierre).
En gnistrande rubinröd transparent skapelse, som enligt importören lagrats dels i stora botti, dels i cementtankar. Här samsas rårörda lingon med lakrits, viol, körsbär, hallon, örter och kalkstinna mineraler som bästa vänner i såväl näsa som gom. Balanserad bra syra och närmast talkiga, smeksamma tanniner. De 14 alkoholprocenten är borttrollade. Det är faktiskt finstämt, ja nästan elegant och dansar lekande lätt nedför våra strupar både med och utan mat.
89

Ny vinbok: Vinet och miljön. Ekologiskt, biodynamiskt och naturligt.

   Britt och Per Karlsson bosatta i Paris är verksamma som författare, vinbedömare, kurs- och vinresearrangörer under namnet BKWine. De har tidigare gett ut vinböckerna Languedoc (2007) och Ett vin blir till (2009), där sistnämnda bl a blev utsedd till Sveriges bästa bok i kategorin dryckeslitteratur.
Deras nyligen utgivna bok Vinet och miljön ligger väldigt rätt i tiden när naturvinmässorna avlöser varandra i Europa och Systembolaget under det gångna året för första gången haft ett delvis omdebatterat ”naturvinsläpp”. Många verkar inte riktigt klara över skillnaderna (eller likheterna) mellan ekologiska, biodynamiska, naturliga och hållbara tillverkningsmetoder och viner. Boken uppges syfta till att försöka reda ut begreppen utan att ta parti för eller emot någon speciell inriktning på vinproduktion.

   Man lyckas ganska väl med detta på 327 sidor. Boken är uppdelad i två huvudsektioner. I första delen avhandlas det mesta vi behöver veta om ämnet. Förutom information om de olika odlings- och tillverkningsbegreppen får vi även kunskaper kring lagar, regler och kontrollorgan. Boken är så detaljerad att den, åtminstone för oss, närmast kommer att bli en uppslags- eller referensbok. Därför hade ett register med nyckelord och begrepp i slutet varit av stort värde även om innehållsförteckningen i början i viss mån kompenserar för detta. Likaså skulle man önska att referenslistan på slutet var något fylligare. Vissa uppgifter är säkert diskutabla och kan nog komma att ifrågasättas och det hade därför varit önskvärt att uppgifterna i boken var knutna till de angivna referenserna. Å andra sidan får detaljrikedomen oss att känna att det har gjorts ett gediget jobb och att det ligger ett omfattande researcharbete bakom.

   Rikligt med foton av Per Karlsson lättar upp den mer teoretiska lite stelare första hälften. I del två får vi i stället exempel på ekologiska, biodynamiska och naturvinsproducenter som delger sina tankar kring ämnet. Efter första delens mer skolboksliknande prosa är det befriande att få ta del av lite lättsammare mjuka fakta och fördjupa de nyvunna teoretiska kunskaperna. Producenturvalet är av naturliga skäl begränsat men visst kan man få uppfattningen att författarna i viss mån tar parti för ”icke traditionell” tillverkning. Några direkt negativa röster om detta hittar vi i alla fall inte. Vad är skälen till att 95% av vintillverkningen i Europa fortfarande sker på traditionellt sätt? Är det bara ekonomiska intressen eller finns andra orsaker? Hur många odlare har försökt att ställa om till ekologiskt eller liknande utan att lyckas? Här fattas en bit för att vi skall kunna bilda oss en mer välgrundad uppfattning. Dock är förhållningssättet i stort neutralt och boken är mycket informativ och lärorik. Den platsar definitivt i varje vinintresserads bokhylla.


Recensionsexemplar har erhållits från Carlson Bokförlag

2003 Pierre-Jacques Druet "Grand Mont" (Bourgueil)

Sex träffar får man om man söker på Bourgueil på systembolaget. Fem är från Pierre Jacques Druet som huserar i Benais, några km nordost om själva staden Bourgueil. Vi chansade på beställningssortimentet i somras och fick ett finstämt balanserat vin med några år på nacken till ett riktigt rimligt pris. Här vankas det medeltransparent mörkt körsbärsrött och begynnande tegelfärgat 100% Cabernet Franc med klassiska dofter av svarta vinbär och grön paprika, örter och lite lakrits. Ek märker vi nästan inget av och det visar sig att det är lagrat 30 månader på (sannolikt gamla) 600 liters fat. Allt går igen i munnen, texturen är mjuk, tanninerna som en sammetsmatta och det finns rikligt med friska syror kvar men faktiskt inga förnimbara mognadstoner i vare sig näsa eller gom. Det här hade man säkert kunnat dricka de närmaste fem åren men det är alldeles utmärkt redan nu. Elegant, gott och prisvärt (189kr) med några års lagring på köpet. Oj så gott Cabernet Franc kan bli i rätta händer! Den här producenten får vi nog titta närmare på framöver.
89 

2007 Emanuele Rolfo Roero riserva

Roero nordväst om Alba har hamnat lite i bakvattnet av mer kända vinområden i Piemonte och når väl generellt inte Barolos och Barbarescos kvalitetsnivåer. Icke desto mindre är det värt att prova dess viner när möjligheten bjuds.
Terroiristen Stefan Jensen är en försynt och mycket trevlig man. Här införskaffar vi bl a 2007 Roero riserva från Cà di Cairé (Emanuele Rolfo). Första gången vi provade detta var på plats i Montà för ett år sedan efter tips från Italienska viner. Vi minns bl a hur den sjuåriga dotterns engelska var på samma nivå som vår italienska...och förundrades inte minst av hur man kunde få så mycket för pengarna från denna lilla producent. Så många okända skatter som måste gömma sig bland de piemontesiska kullarna...
Samma känsla får vi även denna gång. Vinet är medeltransparent rubinrött med lite tegelton. Doftmässigt andas det nebbiolotypicitet med försiktigt kokta jordgubbar, menthol, lakritspastill och en del volatila limtoner men under kvällen får vi plötsligt montalcinovibbar, inte minst oralt. Kanske är det en varm årgång som förvillar lite. En av pulvertanniner, alkohol och fruktsötma antytt klibbig men inte på något sätt oangenäm  voskositet med drag av surkörsbär i sprit bekläder gommen utan någon störande eldighet. Åter infinner sig tidigare nämnd känsla av hur sangiovese och nebbiolo kan vävas ihop till ett gemensamt större ursprung. Ändå har detta vin sitt eget unika uttryck samtidigt som vi väl känner igen de enskilda beståndsdelarna med jordgubbar, körsbärssyrlighet, lätt örtighet, mineralitet, lakritsrot och te. Lätt till medelfylligt med angenäm syra och försynta men allestädes närvarande tanniner.
Försvinnande gott!
89 

Deras "Bugia Nan" Barbera d'Alba 2008 är förresten inte heller att leka med...

Domaine Peggy et Jean-Pascal Buronfosse - "Sous le Monceau" Poulsard 2010 (Côtes du Jura)

Finns det fiskar i Jura?
En och annan kanske, men om man nu skall gå efter den teoretiskt tilltalande tanken att man skall äta lokala rätter till lokalt producerat vin är kanske inte ugnsbakad laxfilé med pesto och pinjenötter det som står överst på menyerna i denna del av Frankrike.
Nåväl, det är något speciellt med Jura-viner. Inte minst är det något speciellt med druvan Poulsard (=Ploussard m fl namn). Finns i princip bara i Jura, särskilt kring den lilla byn Pupillin nära staden Arbois. Tunnskalig, känslig för sjukdomar, används till både vitt (mousserande) och rött vin. Ibland tillsammans med mer mer färg- och strukturuppbyggande druvor som Trosseau och Pinot Noir (jo det säger väl en del om Pinot Noir skall tillföra färg och struktur...).
Domaine Peggy et Jean-Pascal Buronfosse är en nyhet i Kronevins sortiment. Det är inte lätt att hitta någon information om vare sig producenten eller deras viner. Man håller till i Rotalier, några mil sydväst om Arbois, mot Saint-Amour-hållet till (dock inte det i Beaujolais som heter Saint-Amour-Bellevue) och man verkar äga endast 4 ha mark som förvaltas enligt ekologiska principer. Det andas mer passion än pengar så att säga.
"Sous le Monceau" Poulsard 2010 (Côtes du Jura) är kort sagt väldigt lättdrucket och riktigt gott! Det räcker väl. Ibland måste man inte analysera mera än så, men vad vore väl en vinblogg utan en utförligare beskrivning.
Färgen är genomsynligt blekt hallonröd med en minimal opacitet. Inledningsvis doftas lätta biotoner som efterhand övergår i fågelsand, vitpeppar, trä, mineraler, smultron och hallon. Tanken snuddar stundtals lite vid gamayliknande godistoner men ändå inte riktigt. I alla fall i smaken är det mer fruktpastiller (Tutti-Frutti) än vingummi och här finns rikligt med syrliga smultron och en del röda vinbär. Lite koldioxidspritsighet vässar tungan inledningsvis och därefter dominerar  läskande mineraler med lätt fräsande kalkstenssälta. Slankt men bra munkänsla tack vare fruktigheten och den höga syran. Tanninerna är knappt förnimbara men längden inte alls dålig. Inget stort vin men friskt, fruktigt, läskande med unikt uttryck, väldigt hög drickbarhet och samtidigt sensuellt och lite mystiskt. Vad mer kan man begära?
Just det. Det funkade alldeles utmärkt till maten också.
87 

2010 Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Kabinett Erste Lage

Tänkte först hoppa över nyhetssläppet helt och satsa på inköp från andra sidan sundet i stället. Hittade dock denna Riesling som visade sig vara ett riktigt guldkorn.
Fruktig doft med ananas, citrusblomma och rikligt med kalkstensmineraler och knallpulverpuffar som nästan knockar näsan. I munnen är det mer som krossat skiffer och kalk på en spegel av ananasspad och burkmandarin toppat med blommor från någon citrusväxt. Fantastisk syra och lätt sötma i skön balans. Faktiskt ett riktigt kap i vår smak.
90

1999 Burlotto Barolo Vigneto Cannubi

Det här är bara så klassiskt och fruktansvärt gott!
Manuellt plockade druvor. Maceration och jäsning på trä i 15 dagar, därefter 10 mån på 3-5Hl-fat och ytterligare 20 mån på 35Hl botti av fransk och slavonsk ek. Slutligen vilar det upp sig 1 år på flaska innan försäljning.

Det första som når näsan är flyktiga toner av menthol och liniment och strax därefter landar vi i ett klassiskt och komplext barolodoftspektrum av järnmineralitet, kokta jordgubbar, tjärat tak, gamla oljefärgburkar, lakrits, Ga-Jol-tabletter, ankfett och blomvatten. Mognadstonerna kittlar lätt det limbiska systemet och lustar väcks.
I munnen är figuren ganska slank men full av smaksensationer i paritet med dofterna. Här regerar röda bär med dominans av kokta mörkröda jordgubbar och lätt övermogna röda vinbär. Mentholen går igen blandat med svagt köttiga toner av ankfett och umami. Allt integrerat med nypon, svart te, lakrits och lite gammal tjärpapp. Rikligt med finpulvriserade tanniner och bra syra vittnar om att det här borde hålla i flera år till, men det går ju inte att låta bli att dricka nu. Med eller utan mat.
Supermarco i Köpenhamn säljer flera olika årgångar.
93

Bodega del Palacio de los Frontaura y Victoria - Munskänkarprovning i Lund

Vissa akademiker hävdar att avståndet mellan Malmö och Lund är jordens omkrets minus 17 km. Vi som inte är det minsta prestigefyllda eller ankdammsplaskande utnyttjar gärna godbitarna utifrån Malmös strategiska läge mellan Lund och Köpenhamn, när tillfälle bjuds.

Munskänkarna i Lund brukar ha bra provningar till billig peng. Så också häromkvällen då man bjudit in Camino Pardo (ägarinna) och Juan Martín-Hinojal (vinmakare) från spanska vinproducenten Bodega del Palacio de los Frontaura y Victoria. Bara namnet sig är lockande och när möjligheten att få prova vin från pre-phylloxerastockar bjuds, måste man nästan ta chansen även om viner från iberiska halvön inte tillhör våra favoriter. Vyvidgning är viktigt och 6 kvalitetsviner för 250 kr får oss knappast att tveka.

Frontaura som tillverkat vin sedan 1574 har sin bodega i Toro där man också producerar vinet från övrig mark  i Ribera del Duero. I Toro ligger odlingarna på 650 meters höjd och har ett kontinentalt klimat med viss påverkan från Atlanten; det är torrt och soligt och temperaturen svänger mellan -11° och +37° över året, men på sommaren så ger den höga höjden svala nätter vilket lär optimera druvmognaden.
I samtliga viner används 100% Tempranillo. Tinta de Toro som är varianten som används i Toro, anses dock vara en egen klon av Tempranillo som ger något robustare och mer tanninrika viner. Tinto Fino och Tinta del país som är namnen i Ribera del Duero har identiskt DNA men anses ändå skilja sig åt.
Enligt vinmakaren använder man sig huvudsakligen av ekologiska odlings- och produktionsmetoder men man är inte ekologiskt certifierade. Man lagrar uteslutande på franska ekfat.
Det mest kända vinet är Aponte, tillverkat av druvor från stockar före vinlusens tid och som är 140 år gamla. Avkastningen här är naturligtvis väldigt låg och man uppger ett skördeuttag på 0,56 Hl/Ha.

2008 Dominio de Valdelacasa (Toro)

Djup rubinrött. Lätt volatila toner som snabbt viftas bort, röda körsbär och lätt torkade jordgubbar, lite trä men inga störande fattoner. 

Mycket rödfruktig smak med lätt torkade frukt, lite läder o kryddor. Medelhög syra, mjuka pulvriga tanniner. 

Låg jäsningstemperatur för att öka fruktigheten. Enbart gamla fat har använts.

Ett trevligt, fruktigt, drickvänligt snackevin.

86

(447kr/3 fl)

2006 Nexus Crianza (Ribera del Duero)

Mörk rubinröd medeltät-tät.

Läder, lite dammig vind, trä, mineraler, lite vita blommor, röd frukt, lite vanilj, svag mentholdoft.

Jordgubbar, torkade körsbär, läder, medelrostade fat, medelhög syra, rel mjuka tanniner, antydd rökighet.

Nya franska fat som tyvärr går igenom lite för mycket för vår smak.

86

(675kr/3fl)

2005 Frontaura Crianza (Toro)

Tät mörk vinröd

Lätt rostade fat, ganska mogen frukt med lätt kokt jordgubbe, torkad frukt, menthol, lakrits (Ga-Jol tabletter), choklad, lite kaffe

Torkade nypon m jordgubbar, kokta röda bär, läder, mjuka pulvertanniner, medelhög syra och ett visst tuggmotstånd och köttighet, ganska komplext med bra struktur och längd.

Ett riktigt bra vin i balans. Lär passa perfekt till dilamm.

89 (-)
(597kr/3 fl) 

2005 Frontaura Reserva (Toro)

Mörk tät svartviolett

Lakrits, körsbär, läder, gula blommor, lite kaffe

Kraftfullt med ganska mycket av allt inkl medelrostade fat. Lätt rökighet, lakrits, tuggigt, köttigt. Lite torkad frukt, körsbärssötma, bra längd, sandiga tanniner, eldigt.

88 (-)

2006 Nexus + (Ribera del Duero)

Mörk tät svartvinröd. 

Gula blommor, kanel, nordafrikanska kryddor, rostade fat, röd frukt, körsbärssprit

Kaffe, torkad frukt, körsbärssprit med eldighet, mjuka tanniner, bra längd.
Lite för mycket av allt utan finess.

87

2006 Aponte (Toro)

Tät mörk svartröd färg

Torkad frukt, lakrits, fat, lite kaffe, vanilj, vita o gula blommor, röda körsbär

Koncentrerat, torkad frukt med lätt sötma, mycket fat naturligtvis men nästan silkig textur och ganska balanserat trots en hög alkoholhalt. Mycket lång eftersmak. Mer komplext än Nexus+ och bättre balans. 

90 (-)
(1650-2200kr på Wine-searcher!)

Det är efter det femte vinet vi inser att torovinerna faktiskt är mer intressanta än de från Ribera del Duero och kanske passar våra preferenser bäst av spanjorer vi hittills smakat, i alla fall när man som hos denna producent har en hyfsat varsam fathantering. Lakritstonerna lär vara kännetecknet för vinerna och det kommer då inte (bara?) från faten. Värmen med tillhörande alkohol och torkad frukt är lite för hög för vår smak men man har ändå lyckats ganska bra med sina intentioner att skapa viner med karaktär. Inte minst kvällens "enklaste" vin Dominio de Valdelacasa är trevligt och 2005 Frontaura Crianza riktigt bra. 

Som vanligt väcks frågan om betyg eller inte. Jag anser fortfarande att siffran kan ge en fingervisning om drickvärdheten och ev köpvärdheten under förutsättning att man vet vem som sätter betygen och hur dennes preferenser brukar vara. Vi drar ju generellt åt kyligare och mindre fatade viner. Hade så inte varit fallet så hade kvällens betyg kanske varit något högre.