fredag 31 januari 2014

Elvio Cogno 2006 "Vigna Elena" Barolo Riserva


Det är kanske inte allom bekant att det finns så många som 11 kommuner i Piemonte som gör viner med benämningen Barolo DOCG. Förutom självaste Barolo har vi Castiglione Falletto och Serralunga d’Alba samt delar av kommunerna La Morra, Monforte d’Alba, Novello, Verduno, Cherasco, Diano d'Alba, Grinzane Cavour och Roddino. Naturligtvis är det ju de fem första man oftast brukar tala om men man skall inte räkna bort Burlottos Verduno, eller för den delen Novello i sydväst där Azienda Agricolo Elvio Cogno har sin hemvist.
I dag är det Elvios dotter Nadia Cogno och maken Valter Fissore som driver vingården. 11 ha vinmark som man bland annat använder till att på klassiskt manér tillverka kvällens Barolo. Gjort på "rosé" en särskild klon av nebbiolo, ståltanksmacererat 30 dagar, därefter lagrat på 40 hl stora slavonska ekfat innan det hamnar i flaska.

Etiketten gjord av Elvios barnbarn Elena när hon var tre år för närmast tankarna åt franska naturvinmakares etikettdesign men man skall icke låta sig luras. Det här är i högsta grad klassiskt och tidlöst elegant.

Elvio Cogno Barolo "Vigna Elena" Riserva DOCG 2006
Transparent rubinröd färg med antydd något dov tegelton. Ren fin doft och smak med nykokt jordgubbssaft, klarröda körsbär med krossade kärnor varvat med nymalen sötmandel, en nypa fin tobak, nytuggad lakritsrot, spetsen på en tjärad repstump och möjligen en kaffeböna. Ganska finlemmat om än ungdomligt kraftfullt med både rejält hög syra och frasiga finsandiga tanniner. Allt uppbackat av en skönt fruktig ryggrad som skapar balans och gör att det här kan drickas både nu och många år framåt.
Mio Dio så gott!
Vi tassar runt i 93-poängsklassen.
Minst. 

söndag 26 januari 2014

Jura x 2 - La Mailloche från Octavin och Tissot


Vi har ju tidigare antytt att Domaine de l'Octavin i våra gommar inte riktigt levt upp till sitt rykte som biodynamisk Juraproducent av rang, trots att det platsar på Noma.
En flaska av deras Pamina 2011 har legat till sig här hemma i några månader. Privatimporterat via Vin&Natur. Gjort på Chardonnay från vinlotten La Mailloche utanför Arbois. Svårt att hitta aktuell info men åtminstone tidigare årgångar har haft skalkontakt och legat 2 år på 1-4 år gamla fat. Inget tillsatt svavel.

Tissot La Mailloche Chardonnay 2009 är ett varuprov från TM Kvalitetsviner, som vi för ovanlighetens skull tackat ja till, enligt vår princip att bara ta emot sådant vi själva tycker om och kan tänka oss att köpa utan att själva bli köpta. Handskördat, oklart om skalkontakt, lagrat på 228-liters fat varav en tredjedel nya. Låg mängd tillsatt svavel.

Det är upplagt för en jämförelse. Olika årgångar men i övrigt samma druva, samma vinmark och båda producenterna är biodynamiskt certifierade.


Domaine de l'Octavin Panima 2011
Lätt ofiltrerat mycket ljust gult med svagt grönstick.
Ganska knutet dag ett. Lätt nötig friskt äpplig doft med minimal naturton.
Välstrukturerat medelfylligt. Gröna och röda äpplen, citrus och zest. Endast minimal grapebeska. Väintegrerade lätta träförnimmelser.

Dag två och tre blommar det upp en del och vi får en något mer voluminös cideräpplighet i både näsa och gom nästan som äpplejuice med fruktkött. Gula blommor, en del mineraler, ganska hög men balanserad syra. 


Tissot La Mailloche Chardonnay 2009
Två år kan sannolikt inte förklara den stora skillnaden i färg. Här måste det nästan vara skal inblandade under macerationen. Ljust guldgult och skimrande klart inger det förhoppning om stor doft och koncentration. Mycket riktigt - näsan möter en kraftfull lätt oxiderad doft med bokna äpplen, rostade hasselnötter, valnötspanel från 70-talet, rökiga mineraler och lite limstift. I munnen är det tämligen tätt och koncentrerat, men med en samtidig riktigt vass syraegg som snyggt och effektivt skär behagligt genom gom o tunga. Lång fin eftersmak med tomatliknande umami på sluttampen. Dag två och tre lugnar det ner sig något i intensitet och här kan nog anas en liten nypa curry och framför allt en behagligt mjukare textur utan att det blir oljigt. 


Panima är minsann det bästa vi druckit från Domaine de l'Octavin, i alla fall när det matats med syrgas i dagarna tre. 
Komplexitetskampen vinner däremot Tissots La Mailloche där första tanken är att det är en påbörjad Vin Jaune som inte nått ända in i målfållan. Vad vi kan finna har det emellertid inte alls vistats under något jästtäcke utan gjorts som andra traditionella viner à la ouillé, dvs på fat som fyllts upp efterhand som vinet dunstar. Alla må inte tycka om den här lätt oxiderade nötiga stilen men vi tvekar inte att köpa årgång 2011 när det släpps på SB i mars.
Panima borde de flesta tycka om, både med och utan mat eller större eftertanke.
Oj, så mycket hellre vi kontemplatoriskt smuttar på endera av dessa viner under några dagar i stället för att stjälpa i oss 3 liter BiB till samma pris.

söndag 19 januari 2014

Schäfer-Fröhlich Riesling Kabinett 2011 + 2012


Allt fler rapporter verkar bekräfta att 2012 är ett toppår för torr tysk Riesling, men hur ser det ut för vinerna med lite restsötma i flaskan? Vi gjorde ett smygtest av Julian Haarts Kabinett Schubertslay i höstas och noterade, inte odelat positiva, att det fanns mer tyngd än vad vi brukar förknippa med traditionell Kabinett. Liknande noteringar blev det när vi lite senare obloggat provade Schäfer-Fröhlichs Kabinett anno 2012. 2011 års modell har varit en tidigare favorit och det börjar helt enkelt bli läge att göra en jämförelse nebenainander, Kopf an Kopf sozusagen.

Schäfer-Fröhlich "Schiefergestein 2011 Bockenauer Riesling Kabinett" andas lätta diesel- och svavelångor, kikärtor, en gnutta jordnötssmör och efterhand franskbröd, vitblommighet och små mängder persika och ananas. Balanserad sötma med hög men inte knivskarp syra och en något grusig mineralitet. Fortfarande dansar den, åtminstone jämförelsevis, lite småspritsigt lätt på tungan, men börjar gjutas samman allt mer utan att för den sakens skull ha transformeras till något högdensitetsvin.

Schäfer-Fröhlich "Felseneck 2012 Bockenauer Kabinett 2012" har en något mindre svavlad men i övrigt generellt större doft. Här finns mer persika, gula ärtor och vita blommor och ett ytterligare driv i citrusaromerna närmast som av apelsinjuicekoncentrat. Även i munnen tar det mer plats och bjuder på Apotekarnes passionsfrukt med en skvätt Zingo. Lätta flädertoner och en som vanligt fantastisk mineralitet. Utmärkt syra/sötmaratio. 

Till skillnad från den förra kabinettversionen där druvursprunget (som vi förstått det) till största delen men inte i sin helhet var från Felseneckmarken, bygger den senaste årsmodellen enbart på druvor från denna vinmark som är grunden till Tim Fröhlichs fantastiska torra GG-riesling. Hur mycket som i detta fall är terroir- respektive årgångspåverkan är svårt att säga men vi kan konstatera att 2012 levererar en riktigt fin kraftkabinett utan att ge avkall på sedvanlig finess.
Valet är delvis en smaksak och står mest mellan lätthet och tyngd. Balansen mellan sötma och syra är i båda fallen exakt som vi vill ha det och kvalitetsmässigt i övrigt är skillnaden hårfin, men visst är 12:an snäppet större på alla sätt...

onsdag 15 januari 2014

Château Meunier St Louis "Allegretto 2005"

Ni vet vad vi menar.
Det där att känslorna plötsligt kan välla över en bara någon trycker på den rätta förlösande knappen.
Eller ja, rycker den förlösande korken.
Vi utgick från Barcelona en septembervecka och körde till och bodde i Collioure och vi plockade valnötter i Pyrenéerna (ja egentligen var det en valnöt vi hittade på asfalten under ett valnötsträd på parkeringsplatsen i den öde byn Coustouges som vi av misstag körde till) och vi återupplevde barndomens Palalda (fikade på caféet som nu var helt ombyggt och förresten hittade vi ingen bensinmack) och det var sagoslottskänslan i Carcasonne (det var snålblåst och svinkallt) och vi charmades av Picassomuséet i Céret (jo det var faktiskt riktigt fint) och varje kväll avslutades med billig Banyul i Les Templiers bar och livet lekte.
När det så visade sig vara stängt på Celliers d'Orfée körde vi vidare en bit och spontanstannade när vi såg skylten till Château Meunier Saint Louis (egentligen hade vi inget val då våra vesicae urinariae stod i
begrepp att sprängas) och 11.80€ betalade vi för toalettbesöket och då ingick kvällens vinflaska och jo vi provade några till men denna var den bästa även om vi redan då var lite fatfobiska och vi flög och hade inte outtömlig plats i resväskan och det där att känslorna bara plötsligt kan välla över en.

Snabbt går det också.




Château Meunier St Louis "Allegretto 2005"
Lavendel, rosmarin, mentol, lätta mognadstoner med undervegetation. Guldnougat, plommon, björnbär, blåbär, vildhallon. Medelfylligt. Väl integrerade fat med lite kolasnören och mjölkchoklad. Ganska snälla men inte mesiga tanniner. Lätt värme och antydd sötma men samtidigt en fin syra, och överhuvudtaget bra balans.

Carignan, Grenache, Mourvèdre i okända proportioner
Nostalgi eller ej. Det här var minsann betydligt bättre än vi egentligen hade hoppats på!

Res-suget sätter in.
Nu längtar vi ut i Europa.












lördag 11 januari 2014

Ett knappt halvblint Italien


Man kan ju tycka att det är lite skevt fördelat på Malmömunskänkarnas tvåbetygskurs när Frankrike är uppdelat på 5 olika områden och tillfällen, medan Italien som är lika stort vinproduktionsmässigt har fått ett tillfälle. Å andra sidan är det tacksamt att få hålla i den delen eftersom alla gillar dessa viner. Liten kurs detta år men med inbjudna gäster blir det 12 för dagen. Enligt kursprogrammet skall praktiskt fokus ligga på Toscana och Piemonte men Corvinavin rekommenderas därtill. Med utrymme för lite handlingsfrihet är det väl lika bra att klara av ett Amaronevin redan som en aperitif, att smutta på under första teoridelen.

Tenuta Sant'Antonio brukar hålla hög kvalitet även om man själv inte är någon amaroneförespråkare.
Campo dei Gigli 2005 Amarone della Valpolicella DOC har respektingivande 16% alkoholhalt men känns inte lika eldigt som väntat. Visst är det typiskt med russintoner och viss värme men förvånansvärt balanserat och skönt fritt från de värsta chokladavarterna.

Så en munrensare i form av Ferrari Brut Metodo Classico innan det intressanta börjar.
Upplägget är att öppet prova tre sangiovese och tre nebbiolo av olika typ och kvalitet och sedan avsluta med en blind av varje druvsort eftersom det är vad som förväntas komma på provet senare i vår. Inbillar mig att man lär sig mer genom att inte prova allt helblint.

Felsina Berardenga 2010 släpptes i höstas och är väl inget man springer benen av sig för att hitta även om det är ett oftast pålitligt vin från en känd kvalitetsproducent. Det här blir mycket riktigt ett bra typexempel på enklare standardchianti. Lite kärva körsbär, hyfsad syra, knappt medium tanniner och något klen längd. OK men nog finns det väl bättre saker att hitta för 149 kr även på Systembolaget.
Än tydligare blir detta när man jämför med vinet bredvid, Mazzei Ser Lapo Chianti Classico Riserva 2005. Huvudsakligen Sangiovesebaserat men med 10% Merlot. Köpt för 4 år sedan för 179 kr, lite väl fatigt då men nu har detta integrerats väl. Ingen  Coca Cola som Mazzeis Fonterutoli brukar få efter några år. Här hittar vi istället en del mer seriösa mognadstoner med svamp, lite tryffel och ändå fortfarande fin körsbärig frukt, bra syra och en del avrundade tanniner. Viss komplexitet och funkar bra som illustration av begynnande sangiovesemognad och nästa steg på sangioveseskalan där vi överst denna eftermiddag hittar Poggio di Sotto Rosso di Montalcino 2007. Hoppas nu bara att deltagarna inser storheten i detta...
Jodå de är duktiga och det finns ingen anledning till oro. En av dagens favoriter verkar det som. Ljust åt det brunröda hållet som en nebbiolo men med mindre tuff struktur och något tanninfattigare. Här finns en antydd sötma, de sangiovesiska körsbären och även lite jordgubbar i frukten. Bra syra, en liten tryffelpust och en nypa tobak. Ungt men redan nu är det tillräckligt balanserat för att avnjutas både med mat och ensamt. Bättre än mången Brunello, men så kostar det också 349 DKK på Atomewine.

Alla uppskattar inte biotonerna i Cascinja Tavijn Barbera Piemonte "La Bandita" 2011. Man får väl föreställa sig hur det skulle vara till mat och jag tycker att det funkar som barberaillustration (om än inte urtypisk) med sin fina frukt, höga syra och låga tanninhalt. I alla fall blir det en övergång till andra akten.

I nebbiolosektionen börjar vi med en Luigi Pira Langhe Nebbiolo 2008, det enda vinet jag inte provat tidigare. Vi är flera som tycker att det är en besvikelse för sina 195 kr. Faktiskt lite unket, snipigt och ogint med en viss besk bismak och inte mycket till nebbiolotypiska tanniner. Dagens sämsta vin om man själv får säga det. Däremot tycker några att Enrico Serafino Barbaresco 2008 är en trevlig överraskning. Halvtraditionell producent (se kommentar) men ändå finns här mer kola och fudge än vad jag minns från inköpet för något år sedan. Lättsamt och fläckfritt även om karaktären saknar större komplexitet. För 179 kr är väl knappast annat att vänta. Tåmligen typiskt och funkar utmärkt som dagens mellansegmentsnebbiolo och (första) Barbarescoillustration som det är tänkt. På samma sätt fungerar det nästföljande La Spinetta "Barolo Garetti" 2006 som flera håller på som dagens vin. Fint exempel på modern barolo med rejäla men inte stenhårda tanniner, hög syra och stöttande men inte störande fat. Tillgängligt nu, viss eldighet men annars invändningsfritt. 380 kr då det köptes på SB augusti 2011.

Jaha, de blinda då. Jo druvorna spikas naturligtvis direkt av samtliga inklusive gästerna. Inte länge sedan vi skrev om Il Molino di Grace CC 2010 och Pelissero Barbaresco Nubiola 2008 och kul att prova igen så nära inpå. Barbarescon ännu mer finlemmad idag och är lätt det bästa klipp vi kan komma på. 100 DKK jämfört med 299 kr i BS. Ett ohotat fynd.












fredag 10 januari 2014

Wind Gap 2010 Sonoma Coast Syrah


Hur var det nu vi sa? Skulle man röra sig i horisontellt eller vertikalt i kvalitetspyramiden?
Äh, inget är svart eller vitt här i livet så vi rör oss snett uppåt västerut.

Kalifornien har för oss varit liktydigt med överviktiga muskelpaket som dryper av syltburkar och rostade vaniljstänger.
Den sedvanliga amerikanska måttfullheten med andra ord.
Men något verkar ha hänt. Frankofiler har tidigt känt milda brisar från ett elegantare USA och vi måste naturligtvis ge den här svalare kaliforniska vågen en chans.

Wind Gap 2010 Sonoma Coast Syrah 
Inte för vi att vet om detta är något "naturvin" men visst är det första vi hittar en liten biomarkör. Annars domineras doftintrycket av en lätt rökighet, kryddiga fattoner, eneträ, grankottar, tallbarr, pors, oliver och rosmarin. Bakom denna örtmatta döljer sig både svarta vinbär och björnbär. I munnen finns en lite oväntad antydan till grön ton och minimal beska som stör något. I övrigt har vi inga invändningar. Svalt med riktigt hög syra och en fin björnbärssyrlighet, tydliga om än ganska beskedliga tanniner, lätt kryddpepprighet och ett balanserat fint syrahuttryck överhuvudtaget. Dag två har grönkvistigheten försvunnit, texturen är ännu lenare på tungan men den höga syran kvarstår. Dag fyra är det plattare och fat o kanel dominerar igen.

Jodå. Gränserna mellan USA och Europa suddas delvis ut för oss. Här kan man ju hitta ett både typiskt och eget uttryck i vinet som inte döljs av bränt trä, syltig frukt och vanillinpulver. Utifrån vad vi druckit senaste året skulle man närmast kunna karaktärisera detta som en korsning mellan Simon Mayes syrah och någon av Clos Rougeards Cabernet på en kvalitetsmässigt lägre, men fortfarande hög nivå.
Det svala Kalifornien ger mersmak.

Läs mer här

$41.99 hos Chambers Street Wines som överhuvudtaget har ett fint utbud av bra viner om man är i New York.

måndag 6 januari 2014

Back to basics - Il Molino di Grace Chianti Classico 2010 & Pelissero Barbaresco Nubiola 2008


Vi har spanat och anat en trend att det tenderar bli allt dyrare och finare viner som avhandlas både i blogg- och twittervärlden. Det provas vertikaler av Château d'Ampuis, 50-åriga Vega Sicilia, Brunelloprojekt som är så stora så att man både dreglar och baxnar. Bourgognerna är av finaste slag, champagnerna likaså och Rieslingen är oftast på GG-nivå.
Inget ont i det och en naturlig utveckling kan tyckas, i alla fall för den enskilde vinprovaren som hållit på lite längre än vi, men är det så självklart att utvecklingen bara skall gå i riktning mot toppen av kvalitetspyramiden?
Det är lätt att ryckas med i köp- och provningshetsen av de allra dyraste vinerna men det finns en risk att man tappar sugen om man till slut inte har kvar de riktigt stora vinerna att längta efter. Var sak har sin tid och var och en gör sin vinresa i egen takt. Man får se till att inte bli blasé i förtid.
Visst behöver man ha smakat toppviner lika väl som riktiga bottennapp för att kunna värdera det som finns däremellan, men vinintresset och upptäckarglädjen kan även upprätthållas genom nyfikenhet och lyhördhet i sidled. Även om man ibland gör avstickare till de finaste vinerna måste man fortsätta att upptäcka nya områden, producenter och druvor samtidigt som man fördjupar sig i välkända marker och även följer årgångar av tidigare guldkorn.
Man kan få vinkickar utan att det behöver kosta skjortan.

De här båda trotjänarna har lovordats av oss tidigare och har under hösten inköpts i nya årgångar.


Il Molino di Grace Chianti Classico 2010
Mörkt rubinrött med lätt blåstick.
Redan vid första karaffsniffen tickar lustcentrum igång trots lite oväntad fatighet med svaga iglookolatoner o skokräm som efterhand drar mer åt våtrumstapet och en antydan till kakao. Faktum är att vi tänker fatad Barbera vid första doftintrycket tills allt faller på plats i munnen med mörka kärva körsbär, svart te, viss örtighet, drygt medelhög syra och ganska rejäla tanniner, kanske mer än väntat för att vara sangiovese.
Vinet är lite grövre, råare och känns mer fatdominerat än vad vi minns tidigare årgångar i motsvarande skede. Här saknas dock den rostade eken och med några år på rygg lär faten integreras och frukten mogna fram, men redan nu är det alldeles förträffligt särskilt på matbordet. 



Pelissero Barbaresco Nubiola 2008
Mörkt rubinrött.
Omisskännliga nebbiolomarkörer som domineras av linolja, duschdraperi, viol, Lakrisal, lite tjärpapp och örter. Frukten hittas främst i smaken och är den traditionella blandningen av mogna jordgubbar och mörka körsbär kryddat med än lätt dos järnmineralitet och små granskott. Frukten är dovare än 2007 års modell och faten något mer markerade men med en behaglig lättrost som säkerligen kommer att integreras fint med frukten efterhand.
Syran är hög och visst finns tanninerna tydligt närvarande men biter inte till överdrivet vasst.

Ungt och lite ruffigt som det är nu men andas kvalitet och fungerar helt klanderfritt redan.