Selvapiana Chianti Rufina Vendemmia 2012

Kanske har vi fel, men vår känsla de senaste månaderna har varit att allting snurrar på i oanad och närmast oönskad hastighet i de sociala mediernas vinflöden där Instagram övertagit stafettpinnen från Twitter som i sin tur växlades in efter bloggarna. Vissa viner sprider sig som en löpeld, i bästa fall görs en snabb analys men ofta blir det bara en bild som ska gillas av närmsta kretsen och knappt har man hunnit varken blinka eller svälja förrän någon annan provar ytterligare ett vin som går samma öde till mötes.

Visst är det fantastiskt bra med alla tips men ibland måste man stanna upp och fråga sig vad den egna intentionen med vinintresset är. Ibland hittar man så många provade viner att man undrar om de verkligen kan komma till sin rätt. I alla fall är min känsla inte sällan att många börjar tappa proportionerna för vad som är rimligt. Visst är det lätt att själv ryckas med i denna ystra dans och stå där på flödeskanten beredd att kasta sig ut, även om vi inte sällan tvekar över meningsfullheten i det hela. Så vem är väl vi att kommentera detta fenomen? Icke desto mindre tycker vi det är extremt viktigt att göra ett medvetet val och åtminstone stundtals försöka bromsa och reflektera en smula innan fartblindheten tar över totalt.
I alla fall om man inte jobbar med viner professionellt och "bara" har det här som en passion på amatörbasis, ska man nog våga stanna upp då och då. Det är omöjligt att hänga med i alla svängar och kanske är det inte hela världen om man missar något. Det som verkligen är värt att dricka lär finnas kvar i framtida årgångar och allt måste inte provas på volley. Dessutom är det väl ganska givet att både plånbok och lever kan behöva standbyläge då och då.

Och på tal om det. Här kommer tråkighet numero due:
Vi ser och förstår hur många i vår vinkrets i samma sociala medier sannolikt dricker för mycket (om det nu inte är så att det står spottkoppar gömda bortom flaskorna på bilderna). Om man betänker att gränsen för riskbruk (beroende eller fysiska skador) är max 2 flaskor vin per vecka för män och 1,5 flaska för kvinnor och att man bör ha 2(3?) alkoholfria dagar per vecka och dricka max 4 standardglas (12 cl vin) per tillfälle så kan ni ju själva börja räkna på det. Tråkigt att påminna, men ni/vi ska hålla länge.
Den här posten är fortfarande den i särklass mest lästa på denna blogg och antalet sidvisningar ökar inte minst på sommaren och kring storhelger. Läs och fundera och gör ett medvetet val.

Nog om detta. Då trycker vi lite på gasen igen.
Naturligtvis ska vi låta nyfikenheten fortsätta flöda inte minst genom nya årgångar och nya vinmakare men får samtidigt inte glömma att titta bakåt och åt sidorna då och då.
Det är på just det sättet det här vinet dyker upp. Vi var så förtjusta i Selvapiana Bucerchiale 2006 (mindre i 2007) att vi väldigt gärna ville köpa 2010 års modell. När vi så pratade med personalen på Otto Suenson fick vi beskrivet hur den var fantastiskt under fem minuter för att därefter slå igen stenhårt som en mussla. Med andra ord, lägg på lager var deras råd. Däremot kunde man med fördel dricka lillasyskonet anno 2012 redan nu.
Försäljningssnack?Tja varför inte skapa sig en egen uppfattning? Det slog oss att vi aldrig provat det tidigare och för 129DKK är det väl inte mycket att snacka om.

Selvapiana Chianti Rufina Vendemmia 2012

Doft av torkade körsbär, nypon, läder, lite bonvax. I munnen dessutom örter, kalkiga mineraler med viss sälta, drygt medelhög syra, medelhöga tanniner. Känns mer utvecklat än den biologiska åldern. Lättare men i vissa delar nästan brunelloliknande. 

Egentligen gillar vi vår Chianti renare och elegantare men till mat och till det här priset kan vi inte annat än rekommendera. Kanske inget att fördjupa sig i mentalt men klart mer komplext än vi förväntat oss.
Det vi funderar mer på är hur vi den närmaste tiden ska lyckas hinka i oss Bucerchiale 2010 på fem minuter utan att ta skada.
Äh vi låter det ligga lite till. Allt måste ju inte provas direkt...

André et Mireille Tissot Crémant du Jura Extra Brut möter Champagne Drappier Brut Nature Zero dosage

Ja det är väl lika bra att krypa till korset. Ta tjuren vid hornen. Alea iacta est. Har man sagt A får man säga B, etc etc. Bla bla bla.
Med andra ord, efter att ha slagit ett slag för juracrémant och dess prisvärdhet i förhållande till överskattad märkeschampagne känner vi oss slutligen manade att göra en liten test. Under året som gått har vi provat ytterligare ett gäng crémanter från Jura (och även en del champagne) med ganska varierande resultat. Ska vi nämna några så gillar vi både Domaine Labet och Philippe Bornard när det gäller crémant (och inte bara deras stilla viner) medan Domaine Berthet Bondet som har en fin räcka viner från Château-Chalon och Jura inte är mästare på just bubbeltillverkning.
Stéphane & Bénédicte Tissot gör flera varianter av crémant. De vi provat är BBF som är en blanc de blanc, "Indigène" Nature (testad här) som är en odegorgerad crémant gjord på 55% Chardonnay, 35% Pinot Noir, 5% Poulsard och 5% Trousseau samt en degorgerad dito med samma druvsammansättning, som också är kvällen vin.
Vi matchar det mot en annan producent med ekologiskt tänk (och biodynamiska inslag?) men då från Champagne och i den lägre prisklassen. Känns väl som en ganska fair jämförelse, eller? Drappier Brut Nature har vi tyckt mycket om tidigare. 100% pinot noir, ingen dosage, lågdos svavel och 259 kr i Systembolagets beställningssortiment. Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblads vinsida Uppkorkat har besökt och skrivit mer om Drappier.


André et Mireille Tissot Crémant du Jura Extra Brut
Liten doft med knappt förnimbar brödighet. Kräm på röda äpplen med lätt oxiderad yta och stänk av citrus. Som en Apfelschorle light i munnen men torrare med hög syra och svag slutbeska. Ganska stumt kort slut utan krusiduller. 

Okomplicerat enkelt och barnsligt gott men lite tråkigt och saknar den odegorgerade Indigènes större charm. Funkar bäst med något tilltugg då man annars önskar en lite större fräschör. Man får väl betala typ en hundring på plats och då får man mycket för pengarna men de 140 DKK vi betalade på Rosforth & Rosforth lägger vi hellre på Indigène som R&R också säljer eller plussar på 30 DKK för deras BDF.

Drappier Brut Nature Zero dosage

En gnutta vetedeg och svagt bokna röda äpplen, mogna jordgubbar, citrus och lätt rökiga mineraler. Torrt, mkt hög syra. Frisk och elegant. Fortfarande ett ganska okomplicerat vin men jämförelsevis något större i parametrarna fräschör, komplexitet, mousse, längd. 

Det är ingen tvekan om vad som är vad i det här testet även om fru Lessrof provar helblint och jag själv halvblint. Vi är rörande överens i våra omdömen.

Drappier är bättre i allt helt enkelt, utan att man blir ruinerad. Poängmässigt blir resultatet c:a 86-90.

Den här typen av champagne vill vi gärna hitta mer av. 

Fler tips på liknande tack! 

Jacques Puffeney Poulsard M 2009, Arbois AOC

Något av det svåraste är att veta när ett vin är på toppen av sin drickbarhet. Visst är det ett i-landsproblem och många gånger spelar det kanske inte så stor roll. Drickfönstret kan som bekant vara stort, men ibland är uppkorkningstillfället helt avgörande för att man överhuvudtaget ska kunna bedöma vinet rättvist och för att njutningen ska bli optimal. Jag tror inte att ens de mest rutinerade vinbedömare med säkerhet vet hur ett ungt och/eller tillknäppt vin kommer att utveckla sig och säkerligen sågas mången flaska av skribenter i massprovningar. Eller rekommenderas för den delen, fast det kommer att visa sig att de inte blir så bra som man trodde.
Den här Poulsarden t ex, från juralegendaren Jacques Puffeney, ligger farligt nära att hällas i en gryta av oss även om vi låter vinet djupandas i karaff under en hel kväll. Det är egentligen först den tredje kvällen som det här visar sig från sina bästa sidor. Nu anade vi att det skulle kunna vara så i detta fall, men hur ofta har man sådana kunskaper? Eller tålamod för den delen.
Med andra ord, låt vinerna stå 1-2 kvällar om de inte utfaller till belåtenhet direkt. Vissa behöver mer tid än andra för att blomma ut och man lär sig alltid något av att följa vinets utveckling oavsett om det går i positiv riktning eller ej.

Jacques Puffeney Poulsard M 2009, Arbois AOC 

Initialt reduktivt med en märklig nästan artificiell frukt- och läskkombo bestående av jordgubbssnören, Lakrisal, Cherry Coke och Dr Pepper . Här finns en antytt kladdig fruktsötma med vad vi uppfattar som malolaktiska förtecken. Ingenting stämmer med vad vi förväntar oss utom att färgen är korallröd, strukturen tunn, en gnutta vitpeppar kan anas och att det finns en knappt medelhög syra. Efterhand under kvällen och dag två blir det friskare frukt med jordgubbar och körsbär men det är först kväll nummer tre som vinet verkar ha inhalerat färdigt och öppnat upp ordentligt. Detta efter att vinet stått i kylskåp med vacuumkork i halvfull flaska. Det mesta samlar ihop sig och balans infinner sig. Nya doft- och smakintryck tillkommer i form av lakritsrot, örter, fin tobak och den ursprungliga sötman (eller känslan av det) har integrerats och frukten klarnar upp även om här kan finnas ett lite inslag av lätt torkad sådan från både körsbär, jordgubbar och hallon.

Det här blir till slut en seriös Poulsard med klass. Precis som vi hoppats på från början. 

Domaine Michel Lafarge Volnay 1er Cru 2004 - ett epigenetiskt korrekt vinval

Epigenetik låter kanske inte som det mest upphetsande ämnesområdet i en vinblogg, men det är extremt intressant, jag lovar. Det här att generna inte är oföränderliga under livets gång, utan kan påverkas och förändras av yttre faktorer  i kodning och uttryck och därmed funktionellt, oavsett om DNA-sekvensen förblir intakt. Vilken grej!
Det innebär i praktiken att inte bara medfödda utan även förvärvade egenskaper kan föras vidare till ens avkomma. Visserligen lär det ta 3-4 generationer i samma miljö för att det skall ärvas, men ändå. Visst är det hisnande? Vi kan alltså påverka våra barnbarn eller deras barn genom att välja en viss typ av leverne vad gäller kost, motion, rökning, stress m m. Bland annat har man sett i en svensk studie att om farföräldrarna svälter under uppväxten löper sonsönerna mindre risk att dö i hjärt-kärlsjukdomar.

Ponera nu att din farfar tycker/tyckte om rökig whisky och inte så mycket annat. Om han hinkar i sig tillräckligt mycket kan denna brist på finess och fantasi rent teoretiskt ha förts över i genomet till din far som i sin tur överfört det till dig.
Ja det är väl inte hela världen kanske ni tänker (såvida det inte rör sig om den där billigaste tyska Aldi-varianten med artificiell rökighet och tillsatt färgämne) men tänk om...
...jag säger tänk om det sker ytterligare en förändring i uttryck eller kodning för denna redan så whiskyomtumlade DNA-sekvens.
Så att ditt barn i generation fyra, kodar genen som att Pinotage är gott!!??
Jo jag tror att det kan hända.
Kanske har det redan hänt?
Rökt torv och eldad cykelslang ligger inte milslångt från vartannat i doft- och smakspektrat.

Och vad gör du då hade du tänkt??

Ärvt är ärvt och sannolikheten för att just samma DNA-sekvens skulle ändras tillbaka i sitt uttryck är nanoskopisk. Med andra ord, say goodbye till stil och finess och se i stället framför dig generation efter generation slukandes sydafrikansk lågbudget-BiB tills släkten dör ut i ett crescendo av rökt levercirrhos en masse.
Har du tur blir det möjligen endast en liten epigenetisk snedkodning så att ditt älskade barn "bara" kommer att bli beroende av hårt rostade fat, trots ett sådant tycke vid det laget kommer att ses som en antik kuriositet, eftersom det redan idag är en smakpreferens i stark nerförbacke.

Nu säger jag inte att ni skall sluta dricka Islaywhisky eller virusangripna sydafrikanska druvkorsningar om ni nu tvunget måste, men jag kommer aldrig någonsin kunna rekommendera att dessa drycker skall prägla er alkoholnärmiljö, eftersom oskyldiga barn skulle kunna drabbas för oöverskådlig framtid.
Allt enligt ovanstående vetenskapligt belagda resonemang. (Jo det är seriöst).

Alltså, vi tar det säkra före det osäkra när vi väljer vårt vin.

Domaine Michel Lafarge Volnay 1^er Cru 2004

Rödbärig hyfsat mogen frukt under jordgubbsburklock med jord, mentol och en liten rotfrukt som ligger o lurar i bakgrunden. Drygt medelhög syra och lätt nafsande tanniner. Snyggt, elegant och balanserat och ändå med lite edge av den lilla jordigheten. 

Slankt som det är torde det motsvara att en svälta en anfader och därmed minimera risken för övervikt, hypertoni och kärlkramp, ja kanske t o m minska risken för en för tidig död hos kommande generationer. Risken är i alla fall större att du dör av pur glädje när du dricker detta, så gott som det är!

Måhända är årgången inte århundradets bästa men producenten är som i de flesta fall viktigare än skördeåret och Otto Suensons tilbudspris 259DKK (tidigare 419DKK) kan ingen klaga på.

Men framför allt
även om ingen vet huruvida ditt släkte är kvalitetssäkrat efter detta
kan du åtminstone stå med högburet huvud
se dina barn i ögonen och säga
Jag gjorde så gott jag kunde.

Az. Agr. COS Pithos Bianco, Sicilia IGT 2012

Så sällan vi berörs så här
av ett vin utan högre syra
andäktigt i den ljumma augustikvällen
med regelbundna klunkar
som långsamma hjärtslag
tömmer vi flaskan
och försöker förstå det här vinet.

100% grecanico
sju månaders skalmaceration
nedgrävda amforor
i sicilianska Vittoria
10,5% alkohol

Az. Agr. COS Pithos Bianco, Sicilia IGT 2012
Gyllenskimrande bärnsten. Milt i både doft och smak. Torkad aprikos, nötcreme, en nougathörna, nektar av gula blommor, kardemummakärnor, barndomens lergökar och snöbollskrig. Texturen len som en spädbarnkind. Medelfylligt med en mjukt avrundad knappt medelhög syra och lätt nafsande tanniner på sluttampen. Så milt och ändå med en djup svårgreppbar kraft. 

Man blir lugn, harmonisk och ödmjuk av att dricka det här.
Om man nu mot förmodan inte skulle vara det redan innan.

3 x Riesling 2013

Alla höjer alltid Kellers "von der Fels" till skyarna. Själv var jag skeptisk till 2012 års modell. Provad tre ggr med varierande utfall och faktiskt en viss flaskvariation. Lite för mycket piggelin o lime i en, medan en annan var betydligt mildare och nästan hade lite antydan restsötma. Kan naturligtvis röra sig smaklöksvariation och provningssituation också. Det brukar ju vara så. I alla fall övertygade inte den årgången som andra 2012:or gjort. Eller som andra Keller gjort för den delen.
När så basversionerna av olika Riesling 2013 droppar in kan vi inte hålla oss utan gör ett litet test tillsammans med BattenfieldSpanier från samma region och en Riesling från Nahe. Samtliga producenter tillhör favoriter här hemma och de provade vinerna ligger alla i ungefär samma prisklass. Kanske kan man få en fingervisning om kommande GG-släpp. Om basvinerna är bra brukar ju knappast de finare vinerna vara sämre.

BattenfeldSpanier, Riesling Eisbach trocken 2013
Ljust gyllengul färg som skapar en illusion om att vinet är äldre än sin biologiska ålder. Doften är ganska kraftfull av gul och grön citrus vilket även går igen smakmässigt med tydlig grapefrukt i avslutet. Tämligen rikligt med mineraler ad modum clubsoda och en mycket hög nästan skärande syra. Ungt och inte riktigt i balans än med bådar gott. 

12,5%, 119 DKK (Atomwine)

Emrich-Schönleber Riesling trocken 2013
Ljusare gulvit färg. Mer aromatisk och tropisk frukt med dominans av passionsfrukt och en skvätt ananasjuice. Citrustonerna är mer orange som av apelsin, mandarin och lite blodgrape. Vi hittar även lite fläder åtminstone inledningsvis. Hög men mer balanserad syra med lätt avrundade kanter. Drygt medelfylligt och faktiskt ganska koncentrerat trots högst blygsam och attraktiv alkoholhalt. 

11,5%, 159 kr (BS, Systembolaget)


Keller Riesling von der Fels 2013
Färgmässigt en gulvit nyans mellan de båda övriga . Citrusmässigt likaså, dvs apelsin, mandarin men inte den där Rheinhessiska grapefrukten som ska vara ett signum. Däremot är det sprängfyllt med de underbara natriumbikarbonatmineraler snarlika de som finns hos Eisbach. Keller likaledes medelfylligt och med hög men lätt avrundad syra. 
12%, 139 DKK (Atomwine)

Godast då?
Tja, kan nog gå på ett ut. Eisbach var mer omedelbart bättre i fjor. Syrorna är möjligen för kraftfulla som det är nu. Vi gillar Rheinhessenmineralerna men är imponerade av koncentrationen i Nahevinet trots den låga alkoholhalten. Keller har mest balans och finess, åtminstone så här i sin linda. Om det nu inte varierar mellan flaskorna även detta år...
Kan m a o tänka oss att köpa mer av alla. Så skönt med viner som har kraft och potential och ändå så låg alkoholhalt. Gäller det generellt för årgången? Någon som vet?

Hos Pierre Overnoy i Jura

Förra gången vi var i Jura hälsade vi på hos Philippe Bornard i Pupillin, byn med den egna subappellationen AOC Arbois-Pupillin, endast några kilometer från själva Arbois. Vackert och charmigt som det är vill vi inte missa ytterligare ett besök i denna "Ploussardens världshuvudstad" som man med glimten i ögat hälsar besökarna välkomna med vid infarten.
Denna gång siktar vi in oss på ett annat hus på huvudgatan några hundra meter därifrån.

Pierre Overnoy är en legendar och av vissa kallad naturvinernas fader. Vinernas kvalitet är i alla fall inget som kan ifrågasättas och de är extremt svåra att få tag på. Numera är det Emmanuel Houillon som sköter vinmakeriet. "Manu" började jobba där redan 1989 och blev som en son för Overnoy som varken hade fru eller barn. Manu's fru Anne Houillon ingår också i familjen och det är hon som sköter kontakten med oss innan och under besöket.
När vi ringer på är det ingen där, men efter 10 minuter kommer hon gående och undrar om det är jag som är journalisten från New York... Hon blir inte mindre hjärtlig när jag berättar att jag är den där svenska vinamatören och bloggaren som hon haft mailkontakt med. "Ja just det, så var det ju.."

Vi går in i huset och sätter oss vid det gamla matbordet med en flaska oetiketterat vin och tre glas. Här är det underbart opretentiöst och befriat från tjusiga showrooms. Med ett glatt leende övar hon på sin engelska tillsammans med oss och en liten fransk/engelska ordbok från bokhyllan. Vi plockar fram vår svensk/franska dito eftersom vår franska är betydligt sämre än hennes engelska. Det blir ett trevligt och varmt samtal även om det tar sin lilla tid. Hon berättar hur hon knappt visste något om vin när hon träffade sin Manu. Hon tyckte dessutom inte särskilt mycket om vinerna som man gjorde hos Overnoy. Nu älskar hon dem, naturligtvis!

Redan på förhand har hon låtit meddela att vi tyvärr inte kan köpa något av dem eftersom skördarna varit så dåliga de senaste åren utom möjligen 2011. Senaste årgången har man av samma skäl t o m blandat Chardonnay och Savagnin vilket man inte brukar göra annars. Däremot är vinerna som vanligt upptoppade (ouillé) och ooxiderade. Overnoy var enligt Anne Houillon först med det 1985 vad gällde Savagnin och beträffande chardonnayvinerna har han alltid gjort dem så. Manu har fortsatt i samma anda liksom att man fortfarande gör helt osvavlade viner sedan 1986 vilket har blivit Overnoys signum. Ändå har man sett att vinerna håller i åtminstone 40 år, kanske mer. Förutom Chardonnay och Savagnin har man sedan länge Ploussard i sina odlingar, dvs alla tre klassiska Pupillin-druvorna. Nyligen har man också planterat en liten andel Trousseaustockar.
Vinerna lagras huvudsakligen på 228-litersfat som är minst 4 år gamla och de får ligga på faten i flera år innan buteljering. Så också det enda vin vi får prova (pga bristen enligt ovan), men vilket vin sen! Chardonnay skördat 2009 som buteljerats först den 28 augusti 2013. 30% av druvorna försvann det året pga hagel men kvalitén var det inget fel på.
Vi kan bara hålla med.

Vinet är gult, nästan med ett litet orangestick. Det har en svag jurakaraktär i doften men helt utan oxidation. Flaskan är nyöppnad och tankarna går lite åt dansk ostbutik av reduktiviteten, men bara under stunden vi har det i glaset försvinner detta och ersätts av friskare citrus- och äpplearomer. I munnen dominerar de gula äpplena och det har en viss lenhet och känns nästan svävande på tungan men med en samtidig balanserad kraft i syra och mineralitet. Känslan och smaken varar lääänge i munnen.

Placebofaktorn är säkert hög, men jäklar vilket vin och när Pierre Overnoy plötsligt kommer in genom dörren blir känslan lätt surrealistisk. Han tvekar inte det minsta när Anne föreslår ett gruppfoto med oss och inte vi heller. Man får ju naturligtvis ställa upp...

Anne berättar att han inte längre deltar i vintillverkningen (även om det står annat i Wink Lorch's bok och vi undrar om han inte alltid kommer att ha ett litet finger med i spelet) utan ägnar sig numera bara åt att baka bröd och göra honung. Idiotiskt att vi inte frågade om vi fick köpa en burk när det nu inte blev något vinköp.
Å andra sidan så var upplevelsen vi fick med oss betydligt större än vad som kan köpas för pengar!

Hos Finare Vinare i Falsterbo

Kanske är detta den optimala formen av vinprovning. Ett någorlunda måttligt antal viner, god mat med flera småplock att äta innan huvudrätten kommer, lugnt tempo så att man hinner reflektera och prova vinerna både med och utan föda, trevligt sällskap och inte minst vinkunnigt dito.
Jo det är nog det optimala.
Fina viner också förresten.

Endast en lätt autolysdoft som av nysatt vetedeg. Fin mineralitet, hög syra, känns dosagefritt, bra balans överhuvudtaget. Äkta vara? Moussen försvinner hyfsat snabbt och längden är sådär. Crémant gissas som med tanke på omständigheterna borde vara från Jura. Fast producenten tänkte jag inte ens på. Gott. Kul att prova!

Det här lär vara det Philippe Bornard producerar mest av. Vi provade för drygt ett år sedan. Nu hade den tidigare rosa färgen övergått mer i bruna nyanser och sötman integrerats förvånansvärt mycket. Fin mineralitet särskilt i näsan och fortfarande en fantastiskt vuxenläsk, men denna gång höll det bara en kvart, innan t o m jag kände de lite metalliska pastejtonerna i slutet, okänslig för det som jag varit tidigare. Innan dess var det smultron, blodapelsin och en liten touch av buljong.

Halvtorr Poulsard Pet Nat gjort för snar konsumtion!

Åh så gott! Riesling i perfekt balans, men var kommer det ifrån? Rheingau? Rheinhessen? Citronolja, mineraler och inte minst grapefrukten avslöjar ursprunget får vi lära oss. Så här vill vi har vår Riesling. 

Tyvärr, så här vill vi inte ha vår Riesling. Kvalitet, jovisst, men vid sidan av den finstämt balanserade Kirchspiel blir detta lite väl spretigt och eldigt. Ska vi raljera och karikera blir det en drink med 1 del vodka, 6 delar ananasspad och 3 delar apelsinjuice. Fast till den varmrökta laxen från Skanörs rökeri slinker den ner utan problem. 

Vi hittar maskrosor, tussilago och en nypa muscot. Inte vet vi om många fortfarande dricker äppelcidervinäger i tid och otid för både matsmältning, bantning eller av andra likaledes outgrundliga skäl, som man gjorde för en sådär 25-30 år sedan. Detta är i alla fall ett mer balanserat alternativ. Några skulle säkert kalla det för defekt med avseende på syran . Vi har provat öl seriöst i många år och lärt oss tycka om Lambic, gillar det här. Vinernas motsvarighet till suröl. När fänkålssalamin med sin fina syra ställs på bordet förstår vi vad vinet är gjort för. Eller varför inte till Schweinshaxe och surkål!

Beskrivet här tidigare. Känns mindre robust idag men samtidigt med mer markerad syra. Inget att spara på.

Jaha, vad är nu det här då? Tänker först cabernet franc, men visst finns här även cabernet sauvignon, fast utan fat. Schlurpfaktorn är extremt hög och då borde vi ha tänkt Italien direkt. Som en smäck till de perfekt grillade lammkotletterna. Och endast Cabernet Sauvignon var det förresten.

Vilket antiklimax det blev senast. Fast här kom revanschen. Jordgubbar, burklock, mineraler, viss utveckling, en liten läderbit och nypon. Det viskas nebbiolo, Barbaresco, kanske La Morra tills C spikar Chianti Classico när hon prickar in kallt te. Just så gott som vi tyckte första gången. Och andra...och tredje...

Arianna Occhipinti har en farbror som tillsammans med två vinmakarkollegor lärt henne göra sicilianskt vin på naturligt vis. Bra blir det också. Jämförelsen med Ariannas Frappato är oundviklig. Det här påminner mer om hennes SP68 (där det ju även finns Nero d'Avola). Ursprungsgissningen från andra sidan bordet blir ändå en gamay och visst skulle det kunna vara det. Blåfruktigt  mogna jordgubbar, några svarta vinbär men även med körsbär och inte minst inblandning av en grästuverots jordighet, fin läskande syra och mineralton.

Va? Ännu en cabernet sauvignon med högst balanserade fat i form av vanilj? Eller malbec? Vi måste i alla fall vara i Sud-Ouest! Nähä. Slovakien. Druvan alibernet?? Första gången vi provar denna korsning mellan alicante bouschet och just cabernet sauvignon. Blåbärssoppa, mineraler, drygt medelhög syra, måttligt med utmognade tanniner. Överraskande bra men något för tungt och eldigt för oss. Fast samma sak här. Till lammet sitter det som gjutet. 

Inte längesedan vi blev besvikna på Côte Pelée, Pérons dyrare Mondeuse. Desto gladare blir vi nu. lätt och lättdrucket och samtidigt ganska komplext., Minimalt med nystädad hönsbur, desto mer av viol, skogsbär, hallon, krydderier, kalkiga mineraler, måttliga ganska fina tanniner och hög syra.

Tack FV! 

Bloggvinprovning kapitel 8

I vilket våra hjältar går i gång på taggtrådsvassa österrikare, limångande spanjorer, juradoftande juraviner och traditionella italienare.

La Mussia Barbera d'Asti 2012

Ung ren Barbera med hög drickbarhet. Utmärkt bruksbarbera som hjälper till att digerera den fantastiskt goda salsiccian.

Dettori Bianco Romangia

I näsan apelsinblommigt. Det mumlas moscato, själv tänker jag malvasia men visar sig vara 100% Vermentino från Sardinien, vilket kanske stämmer bättre med munkänslans oljighet, mineraler och knappt medelhöga syra. Apelsinskal, lätt beska tillkommer + att det känns något alkigt. Till maten ja, annars nej.

Jean-Claude Credot Chardonnay 2012

Ganska liten doft med lätta piggelintoner. Underbar sälta, lite glatt textur som ger lite savagninvibbar tillsammans med den drygt medelhöga syran. Enkelt vin av högsta kvalitet. Köpt på plats i Château-Chalon. Osannolikt att det bara kostar 6€ hos vinmakaren som f ö är kusin med Philippe Bornard.

Bursin Zinnkcepflé Alsace Grand Cru 2011

Vissa viner känner man igen ursprunget på men kan inte sätta fingret på vad det är. Alsace brukar vara så för oss. Det här är aromatiskt med lite blommig sötma, honung, sälta, päron och grapefruktbeska.

Koncentrerat men förvånansvärt klen syra och ger inga vibbar av den Riesling det faktiskt är. 

Egon Müller Wiltinger Braune Kupp Riesling Kabinett 2009

Egon Müller har tydligen mer än en vingård. Den här är knappast sämre än mer kända Scharzhofberg. Förförisk moseldoft med lätt petroleumarom, druvighet, blodapelsin och en gnutta ingefära. Underbar mineralitet, lätt spritsigt och den där perfekta fin balansen mellan syra och sötma. Livsfarligt gott och läskande. 

Michael Gindl Sol 2010

Passande namn till detta solgula vin. Näsan möter jordig nypotatis och rättika. I andra ringhörnan snackas det våt askkopp och visst finns det, men ff a hittar man citrus, oxidationstoner, fantastisk syra, nästan rökiga mineraler, lätta taninner och en bra längd. Jag är golvad som av den finaste savagnin sous voile. Tänker ändå chenin blanc, naturligt från Loire.
Va?? Österrike! Grüner Veltliner! Kvällens vin hittills!

Domaine Salvadori Côtes du Jura Tradition 2011

Behaglig juraaromatik från gammal ek. Svagt oxiderat av de 40% savagnin som ingår och som legat sous voile. Resten Chardonnay från ståltank.
Glatt yta hög syra medelfyllig struktur och ännu ett fantastiskt prisvärt vin från Château-Chalon. 9€ är löjligt billigt.

Els Bassots Conca de barbera 2011

Ljus bärnsten. 

Lätt rökighet och svaga limtoner och bokna äpplen varvat med lite gammalt trä. Mkt hög syra äpple lätta tanniner och trätoner. Åter tänker vi Chenin Blanc från Loire. Det är ju knappast Sydafrika och var görs den annars. Jaha..Spanien. Överraskingarnas tid är icke förbi. Vi gillar den här sinnesöppnande stilen. Oooh så gott!

Trinchéro Palmé 2007

Ännu ett vin med underbar bärnstensfärg nu i mörkare nyans.

Viss mognadton, svag beska lätta tanniner, lite apelsinskal men med låg syra. Lite mer av den varan så hade denna italienska skalmacererade chardonnay varit hemma hos oss också.

Az Agr Carussin Felice 2012

Två ultranaturviner från trakterna kring Barbaresco. 

Det första domineras av jordgubbar hög syra lite ruffiga tanniner. Lätt bärig frukt. Elegant. 30 dagars maceration. Slurp!

Det andra är samma vin men med 150 dagars maceration!

Dovare med mörka körsbär lätt mogna jordgubbar i doften. Jordgubbar. Mkt tanniner. Lätt beska.Viss värme. Tja..
Kapsylerna antyder att dessa viner skola drickas, icke sparas.

I Fabbri Terra di Lamole 2010

Blev skum när jag doftade på korken där det verkade ha läckt vin vid sidan men vinet varken doftar eller smakar korkat. Men här finns absolut en defekt. Det ska inte finnas petroleum och platt frukt i det här. Omprovning anbefalles.

Vin de Bellet Clos Saint Vincent Vino di Gio Rouge 2010

Minimal Provenceapellation nära Nice. Lätt smörig doft med dilltoner. Medelhög syra. Lätt visköst och lent på tungan med snälla mjuka tanniner. Biodynamiskt, endast 600 flaskor och inte minst kul att prova druvan folle noir men gillar inte riktigt malolaktiska delarna här.

Muhr-van der Nieport Spitzerberg 2006

Blaufränkisch från Carnuntum. Metallisk doft med granskott, pors, örter och gräs. Svag beska, medelhög syra, medeltanniner. Ngt slätstruket enligt vår syn på saken. Andra det är förträffligt.

Dard & Ribot C'est le printemps Crozes-Hermitage 2013

Rödblå medeltät. Klassisk vitpepparpudrad örtighet med blå blommor och blå bär. Lätt o lite grönstick. Hög syra. Inte mycket tanniner att tala om.
Har nog aldrig druckit så ung Crozes-Hermitages förr. Sällan så god heller.

Klunk-klunk-klunk!

Bernard Baudry La Croix Boissée 2011

Blåfruktigt, medelhög syra och rejält med finpulvriga tanniner, en del mineraler och kalk. Allt borde få oss att gissa Cab Franc och Chinon men blir förvirrad av kakao kryddor och granskott. Cab Fr kan vara knepig ibland tills man får facit. Då är det löjligt självklart. Bra vin från bra producent, skulle kanske önska mindre trä, fler år och mer luft.

Monteraponi Baron Ugo 2010

Det här var lika bra som första gången vi provade på plats. Lite förvånande med viss utveckling men behaglig lätt bärig frukt fin hög syra och en burgundisk touch.

Salicutti Brunello di Montalcino "Piaggione" 2008

Lite skokräm över körsbär och jordgubbar, bra syra och fruktmognad som kan tolkas som en minimal sötma. Sågas av vissa kring bordet pga detta. Trist för dem. Det här är bra. Ska drickas på egen hand med mat bara.

Domaine Tempier Bandol 2001

Lätt jordig källar- och korkliknande doft med svagt misstänkt defekt även i munnen. Fast jag är ganska ensam om att tycka så.

Renato Ratti Rocche Marcenasco Barolo 1998

Torv tång tjära rosor tämligen mörkfruktigt något utvecklat men mycket vitala syror och tanniner. Gissar Serralungha men det är ju La Morra. Så bra det här var!

Giulia Negri Pinot Nero 2012

Friskt lättdrucket och italiensk så det förslår med körsbär och ljusa hallon, fin syra men inte mycket pinositet.

Svårt att inte tycka om det här.

Ferrando e C, Carema 2007

Nebbiolo från norra Piemonte är underskattat, eller når helt enkelt inte oss lika lätt som Barolo och Barbaresco. Det här ger mig Burlottovibbar. Tjära salmiak jordgubbar. Lätt och elegant med fina syror och ganska diskreta tanniner. Ett underbart vin. Kvällens röda i konkurrens med Monteraponi.

Bera Canelli 2013

Moscato d'Asti anbefalles å det varmaste till efterätt. Lågalkoholigt och vederkvickande. Just den här är dessutom fantastiskt bra. Päronsplitt, persika, jasmin och lätt nötighet. Behaglig sötma.

Rinaldi Bricco Cardogno 2010

Ännu en Moscato d'Asti. Denna lite torrare än föregående men ändå så persikofruktig och fin.  

Vilka viner! Vilken mat! Tusen tack Italienska Viner för det och naturligtvis ni andra: Finare Vinare (där ni kan läsa mer), @VinosapienCom, @FGngen