Sortimentsprovning @pierrelegrosvin

Vår första sortimentsprovning hos @pierrelegrosvin med blandat kompott från Frankrike. 

Den korta versionen är:

Kolla upp Domaine les Hauts Baigneux och kanske framför allt Domaine Leonis.

Den något längre versionen lyder som följer:

Domaine les Hauts Baigneux (Touraine) som drivs av Nicolas Grobois och Philippe Mesnier. Ganska hårt syradriven men äppligt frisk Pet Nat Blanc, mildare bärig Pet Nat Rosé och en ung kärv ganska okomplicerad Cab Franc med potential som kommer att bli alldeles förträfflig om några år.

Domaine de la Garrelière (Francois Plouzeau) också från Touraine. Marquis de C (80 Chenin Blanc, 20 Chardonnay) har en antydan till restsötma som höjer frukten. Balanserat och lättillgängligt. Gamay Sans Tra la la är en ung lätt stallig gamay i ganska saftig stil men med en del tanniner och Cab Franc markörer.

Sällan vi får prova viner från Bergerac som hjärtat klappar lite extra för. Särskilt Pécharmant. Det röda från Château Brouillet har en klassisk druvsammansättning med 60% Merlot och resten Cab Franc och Cab Sauvignon. Reduktiv inledning och ganska kärvt, växer flera snäpp med luft och blir säkert utmärkt om ett par år. Tacksamt matvin till bra pris. (Tyvärr missade vi foto)

Château Lestignac söder om Bergerac gör charmiga Coains Comme Cochons. Roséliknande gjort på Cab Sauvignon. Lite spritsig med en rejäl skopa söta jordgubbar.  Som en pet nat utan bubblor. Fast det hade nog varit ännu bättre med... Deras cab Franc ”Callipyge” är mineralisk och fruktdriven. Inte svår alls att dricka.

Clot de l’Origine (Marc Barriot) håller till i Maury strax väster om Perpignan. Soif de Plaisir är kraftigt reduktiv inledningsvis men kommer sig efterhand och blir mer köttig och kryddig, lätt stallig med en liten strävhet.

När vi var i Roussillon i maj övervägde vi att besöka Collectif Anonyme i Banyuls, som har hajpats en del. Avstod när vi såg alkoholhalten på deras alster och får vår känsla bekräftad idag. Vi har svårt för den här stilen. Visst funkar det till mat, men det gör ju även mindre tunggumpade viner utan den här eldigheten.

Domaine de Sulauze Cochon som vi hittade i Nice på la Part des Anges förra året gillar vi även i årgång 2015. En lättdrucken bagatell som man blir glad av. Cinsault, Grenache, Syrah, Cabernet, Vermentino från Coteaux d’Aix en Provence.

Domaine Dieulefit bekräftar bara våra fördomar om grenache från södra Rhône. Sött och eldigt över hela linjen om man ska sammanfatta. Tänk vilken skillnad mot den lätta stilen man kan hitta i delar av Roussillon.

Ny Beaujolaisproducent för oss är Domaine Leonis. Raphael Champier har bl a jobbat 6 år hos Jean-Claude Lapalu. Ståltank och neutrala barriquer. Lågsvavlat och på väg mot biodynamisk konvertering de kommande åren. Brulius 2015 från Brouilly i saftig mineralisk blåröd stil och No 2, 2014 från Côte de Bruilly som är stenigare, stramare och lite mer krävande är båda väldigt bra. Det här får vi nog utforska närmare.

Besök hos Jeff Coutelou i Languedoc

Det är i mötet med människorna det händer.

Man tror sig ibland känna till, eller t o m veta något, men inser när man träffar de verkliga eldsjälarna och proffsen, att man inte alls har förstått så mycket som man trodde. Att hjärtat inte hängt med hjärnan. Att man ständigt behöver stanna upp och påminnas om vad som är viktigt här i livet.

Som det där med biodiversitet till exempel.
Även om vi egentligen vet så får man sig ändå en tankeställare när man står bland 80-åriga vinstockar bredvid ett fikonträd som bär frukt tre gånger om året. Det där att man kan blanda druvsorter hejvilt i samma vinparcell där samspelet mellan de olika sorterna tillsammans växterna i övrigt befrämjar vinstockarnas kvalitet och motstånd mot sjukdomar.
Man behöver se mångfalden av blommor mot en fond av kemikaliebesprutad ökenliknande grannvinmark för att verkligen förstå vilket vin man egentligen vill dricka.

Vi befinner oss i Puimisson 10 minuters körning från Béziers i Languedoc en gråmulen lördag i slutet av maj. När vi träffar Jeff Coutelou  utanför magasinet där han gör sitt vin, får vi direkt hoppa in i Jeepen och följa med ut markerna. Vi förstår att detta är det centrala, själva hjärtat, eller snarare lungorna, i vintillverkningen. Stoltheten och engagemanget går inte att ta miste på. Vi kör mellan parcellerna och hoppar in och ut ur bilen upprepade gånger. Hans vallhund har gjort det här förr och älskar det.
Jeff är uppvuxen med vinmakeri på gården som är ekologiskt certifierad sedan 1987. Det inger respekt och jag tänker på ett elbolags gamla slogan ”Vi följer inte strömmen, vi leder den”. Här handlar det inte om någon tillfällig trend med ekonomisk vinning som huvudsaklig drivkraft.

Han har sammanlagt 13 hektar som är utspritt lite här och där som en mosaik, blandat med grannarnas marker vars ägare inte har förstått det där att man kan göra vin utan kemikalier. Själv använder han inte svavel ens vid buteljeringen.

Här finns en stor lokal variation i jordmånen som huvudsakligen består av lera och kalksten i olika proportioner ställvis med märgel men även mer grusiga jordar. Allt med ett stort antal olika druvsorter, både tillsammans och var för sig. Varje sort vinifieras separat till vinerna även om de inte sällan blandas efteråt.

 Det är inga problem att se vilka delar som tillhör Mas Coutelou och vilka som tillhör de andra vinmakarna. Enda gången Jeff stänger bilfönstret är när vi passerar grannens traktor med ett moln av kemiska bekämpningsmedel bakom sig. Ofattbart att man inte tagit till sig det ekologiska tänket trots att det står skrivet på näsan sedan 30 år tillbaka. Naturligtvis är förklaringen som vanligt att plånboken styr framför hjärtat. Svårt att förstå när man ser alternativen så tydligt.

Efter 1½ timme är vi tillbaka i vinmagasinet. En vän som brukar prova vinerna en gång om året har mött upp och vi börjar med en etikettlös Pet Nat (Bibonade?) gjord på Sauvignon och Macabeu. Torr, frisk, enkel och god blir noteringarna.

Peilhan får oss att kvalitetsmässigt tänka mer Bourgogne än Languedoc även om den är gjord på carignan blanc och grenache gris. Fin struktur, härliga mineraler och syra.

PM rosé med 30% Cinsault och ännu mer syrah + lite av två sorters muscat är svårspottat. Torrt med liten sprits, kalkigt mineraliskt med toner av lakrits och smultron. Läskande med finess!

5So gjort på Cinsault är lätt med bara 11,5% alkohol och fruktigt. Är det enda av alla vinerna där man möjligen kan ana en liten orenhet på slutet.

Le vin des Amis med syrah, grenache (och kanske lite cinsault?) har vi provat innan. Riktigt gott och ganska okomplicerat vin som väl ingen kan tycka illa om.

Syrahbaserade 7 Rue de la Pompe med bara en liten släng av grenache, är inledningsvis lite reduktivt och behöver luft men håller hög klass. Fruktigt lättdrucket och vi befinner oss långt ifrån Rhônechark och vitpeppar.

On peut pas vraiment dire que är ytterligare ett snäpp upp på kvalitetsskalan. Det här provar vi dessutom i Collioure dagen därpå i öppnad flaska efter en halvdag i strandparkeringsvarm bil och det är då om möjligt ännu bättre. 100% syrah med hela druvklasar under 5 macerationsdagar om vi förstår det rätt. Härlig frukt, lite viol, mjuka tanniner. Vår favorit…

…åtminstone tills Jeff kranar upp (det sedan 2014 nya) Flower Power 2015 direkt från cementtanken. Wow! Extremt drickvänligt redan men ändå med ett djup, kanske påverkat av de många druvsorterna från samma parcel ”Font d'oulette”: Aramon Noir Aramon Gris, Oeillade Noire, Muscate, Clairette Blanche, Clairette Gris och Misquée. En gnutta Syrah har han blandat i också enligt hemsidan. Inga många av dessa druvor man hört talas om innan. Vi får en handskriven lapp för att komma ihåg. Själva vinet glömmer vi i alla fall inte.

Från nästa tank får vi Flambadou. Ren carignan med elegans och finess.

Vi avslutar med en oetiketterad 500 ml flaska vitt. J5 är namnet ser vi när vi senare får köpa en flaska. Visserligen har vi redan kapitulerat för Languedoc och särskilt Jeff Coutelou, men här närmar vi oss extasens höjder. Vi tänker spontant lätt oxiderat juravin utan att känna om det är chardonnay eller savagnin, när det i själva verket är macabeu och grenache gris.
Resten av innehållet får vi för övrigt i uppdrag att lämna till personalen på suveräna Restaurang Octopus i Béziers. Toppklass till mycket bra priser och man har en fin lista med viner från Languedoc-Roussillon.

När vi skiljs åt efter tre timmar får vi löfte om att prova vinerna från hans solera nästa gång vi kommer. Hur ska vi kunna motstå det…

En generös man som får oss att stanna upp och ge oss tillbaka tron på mänskligheten och som bevisar att man med hårt arbete och passion kan göra kvalitetsviner till väldigt rimliga priser och samtidigt värna om miljön.
Tack!

Läs mer här

Roagna Langhe Rosso 2010

När andra börjar sälja sina baroloriservor, släpper Roagna sin Langhe Rosso 2010. Tur för oss. Annars hade den nog varit uppdrucken för längesen...

På något sätt både lätt och kraftfull med skinande röd frukt som tätnar och mörknar under kvällen, hela tiden med ett skönt balanserat grepp i syra och tanniner. Vi dricker gärna nu men hoppas kunna spara en flaska minst 5 år till. Tveksamt om vi lyckas...

Château La Grave Fronsac 2012 (Vignoble Paul Barre)

Det går inte att bortse från den där kliande kluvenheten vi har när det gäller Bordeaux.
Å ena sidan viner som oftast kostar för mycket, som gärna bygger på högdos rostade ekfat och som dessutom måste inväntas i det oändliga innan de kan drickas med full behållning.
Å andra sidan viner som kan vara alldeles enastående, men där det t o m då kan det infinna sig en klåda av att det är lite tillrättalagt eller för perfekt eller - (vågar vi säga det...) tråkigt...

Så vi lämnar huvudsakligen Bordeaux bakom oss, snokar runt lite i Bergerac med omnejd, öppnar en flaska ibland för att det ju ändå är så fantastiskt gott till entrecôten och bean, tills det plötsligt händer. På sociala medier dyker det upp ett närmast viralt vin från Bordeaux som "alla" pratar om och lovordar -  Château de Puy. Hoppet och intresset väcks och vi påminns åter om regionen och dess viner och möjligheter.

När vi så börjar snurra runt i de här trakterna igen, finner vi en gammal post från den alltid så eminente Bert och hans wineterroirs.com. Biodynamiskt, lågsvavlat brukar borga för viner gjorda med omtanke och hög drickbarhet. Prismässigt i Europa ligger vinerna under 200kr och som om inte det skulle räcka charmeras vi slutgiltigt när vi läser på etiketten:
"Biodynamiskt sedan 1990. Certifierat av vinmakaren".

Humor, en lagom dos egensinnighet och omsorgsfull vinmakning tilltalar oss.
För att inte tala om vinet.
AOC Fronsac, sandig lera, genomsnittligen 30-åriga vinstockar, Merlot/Cabernet Franc/Malbec i procentproportionerna 66/26/8.

Château La Grave Fronsac 2012
Direkt i karaffen är det ljuvligt eteriskt, lätt blommigt i doften med en efterhand allt mer typisk bordeauxkaraktär där Cabernet Franc-komponenten milt men bestämt tar överhanden. Det väcker lust men är helt befriat från stall och andra aromer som kan förknippas med orenheter. Lätt och fylligt på samma gång med en medelhög syra och modesta finkorniga tanniner. När det närmar sig rumstemperatur kommer en liten beska fram på slutet och ska det drickas på egen hand gör det sig bäst närmare 16 än 20 grader. Till köttbiten är det väldigt gott vilket som.

Långt ifrån perfekt men heller inte tillrättalagt och framför allt inte tråkigt och det är väldigt lätt att glömma att det här ligger i 160-kronorsklassen.
Det finns hopp om framtiden, även för vår relation till Bordeaux.


Läs mer på http://www.vignoblespaulbarre.com/

4 nyanser av Europa

Det är sällan vi går på vinmässor och sortimentprovningar nuförtiden.
Lika sällan som vi skriver blogginlägg.
Stundtals sammanfaller de båda sällsyntheterna.

Egentligen är det bara meningsfullt med de där något större provningarna när man får chansen att prova något nytt som man varit nyfiken på men inte riktigt vågat köpa. Ett gyllene tillfälle att vidga vyerna lite bortom det vi vanligen snöat in på. Kroatien, Grekland, Ungern är kanske inte det vi köper dagligdags och fyra importörer som slagit sig samman till en sortimentsprovning kanske inte låter så stort, men deras generositet - personligen och i utbudet - är det stora här.
Ja och en hel del av vinerna naturligtvis.






Daniel Curovic på Armanoswine är inte själv superförtjust i Porco Rosso (Roxanich) från Istrien, men vi gillar, det är huvudsaken. Okomplicerat lättdrucket naturvin gjort på Borgonja, Cabernet Sauvignon & Refosco. Inga tillsatser och bara ståltank men typ en månads skalkontakt ger ett vin som är hyfsat lätt och framför allt fruktigt med hallon, skogsbär och en liten tannintwist.
Annars är det väl  Milva, skalmacererad chardonnay från samma producent och även deras Teran  som vi tar med hem som en av eftermiddagens större behållningar.






Maria Warming Brink Tsalapati är alltid lika glad och vänlig och vinerna från hennes Oinofilia klart intressanta. Mest fascinerande är nog druvan Xinomavro av de få vi provat i alla fall, inte minst när vi som idag bjuds på hela spektrat från mousserande Blancs de Noir till extremt krävande mörkröda matviner. Favoriterna idag blir Xinomavrodruvrena Tatsis Old Roots och blandningen Xinomavro och Limniona från Domaine Karanika, bara överträffat av Tatsis orangevin gjort på Roditis.
Låter som rena grekiskan, men så är det!





Bonden & Vinet börjar få en riktigt fin bredd i sitt sortiment inte minst från Loire. Två viner som i vårt tycke utmärkte sig  utöver de övriga idag var Domaine des Roches Neuves Cab Franc från gamla stockar och "Gaia", en mycket bra Muscadet från Domaine bellevue lagrad i "Eggvats" av betong. Underbar textur.





Det enda vi provat från slovakiska Strekov1075 var när Finare Vinare bjöd på Alibernet här. Lite väl mycket av det goda tyckte vi om just det vinet. Här befinner vi oss på den rakt motsatta delen av skalan. Bomullslätt, svindlande lättdrucken, bärig St. Laurent som (av misstag?) legat under ett litet flortäcke under fyra månader. Inga spår alls av oxidation emellertid. Alkoholhalt < 10% med en syradriven struktur. Schlurrrp!



En annan favorit från Winewaves är en botrytiserad men helt torr Juhfark från Ungern och producenten Royal Somlo.
Nä vi har inte heller hört talas om dessa druvor tidigare.
Sa vi skulle vidga vyerna eller...

Yvon Métras Fleurie Le Printemps 2014

Vissa kallar det granit i vinet, men det är det ju naturligtvis bara i jordmånen det finns på riktigt, den där speciella grusigt mineralstinna tonen som man ofta hittar i bra Beaujolais av det här slaget. Här är det på klassiskt sätt varvat med vildhallon, kanelstång, lakritsskallar och en mjuk blåblommighet. Allt framträder tydligt när den inledande stalligheten har dunstat bort efter ett pat timmars karaffering. Tyvärr saknar vi 2013 års sprattlande spänst i syrorna men annars bjuds vi på samma sköna kombination av lätthet och tyngd, av yta och djup. 

Ni som ännu inte är invigda i Beaujolais och gamays potentiella storhet, glöm det där med designade jästsorter som bildar rikliga mängder banangodisdoftande isoamylacetat.
Och glöm det där med Beaujolais Nouveau. 

Lägg på ett par år i stället och leta efter de här cruvarianterna från seriösa och okonstlade producenter som Jean Foillard, Marcel Lapierre, Jean-Paul Thévenet, Guy Breton och Georges Descombes. 

Ja och Yvon Métras naturligtvis. 

Giacomo Fenocchio Barolo Bussia Riserva - 13 årgångar

Claudio Fenocchio är på semester i Skandinavien och Stefan Jensen har kommit på den geniala iden att bjuda in vinmakaren för att andas lite mellan döttrarnas framfart på Tivoli och Gröna Lund.
Vi som bara bor ett Öresunds- och ett S-tåg från Charlottenlund och Vinocultura, tvekar inte att ställa upp när det vankas 12 årgångar av hans Giacomo Fenocchio Barolo Bussia Riserva. Traditionellt vinmakeri när det är som bäst. Vingårdsfakta får ni här och här.
Det är fascinerande att tänka hur årgången som enda faktor kan ge så stor skillnad i vinets karaktär. Å andra sidan går det naturligtvis aldrig att jämföra vinerna exakt eftersom de befinner sig i olika utvecklingsfaser. Dessutom kan vertikalprovningar vara vanskliga i så måtto att man kan såga ett vin som ensamt är utmärkt, men som jämfört med toppårgångarna känns sämre.
Med dessa reservationer får ni vår upplevelse här.

2010 '90 giorni
Det här är första gången Claudio presenterar detta vin offentligt. Skördat 2/10 2010. Buteljerat dec 2014. Unikt genom att macerationen varit 90 dagar i stället för knappt hälften som det brukar. Hans farfar har gjort liknande vin.

Det första vi slås av är en fantastisk mineralitet även om vinet är ganska slutet. Efter hand slår små tjärdoppade blå blommor ut tillsammans med en ganska stram medelröd frukt. Förvånansvärt slankt med behagliga tanniner och balanserad syra. Kanske inte helt infriade stora förväntningar utifrån årgången, men det är naturligtvis alldeles för tidigt att uttala sig om det här. Misstänker att det kommer att tillhöra topp 3 senaste 25 åren.


2009
Dovare mörkare doft med lite oljefärg.
Klart varmare, fruktsötma, liten eldighet. Tuffare tanniner men syra som tidigare. Årgångspräglat och mer utslätat.


2008

Det här är tydligt uppstramat mot 2009 och med mer kraft än 2010. Fin frukt åt det mörkare hållet, kraftfullare tanninstruktur. Hög potential. Kom igen om 10 år.


2006 
Komplex fin doft med klassisk tjärpapp och målarlåda. Balanserat med underbar frukt åt det rödare hållet. Vänta 4-5 år för en ännu större upplevelse. Redan nu kniper det dagens silvermedalj i våra munnar.


2005 

10 år blir en gräns för mognadsnyanser. Här kommer det in en liten ålderston i såväl färg som doft och smak. Läder och lite likörtoner utan egentlig sötma. Mörkare kraftfullare frukt och bett i tanninerna. Kanske en viss eldighet?

2004 

Ännu ett steg upp på mognadsskalan med svag doft av svamp och undervegetation varvat med hallonlakrits.
I munnen är det friskare än i näsan. Fortsatt bra frukt med mer hallon och jordgubbssyltburklock. Kraftiga tanniner som inte tar över. 2004 var den årgången som fick oss att upptäcka Fenocchio. Ändå väcker det inte våra lustar idag. Mellanfas? har en flaska kvar hemma. ska nog vänta 5 år.

2001 

Klassisk årgång. Klassisk Barolo. Stram lite knuten. Hallonlakritsskallar. Mineraler. Komplexa lager. Lätta mognadstoner med läder, tryffel. Vital men antytt torkad frukt.

2000 

En varmfruktig Parkerårgång. Ett mer utvecklat opersonlig vin som verkligen inte är dåligt men som lika gärna skulle kunna vara något annat.


1999

Det är så här vinet är tänkt att smaka. Perfekt balans. Slankt och precist. Frukten har fortfarande kvar en fin lite mognadssötma. Lakrits, blå fiskar med mentholslingor.
En verklig toppbarolo.


1998 

Oj vilken kontrast. Stall. Mörk stram frukt. Betydligt mer utvecklat än 99. Korken var smulad och tanken på TCA finns hos mig men kan nog avfärdas. Det här vinet skiljer sig helt från de övriga med sin animaliska karaktär. Claudio analyserade vinet med tanke på Brettanomyces och det fanns inte. man bytte källare samma år och kanske var det förklaringen på något sätt.

1997
Vi bjuds på ett extravin utanför programmet!
Ännu ett parkerår och ännu ett  opersonligare lite eldigt vin. Möjligen kan man skönja  någon animalisk ton även här.


1993 

Ingen perfekt årgång enligt vinmakaren men vi gillar! Slankt lättfruktigt med röda bär, nypon, hög syra och mindre tanniner. Vinosapien skulle kanske börja prata rönnbär med negativ klang, men inte vi.


1978
Fantastiskt kul att prova detta som gjordes av fadern. Visst är det vitalt utifrån syra och tanniner men det har för mycket buljong för vår smak.



Fenocchios viner tillhör de mest hyllade i den allt mer borttynande svenska vinbloggosfären. Därför är det extra roligt att under provningen hamna bredvid ett gäng medelålders danskar som är aktiva läsare av denna och andra svenska bloggar. Här namedroppas Finare Vinare, Frankofilen, Billigt Vin, Italienska viner, Vinosapien m fl och man blir alldeles varm i hjärtat. Kanske är det dags att lyfta blicken från Instagramflödet, putsa av tangentbordet och få till ett inlägg då och då. Det finns uppenbarligen ett tomrum att fylla.

3 x Vin Jaune 2006

Jodå, vi har försökt tidigare, men trots att vi innerst inne insåg det omöjliga i att döda en Vin Jaune ger vi oss på samma sak igen. Nu i form av ett trippelmordförsök. Skam den som ger sig.

Domaine Berthet-Bondet Château-Chalon 2006 öppnas den 5/2. Vi noterar då:
Mandarin, gula blommor, flinta och inte minst vitaminer i doften. Mild med en touch sv vanilj från gamla fat. Även i texturen ett lättare svävande elegant anslag o silkig yta. Lägre syra än väntat. Hög drickbarhet i dagsläget. 

Samma kväll korkas det upp en flaska Domaine Macle Château-Chalon 2006.

Förväntningarna är höga och infrias även om vinet är snorungt.

Råare trä, högre syra, grönare men även mer bokna äpplen och citronzest. Stadigare struktur. Extra allt men ändå med en balanserad stadga och högsta framtidpotential. Rent, rått och alldeles för ungt. 

Domaine Labet Vin Jaune 2006 har vi öppnat redan i början på januari utan att föra några noteringar. När den så provas efter en månad i kylskåp tillsammans med de tu från Château-Chalon skriver vi följande:

Knallpulver, curry, kiwi och vitaminer. Fantastiskt liv i syrorna under en glansig fin yta. Nånstans mittemellan de båda övriga vad struktur o syra anbelangar. 

Jaha, då är det bara att proppa i korkarna utan vacuum, inerta gaser eller annat tjafs och sätta in dem i kylskåpet. Bakas i 6 grader Celsius under drygt tre månader.

När vi så, dagens datum, låter korkarna falla över en skiva comté kan vi bara konstatera att de här vinerna går inte att döda på fyra månader. De har naturligtvis ändrat sig något, texturen har mjuknat och udden putsas till. Frukten har tonat ut men karaktären är kvar liksom de individuella skillnaderna som noterades från början. Inget av vinerna känns gamla utan egentligen endast mognare och åtminstone i Macles fall i bättre balans.

Domaine Berthet-Bondet Château-Chalon 2006 

Vitaminerna består men en ökad komplexitet har tillkommit i form av umami, hockeypulver, lättrökt torv o några gamla tångruskor. Något mer rökt träton än tidigare med inslag av vanilj. Torrt med knappt medelhög syra. Drickbarheten består även om vi önskar något mer syra när den testas mot de andra.

Domaine Macle Château-Chalon 2006

Torrast, kraftfullast och ändå mest balanserat. Drygt medelhög syra. Citrusen har tonat ut till förmån för rökiga mineraler, curry, lakritsrot, tångsälta och gammalt trä med en hint vanilj som vi inte hittade första gången. Good stuff!

Domaine Labet Vin Jaune 2006 

Curryn är tydligare, frukten känns ganska långt borta. Lakrits och en liten gnutta sötma har tillkommit men syran är fortsatt medelhög om ej sprittande och vinet har en fortsatt hög drickbarhet.

Domaine Thillardon - Chénas Chassignol 2012

Chénas i norra Beaujolais som är minst av tio crus, ger enligt skolboken viner åt det kraftigare hållet med gamaymått mätt. Thillardons Chassignol 2012 är först huvudsakligen blåfruktigt och svagt blåblommigt, ganska stramt, knappt medelfylligt med små fina tanniner och drygt medelhög syra. Med luft framträder allt rödare frukt med tranbär och vildhallon varvat med viol och eneträkryddat blodigt kött.

Seriös och ändå okonstlad gamay från två bröder kring 30 som gör naturligt vin sedan 2008. Rent och jäkligt gott helt enkelt. Lär dessutom mjukna och bli mer harmoniskt om vi låter det vila några år. 

Två Jurachardonnay 2013

I de snabba ögonblickens tidevarv av Instagram och Snapchat och annat som vi åldringar inte ens vet namnet på, måste vi ibland stanna upp och låta minnena av de viner vi dricker få chansen att fästa i både näsa och gom. Vissa intryck är värda mer än en flyktig bild på våra näthinnor eller i mobilen. De här jämförelserna vi så gärna gjorde i tidernas begynnelse (typ 1-2 år sedan) och som passar så bra i bloggform, är en konstart på väg att dö ut. Nåja, vi kanske inte ska överdriva dess betydelse men visst blir saker och ting så mycket tydligare så här sida vid sida. Dessutom, även om bloggar snart räknas till gammelmedia, visst är det betydligt enklare att knattra ner fler ord på ett gammalt hederligt halvakustiskt tangentbord än i en telefon.

Léon Chardonnay från Les bottes Rouge och Jean Baptiste Meningoz har vi sett hyllas här och var, men aldrig provat. Vi köpte det på La Part des Anges i Nice (tack för tips Mattias Kroon!) för typ 20€. Domaine de la Touraize och deras Chardonnay "Les Corvées" är en för oss ny bekantskap som den gode Vinosapien snokat upp och så tacknämligt köpt till oss på sina irrfärder i området i höstas. 12€ lär det ha kostat. 

Båda Chardonnay, båda Jura, båda Arbois, båda 2013. 

Kampen kan börja.

Domaine Les Bottes Rouge (Jean Baptiste Meningoz) Léon Chardonnay 2013
I doften är det här det större av de båda, åtminstone direkt efter själva upphällningsögonblicket. Äppligt så det förslår utan oxidation, men ändå med den där juraanslaget som vi lärt oss att älska och känna igen, fast ingen verkar veta vad det är.
Munkänslan är mjuk men utan oljighet och har samma friska äpplighet som i doften med en drygt medelhög syra. Lätt i kroppen men med en viss bredd och vi kan knappast kalla det elegant även om det delvis svävar fram över smaklökarna. Vi sammanfattar det som lätt, friskt, rent och gott.


Domaine de la Touraize Les Corvées Chardonnay 2013

Vi frestas att tro att det här är det mindre av de tu, i alla fall utifrån dess inledande knutenhet, men ack vad vi bedrar oss. Det tar inte lång tid innan en tydlig bild av svagt oxiderad och rökigt mineralisk Jurachardonnay visar upp sig. Här är det mer ugnsstekta än färska äpplen. Mer kropp, ruggigare textur, högre syra, kalkigare kalk, längre längd, ja storleken större i allt helt enkelt. En liten kärvhet och slutbeska därtill vinkar om att det är något för ungt, men ack så bra och juratypiskt det här här för minimala pengar!

Båda så Jurassic men ändå så olika. Typ som att jämföra tysk Kabinett med Spätlese (fast utan sötma naturligtvis).
Någon vinnare? Nja, vi nöjer oss med att konstatera att även ett litet område som Jura har enormt mycket att erbjuda i fråga om stil utan att rucka på kvalitén. Ju mer vi provar desto tydligare blir det. Inte minst så här, sida vid sida.

Barbacarlo 2010, Provincia di Pavia Rosso IGT

Det här har hyllats av vissa och sågats av andra som beskrivit det som châteauneufdupappigt alkoholigt och sötfruktigt. Oklart dock om relaterat till årgång, flaskvariation eller preferenser.

En druvblandning av Croatina, Uva Rara och Vespolina från Paviaprovinsen i Lombardiet är i alla fall inget man dricker dagligdags. Naturligtvis måste vi prova själva till påsklammet.

So, here is the vote of the malmoeitic jury:

Redan när vi häller upp det här anar vi att det är något speciellt. Det brusar av vildaste kalkfräs. Vinet är mörkt vinrött med en liten opacitet. Inledningsvis lite slutet men öppnar upp frukten med ett par timmars luft i karaffen. I munnen dominerar eneträ varvat med nickelkarameller, björnbär, rosmarin, finsk sötlakrits och en galet kalkig mineralitet. Syran är drygt medelhög, tanninerna pulvriga och i måttlig mängd. Glöm det där med sötfruktig alkovarning och jämför ff a inte med Châteauneuf-du-pape tack. Det här är visserligen något för dyrt för men högintressant, komplext och helt unikt i sitt uttryck åtminstone i denna årgångsskrud. Blanda Beaujolais och Syrah med en skvätt Schioppettino - Buongiorno Barbacarlo!

Produttori del Barbaresco, Barbaresco 2010

Det är inte bara de finaste och dyraste vinerna man behöver skriva om.
Det här är nog ett av de allra bästa vinklipp vi någonsin gjort.
Storpack, tilbud och samköp är formeln.
Jo naturligtvis krävs det en pålitlig producent och en förträfflig årgång också.
Allt finns på plats här.

Produttori di Barbaresco, Barbaresco 2010
Klassisk i både näsa och mun med en väldigt fin balans mellan de båda. Jordgubbssyltlock, smultron, järn, vitaminer, rosenblad, tjärtamp och Kongen av Danmark. Allt tätt omslingrat av en fin liten mineralitet och tydliga men harmoniska syror och tanniner. Måhända ingen överdriven komplexitet men en mycket hög kvalitet.

Visst, det mår väl bäst av 3-4 timmar i karaffen eller kanske helst ett par år på rygg, men är i högsta grad drickbart redan nu med största behållning.
110DKK tror jag vi betalade och då fixade t o m Finare Vinare hämtning hos Philipson.dk och leverans till oss.

Kan det bli så mycket bättre?

Jo vi kunde ha köpt fler flaskor...

Mycket vill ha mera.

Sturköprovning i kvadrat

Fantastisk förplägnad och underbara viner hos Vinosapiens. För vår del i dagarna två. Egentligen är huvudprovningen med de övriga på lördagen men vi anländer själva till Sturkö redan kvällen innan för en förprovning till och efter kvällsmaten.

Tripoz Pouilly-Loché Réserve 2010 (Macon)

Chenin Blanc feeling med liten fruktsötma och fyllighet. Lätt oxiderat och bra tryck i syran, ingen fatkänsla alls. Gillas!

Domaine Giachino Monforina 2013

Lätt, blommigt med bra syra och mineraler. Okomplicerat gott och bättre än vi minns på egen hand i höstas. Savoie är värt att utforska vidare.

Domaine Labet Chardonnay La Reine 1998

Permanentvätska och rökiga mineraler. Sous Voile men känns inte oxat. Bra balans. Inte minst kul att prova jurachardonnay med lite ålder.

Lafarge Volnay Sélectionéee 2004

Trist årgång vilket avspeglas i grönstjälkig beska med tanniner. Tunn lingonfrukt. Ogint överhuvudtaget.

Claire Naudin Côtes de Nuits Village Vielle Vignes 2012 

Här har vi en helt annan bourgogne. Bra jordgubbig frukt, skön syra, lite fat o endast lite malo som stör nu. Lägg undan 5 år så att det jobbas in. Potential.

Overnoy Chardonnay 2009

Aprikos äpple mandarin i näsan. Mjuk textur, underbar balans med hög syra Lätta juravibbar. 

Inte så konstigt, men det visste vi ju inte eftersom det dracks blint. Tydligen öppnat 5 timmar tidigare och har öppnat upp fint.
Underbart vin. som vi är så glada för att vi fick smaka på hemmaplan efter vår begeistring hos Overnoy himself. 

Sådär! Ribban är satt inför lördagens provning. Svårt att toppa Overnoy men vem vet vad som vankas när Italienska viner, Billigt Vin och Kihlbergs anländer för att slå sina flaskor i hop med våra egna.

Vi bottnar med pasta och två öppna flaskor innan poffet från de kolsyrade dryckerna utgör startskottet för ännu en flaskbatalj vi aldrig ska glömma. Tusen tack alla närvarande, särskilt P&A för generositeten.

Castell'invilla Chianti Classico 2008

Fortfarande lite kärvt, annars lika bra som alltid. Har nog aldrig blivit besviken på de här flaskorna. Fyra år till så är det här på topp.

Pietra Teran 2006

Den här flaskan var om möjligt ännu bättre än de andra vi testat. Så rent. Och denna syra!!

Ingvars cider brut 2014 AOC Ängelholm

Lätt jästig doft. Bra syra, äpple, geléhallon, tutti frutti,viss blommighet. Charm i kubik.

Zanotto Col Fondo 2012

Helt torrt med fin mineralitet men dämpade syror. Lite lamt efter den uppfriskande cidern.

Anthony Road Finger Lakes dry riesling 2012 

Diesel i doft. Renare smak. Mer off dry än dry. USA-riesling som platsar utmärkt i den här samlingen. Prisvärt. 130kr i NYC

Eugen Müller Forster Kirchenstück Spätlese Trocken 2002 (Pfalz)

Hög syra tropisk frukt och minsann om vi inte finner lite smör. Tämligen fylligt, medelhöga syror och den där lilla fotogentonen äldre torr riesling kan få. Bra men sätter inga djupare spår hos oss.

Weingut Gutzler Morstein GG 2013 (Rheinhessen)

Blommigt med sv vinbär, krusbär och vi får initialt sauvignon blanc vibbar som knappast dämpas av den skyhöga syran. Fin mineralitet och känns först lite enkelt som GG men växer när man går tillbaka under kvällen. Behöver tid.

Rosi Anisos 2008  Valagarina IGT

Pinot Bianco, Chardonnay och Nosiola. Ingen som spikar den blandningen blint...

Mörkgul.

Smör o dill särskilt i doft. Mindre i smak.

Bra syror och faktiskt lite tanniner.  Måste vara skalmacererat. Lite tungt och för mkt fat för mig.

Roncus Bianco Vecchie Vigne Malvasia

Lätt fin doft med en gnutta lakrisal och gul blomma.

Liten beska knappt medelhög syra. Viss mognad. Mineraler. Beska o lite tanniner, tyvärr lite eldigt. Ger inget större intryck.

Domaine Belluard Gringet 2011

Det här gav däremot intryck redan när vi provade det första gången här. Det är definitivt inte sämre idag. Lätt svävande mineraliskt med drygt medelhöga syror och trevlig gul lite obestämbar frukt

De Moor Bourgogne Chitry 2013

Lite tändsticka i mineraliteten. Äppligt med fina citrusnoter. Underbart rent o fint utan fat som (för)stör. Dagens vita? Såhär ska vit bourgogne smaka i våra munnar.

BILD SAKNAS

Tissot En Barberon 2003

Permanentvätska Oxat fat nötter värme.

Fina syror. Fruktsötma. En del nya fat. Syrorna bär upp. Imponerar inte efter De Moor men om igen kul att prova jurachardonnay med ålder. De tål uppenbarligen lagring.

Perrino Antonio VDT Bianco Testalonga 2011

Vermentino från liten appelation i Ligurien.
Permanentvätska igen som tangerar nötighet i doftspektra. I munnen aprikos, lite nötter skalbeska o tanniner. Bra balans. Gott!

Vodopivec Vitovska Classica 2005

Underbar färg som närmast drar åt mörk bärnsten och plommonkompott. Komplext vin med varierat doft- och smakspektrum av jordgubbar, aprikos och jord. Mjuk textur med liten beska i bakgrunden. Fin balans med medelhög syra. Sanslöst gott och intressant.

Francois Villard Les Terrasses du Palat Condrieu 2013

Aromatiskt, parfymerat blommigt i doften. Mindre i smaken. För lite syra. Liten beska. Vi kan inte förlika oss med Condrieu denna gången heller.

Jambon Les Ganivets 2006

Osvavlad gamay omvandlad till oxiderad aceton.

Trist minst sagt. Hade stora förväntningar på detta..

Securitas Sergio Aris Ciro Rosdo Classico superiore 2001

Jordgubbar. Beska. Lite sötma. Tämligen låg syra. Massiva tanniner. Obalanserad. Tyvärr, men nej tack.

Dom Jamonard Le Clos de Lys 1997

Doftar som en blandning av pinot och gamay även om det bara består av sistnämnda.

Det talas om inälvor och metall. Vi som saknar smaklökarna för detta uppskattar den höga syran och förstår att gamay kan lagras länge.

Roddolo Barbera d'Alba 2007
Vi provar en dagsgammal slatt och får en aning om detta vins unika uttryck. Det här måste provas under en kväll.

Jean Delobre La ferme des sept lunes St Joseph 2011

Klassisk syrahdoft av kött och bastubänk.

Gott och lättdrucket. Druvtypiskt med lite värme.

Il Marroneto Brunello di Montalcino 2006

Kraft och elegans i skön syntes. Torkade körsbär. Bra tanniner o syra. Vi nämner åter ordet balans. Underbart vin som vi bara älskar. Läs mer här.

Paride Iaretti Gattinara Riserva 2006

Torkade körsbär. Drygt medelhög syra och rejäla men finkorniga tanniner men ändå väl avrundat. Det här tycker vi verkligen om.

Dunn Cabernet Sauvignon 2005

Lovande doft av klassisk cab men lite sötkladdig smak i alla fall efter den stramare gattinaran. Vi känner kvalitén men har ändå svårt för det här.

Principiano  Barolo Boscareto 2008

Jord, jordgubbar, sötma. Medelhög syra bra tanniner. För varmt, hur det nu kan bli det en årgång som detta. 15% står det på etiketten. Synd. Vi var lyriska över 04:an.

Giacomo Conterno Barbera Cascina Francia 2011

Snygga fat med smörkola och hyfsad syra är väl det bästa man kan säga om detta.

Tråkigt tillrättalagt sammanfattar det kanske ännu bättre. Såhär ska väl inte barbera behöva vara hos en topproducent...eller kanske just därför anpassat för en marknad vi själva inte känner igen oss i.

Prado Enea gran reserva Muga Rioja 2001

Bra syra. Annars smakar det här ännu mer fat än det förra med både smörkola, dill och kokos.

Clos Rougeard 2010

När vi ser vad det här är för vin efter att ha ojat mig över fat även här, förstår jag att mina sinnen är alltför utmattade för att kunna uppskatta kvalitet. Fantastiskt kul att F lyckades få hem det här! Det måste få en kväll för sig själv med oss.

Le Piane Croatina 2007

Barbera med tanniner! Finfint. Tillbaka på banan igen.

Savart l'anné extra brut 2009
En minst sagt värdig avslutning som rensar munnen med sin syra och torra och sköna mineralitet.