söndag 31 augusti 2014

Jacques Puffeney Poulsard M 2009, Arbois AOC


Något av det svåraste är att veta när ett vin är på toppen av sin drickbarhet. Visst är det ett i-landsproblem och många gånger spelar det kanske inte så stor roll. Drickfönstret kan som bekant vara stort, men ibland är uppkorkningstillfället helt avgörande för att man överhuvudtaget ska kunna bedöma vinet rättvist och för att njutningen ska bli optimal. Jag tror inte att ens de mest rutinerade vinbedömare med säkerhet vet hur ett ungt och/eller tillknäppt vin kommer att utveckla sig och säkerligen sågas mången flaska av skribenter i massprovningar. Eller rekommenderas för den delen, fast det kommer att visa sig att de inte blir så bra som man trodde.
Den här Poulsarden t ex, från juralegendaren Jacques Puffeney, ligger farligt nära att hällas i en gryta av oss även om vi låter vinet djupandas i karaff under en hel kväll. Det är egentligen först den tredje kvällen som det här visar sig från sina bästa sidor. Nu anade vi att det skulle kunna vara så i detta fall, men hur ofta har man sådana kunskaper? Eller tålamod för den delen.
Med andra ord, låt vinerna stå 1-2 kvällar om de inte utfaller till belåtenhet direkt. Vissa behöver mer tid än andra för att blomma ut och man lär sig alltid något av att följa vinets utveckling oavsett om det går i positiv riktning eller ej.

Jacques Puffeney Poulsard M 2009, Arbois AOC 
Initialt reduktivt med en märklig nästan artificiell frukt- och läskkombo bestående av jordgubbssnören, Lakrisal, Cherry Coke och Dr Pepper . Här finns en antytt kladdig fruktsötma med vad vi uppfattar som malolaktiska förtecken. Ingenting stämmer med vad vi förväntar oss utom att färgen är korallröd, strukturen tunn, en gnutta vitpeppar kan anas och att det finns en knappt medelhög syra. Efterhand under kvällen och dag två blir det friskare frukt med jordgubbar och körsbär men det är först kväll nummer tre som vinet verkar ha inhalerat färdigt och öppnat upp ordentligt. Detta efter att vinet stått i kylskåp med vacuumkork i halvfull flaska. Det mesta samlar ihop sig och balans infinner sig. Nya doft- och smakintryck tillkommer i form av lakritsrot, örter, fin tobak och den ursprungliga sötman (eller känslan av det) har integrerats och frukten klarnar upp även om här kan finnas ett lite inslag av lätt torkad sådan från både körsbär, jordgubbar och hallon.


Det här blir till slut en seriös Poulsard med klass. Precis som vi hoppats på från början. 

tisdag 19 augusti 2014

Domaine Michel Lafarge Volnay 1er Cru 2004 - ett epigenetiskt korrekt vinval



Epigenetik låter kanske inte som det mest upphetsande ämnesområdet i en vinblogg, men det är extremt intressant, jag lovar. Det här att generna inte är oföränderliga under livets gång, utan kan påverkas och förändras av yttre faktorer  i kodning och uttryck och därmed funktionellt, oavsett om DNA-sekvensen förblir intakt. Vilken grej!
Det innebär i praktiken att inte bara medfödda utan även förvärvade egenskaper kan föras vidare till ens avkomma. Visserligen lär det ta 3-4 generationer i samma miljö för att det skall ärvas, men ändå. Visst är det hisnande? Vi kan alltså påverka våra barnbarn eller deras barn genom att välja en viss typ av leverne vad gäller kost, motion, rökning, stress m m. Bland annat har man sett i en svensk studie att om farföräldrarna svälter under uppväxten löper sonsönerna mindre risk att dö i hjärt-kärlsjukdomar.

Ponera nu att din farfar tycker/tyckte om rökig whisky och inte så mycket annat. Om han hinkar i sig tillräckligt mycket kan denna brist på finess och fantasi rent teoretiskt ha förts över i genomet till din far som i sin tur överfört det till dig.
Ja det är väl inte hela världen kanske ni tänker (såvida det inte rör sig om den där billigaste tyska Aldi-varianten med artificiell rökighet och tillsatt färgämne) men tänk om...
...jag säger tänk om det sker ytterligare en förändring i uttryck eller kodning för denna redan så whiskyomtumlade DNA-sekvens.
Så att ditt barn i generation fyra, kodar genen som att Pinotage är gott!!??
Jo jag tror att det kan hända.
Kanske har det redan hänt?
Rökt torv och eldad cykelslang ligger inte milslångt från vartannat i doft- och smakspektrat.

Och vad gör du då hade du tänkt??

Ärvt är ärvt och sannolikheten för att just samma DNA-sekvens skulle ändras tillbaka i sitt uttryck är nanoskopisk. Med andra ord, say goodbye till stil och finess och se i stället framför dig generation efter generation slukandes sydafrikansk lågbudget-BiB tills släkten dör ut i ett crescendo av rökt levercirrhos en masse.
Har du tur blir det möjligen endast en liten epigenetisk snedkodning så att ditt älskade barn "bara" kommer att bli beroende av hårt rostade fat, trots ett sådant tycke vid det laget kommer att ses som en antik kuriositet, eftersom det redan idag är en smakpreferens i stark nerförbacke.

Nu säger jag inte att ni skall sluta dricka Islaywhisky eller virusangripna sydafrikanska druvkorsningar om ni nu tvunget måste, men jag kommer aldrig någonsin kunna rekommendera att dessa drycker skall prägla er alkoholnärmiljö, eftersom oskyldiga barn skulle kunna drabbas för oöverskådlig framtid.
Allt enligt ovanstående vetenskapligt belagda resonemang. (Jo det är seriöst).

Alltså, vi tar det säkra före det osäkra när vi väljer vårt vin.




Domaine Michel Lafarge Volnay 1er Cru 2004
Rödbärig hyfsat mogen frukt under jordgubbsburklock med jord, mentol och en liten rotfrukt som ligger o lurar i bakgrunden. Drygt medelhög syra och lätt nafsande tanniner. Snyggt, elegant och balanserat och ändå med lite edge av den lilla jordigheten. 

Slankt som det är torde det motsvara att en svälta en anfader och därmed minimera risken för övervikt, hypertoni och kärlkramp, ja kanske t o m minska risken för en för tidig död hos kommande generationer. Risken är i alla fall större att du dör av pur glädje när du dricker detta, så gott som det är!
Måhända är årgången inte århundradets bästa men producenten är som i de flesta fall viktigare än skördeåret och Otto Suensons tilbudspris 259DKK (tidigare 419DKK) kan ingen klaga på.

Men framför allt
även om ingen vet huruvida ditt släkte är kvalitetssäkrat efter detta
kan du åtminstone stå med högburet huvud
se dina barn i ögonen och säga
Jag gjorde så gott jag kunde.


torsdag 7 augusti 2014

Az. Agr. COS Pithos Bianco, Sicilia IGT 2012


Så sällan vi berörs så här
av ett vin utan högre syra
andäktigt i den ljumma augustikvällen
med regelbundna klunkar
som långsamma hjärtslag
tömmer vi flaskan
och försöker förstå det här vinet.

100% grecanico
sju månaders skalmaceration
nedgrävda amforor
i sicilianska Vittoria
10,5% alkohol

Az. Agr. COS Pithos Bianco, Sicilia IGT 2012
Gyllenskimrande bärnsten. Milt i både doft och smak. Torkad aprikos, nötcreme, en nougathörna, nektar av gula blommor, kardemummakärnor, barndomens lergökar och snöbollskrig. Texturen len som en spädbarnkind. Medelfylligt med en mjukt avrundad knappt medelhög syra och lätt nafsande tanniner på sluttampen. Så milt och ändå med en djup svårgreppbar kraft. 

Man blir lugn, harmonisk och ödmjuk av att dricka det här.
Om man nu mot förmodan inte skulle vara det redan innan.










lördag 2 augusti 2014

3 x Riesling 2013



Alla höjer alltid Kellers "von der Fels" till skyarna. Själv var jag skeptisk till 2012 års modell. Provad tre ggr med varierande utfall och faktiskt en viss flaskvariation. Lite för mycket piggelin o lime i en, medan en annan var betydligt mildare och nästan hade lite antydan restsötma. Kan naturligtvis röra sig smaklöksvariation och provningssituation också. Det brukar ju vara så. I alla fall övertygade inte den årgången som andra 2012:or gjort. Eller som andra Keller gjort för den delen.
När så basversionerna av olika Riesling 2013 droppar in kan vi inte hålla oss utan gör ett litet test tillsammans med BattenfieldSpanier från samma region och en Riesling från Nahe. Samtliga producenter tillhör favoriter här hemma och de provade vinerna ligger alla i ungefär samma prisklass. Kanske kan man få en fingervisning om kommande GG-släpp. Om basvinerna är bra brukar ju knappast de finare vinerna vara sämre.



BattenfeldSpanier, Riesling Eisbach trocken 2013
Ljust gyllengul färg som skapar en illusion om att vinet är äldre än sin biologiska ålder. Doften är ganska kraftfull av gul och grön citrus vilket även går igen smakmässigt med tydlig grapefrukt i avslutet. Tämligen rikligt med mineraler ad modum clubsoda och en mycket hög nästan skärande syra. Ungt och inte riktigt i balans än med bådar gott. 
12,5%, 119 DKK (Atomwine)

Emrich-Schönleber Riesling trocken 2013
Ljusare gulvit färg. Mer aromatisk och tropisk frukt med dominans av passionsfrukt och en skvätt ananasjuice. Citrustonerna är mer orange som av apelsin, mandarin och lite blodgrape. Vi hittar även lite fläder åtminstone inledningsvis. Hög men mer balanserad syra med lätt avrundade kanter. Drygt medelfylligt och faktiskt ganska koncentrerat trots högst blygsam och attraktiv alkoholhalt. 
11,5%, 159 kr (BS, Systembolaget)


Keller Riesling von der Fels 2013
Färgmässigt en gulvit nyans mellan de båda övriga . Citrusmässigt likaså, dvs apelsin, mandarin men inte den där Rheinhessiska grapefrukten som ska vara ett signum. Däremot är det sprängfyllt med de underbara natriumbikarbonatmineraler snarlika de som finns hos Eisbach. Keller likaledes medelfylligt och med hög men lätt avrundad syra. 
12%, 139 DKK (Atomwine)

Godast då?
Tja, kan nog gå på ett ut. Eisbach var mer omedelbart bättre i fjor. Syrorna är möjligen för kraftfulla som det är nu. Vi gillar Rheinhessenmineralerna men är imponerade av koncentrationen i Nahevinet trots den låga alkoholhalten. Keller har mest balans och finess, åtminstone så här i sin linda. Om det nu inte varierar mellan flaskorna även detta år...
Kan m a o tänka oss att köpa mer av alla. Så skönt med viner som har kraft och potential och ändå så låg alkoholhalt. Gäller det generellt för årgången? Någon som vet?