Sortimentsprovning @pierrelegrosvin

Vår första sortimentsprovning hos @pierrelegrosvin med blandat kompott från Frankrike. 

Den korta versionen är:

Kolla upp Domaine les Hauts Baigneux och kanske framför allt Domaine Leonis.

Den något längre versionen lyder som följer:

Domaine les Hauts Baigneux (Touraine) som drivs av Nicolas Grobois och Philippe Mesnier. Ganska hårt syradriven men äppligt frisk Pet Nat Blanc, mildare bärig Pet Nat Rosé och en ung kärv ganska okomplicerad Cab Franc med potential som kommer att bli alldeles förträfflig om några år.

Domaine de la Garrelière (Francois Plouzeau) också från Touraine. Marquis de C (80 Chenin Blanc, 20 Chardonnay) har en antydan till restsötma som höjer frukten. Balanserat och lättillgängligt. Gamay Sans Tra la la är en ung lätt stallig gamay i ganska saftig stil men med en del tanniner och Cab Franc markörer.

Sällan vi får prova viner från Bergerac som hjärtat klappar lite extra för. Särskilt Pécharmant. Det röda från Château Brouillet har en klassisk druvsammansättning med 60% Merlot och resten Cab Franc och Cab Sauvignon. Reduktiv inledning och ganska kärvt, växer flera snäpp med luft och blir säkert utmärkt om ett par år. Tacksamt matvin till bra pris. (Tyvärr missade vi foto)

Château Lestignac söder om Bergerac gör charmiga Coains Comme Cochons. Roséliknande gjort på Cab Sauvignon. Lite spritsig med en rejäl skopa söta jordgubbar.  Som en pet nat utan bubblor. Fast det hade nog varit ännu bättre med... Deras cab Franc ”Callipyge” är mineralisk och fruktdriven. Inte svår alls att dricka.

Clot de l’Origine (Marc Barriot) håller till i Maury strax väster om Perpignan. Soif de Plaisir är kraftigt reduktiv inledningsvis men kommer sig efterhand och blir mer köttig och kryddig, lätt stallig med en liten strävhet.

När vi var i Roussillon i maj övervägde vi att besöka Collectif Anonyme i Banyuls, som har hajpats en del. Avstod när vi såg alkoholhalten på deras alster och får vår känsla bekräftad idag. Vi har svårt för den här stilen. Visst funkar det till mat, men det gör ju även mindre tunggumpade viner utan den här eldigheten.

Domaine de Sulauze Cochon som vi hittade i Nice på la Part des Anges förra året gillar vi även i årgång 2015. En lättdrucken bagatell som man blir glad av. Cinsault, Grenache, Syrah, Cabernet, Vermentino från Coteaux d’Aix en Provence.

Domaine Dieulefit bekräftar bara våra fördomar om grenache från södra Rhône. Sött och eldigt över hela linjen om man ska sammanfatta. Tänk vilken skillnad mot den lätta stilen man kan hitta i delar av Roussillon.

Ny Beaujolaisproducent för oss är Domaine Leonis. Raphael Champier har bl a jobbat 6 år hos Jean-Claude Lapalu. Ståltank och neutrala barriquer. Lågsvavlat och på väg mot biodynamisk konvertering de kommande åren. Brulius 2015 från Brouilly i saftig mineralisk blåröd stil och No 2, 2014 från Côte de Bruilly som är stenigare, stramare och lite mer krävande är båda väldigt bra. Det här får vi nog utforska närmare.

Besök hos Jeff Coutelou i Languedoc

Det är i mötet med människorna det händer.

Man tror sig ibland känna till, eller t o m veta något, men inser när man träffar de verkliga eldsjälarna och proffsen, att man inte alls har förstått så mycket som man trodde. Att hjärtat inte hängt med hjärnan. Att man ständigt behöver stanna upp och påminnas om vad som är viktigt här i livet.

Som det där med biodiversitet till exempel.
Även om vi egentligen vet så får man sig ändå en tankeställare när man står bland 80-åriga vinstockar bredvid ett fikonträd som bär frukt tre gånger om året. Det där att man kan blanda druvsorter hejvilt i samma vinparcell där samspelet mellan de olika sorterna tillsammans växterna i övrigt befrämjar vinstockarnas kvalitet och motstånd mot sjukdomar.
Man behöver se mångfalden av blommor mot en fond av kemikaliebesprutad ökenliknande grannvinmark för att verkligen förstå vilket vin man egentligen vill dricka.

Vi befinner oss i Puimisson 10 minuters körning från Béziers i Languedoc en gråmulen lördag i slutet av maj. När vi träffar Jeff Coutelou  utanför magasinet där han gör sitt vin, får vi direkt hoppa in i Jeepen och följa med ut markerna. Vi förstår att detta är det centrala, själva hjärtat, eller snarare lungorna, i vintillverkningen. Stoltheten och engagemanget går inte att ta miste på. Vi kör mellan parcellerna och hoppar in och ut ur bilen upprepade gånger. Hans vallhund har gjort det här förr och älskar det.
Jeff är uppvuxen med vinmakeri på gården som är ekologiskt certifierad sedan 1987. Det inger respekt och jag tänker på ett elbolags gamla slogan ”Vi följer inte strömmen, vi leder den”. Här handlar det inte om någon tillfällig trend med ekonomisk vinning som huvudsaklig drivkraft.

Han har sammanlagt 13 hektar som är utspritt lite här och där som en mosaik, blandat med grannarnas marker vars ägare inte har förstått det där att man kan göra vin utan kemikalier. Själv använder han inte svavel ens vid buteljeringen.

Här finns en stor lokal variation i jordmånen som huvudsakligen består av lera och kalksten i olika proportioner ställvis med märgel men även mer grusiga jordar. Allt med ett stort antal olika druvsorter, både tillsammans och var för sig. Varje sort vinifieras separat till vinerna även om de inte sällan blandas efteråt.

 Det är inga problem att se vilka delar som tillhör Mas Coutelou och vilka som tillhör de andra vinmakarna. Enda gången Jeff stänger bilfönstret är när vi passerar grannens traktor med ett moln av kemiska bekämpningsmedel bakom sig. Ofattbart att man inte tagit till sig det ekologiska tänket trots att det står skrivet på näsan sedan 30 år tillbaka. Naturligtvis är förklaringen som vanligt att plånboken styr framför hjärtat. Svårt att förstå när man ser alternativen så tydligt.

Efter 1½ timme är vi tillbaka i vinmagasinet. En vän som brukar prova vinerna en gång om året har mött upp och vi börjar med en etikettlös Pet Nat (Bibonade?) gjord på Sauvignon och Macabeu. Torr, frisk, enkel och god blir noteringarna.

Peilhan får oss att kvalitetsmässigt tänka mer Bourgogne än Languedoc även om den är gjord på carignan blanc och grenache gris. Fin struktur, härliga mineraler och syra.

PM rosé med 30% Cinsault och ännu mer syrah + lite av två sorters muscat är svårspottat. Torrt med liten sprits, kalkigt mineraliskt med toner av lakrits och smultron. Läskande med finess!

5So gjort på Cinsault är lätt med bara 11,5% alkohol och fruktigt. Är det enda av alla vinerna där man möjligen kan ana en liten orenhet på slutet.

Le vin des Amis med syrah, grenache (och kanske lite cinsault?) har vi provat innan. Riktigt gott och ganska okomplicerat vin som väl ingen kan tycka illa om.

Syrahbaserade 7 Rue de la Pompe med bara en liten släng av grenache, är inledningsvis lite reduktivt och behöver luft men håller hög klass. Fruktigt lättdrucket och vi befinner oss långt ifrån Rhônechark och vitpeppar.

On peut pas vraiment dire que är ytterligare ett snäpp upp på kvalitetsskalan. Det här provar vi dessutom i Collioure dagen därpå i öppnad flaska efter en halvdag i strandparkeringsvarm bil och det är då om möjligt ännu bättre. 100% syrah med hela druvklasar under 5 macerationsdagar om vi förstår det rätt. Härlig frukt, lite viol, mjuka tanniner. Vår favorit…

…åtminstone tills Jeff kranar upp (det sedan 2014 nya) Flower Power 2015 direkt från cementtanken. Wow! Extremt drickvänligt redan men ändå med ett djup, kanske påverkat av de många druvsorterna från samma parcel ”Font d'oulette”: Aramon Noir Aramon Gris, Oeillade Noire, Muscate, Clairette Blanche, Clairette Gris och Misquée. En gnutta Syrah har han blandat i också enligt hemsidan. Inga många av dessa druvor man hört talas om innan. Vi får en handskriven lapp för att komma ihåg. Själva vinet glömmer vi i alla fall inte.

Från nästa tank får vi Flambadou. Ren carignan med elegans och finess.

Vi avslutar med en oetiketterad 500 ml flaska vitt. J5 är namnet ser vi när vi senare får köpa en flaska. Visserligen har vi redan kapitulerat för Languedoc och särskilt Jeff Coutelou, men här närmar vi oss extasens höjder. Vi tänker spontant lätt oxiderat juravin utan att känna om det är chardonnay eller savagnin, när det i själva verket är macabeu och grenache gris.
Resten av innehållet får vi för övrigt i uppdrag att lämna till personalen på suveräna Restaurang Octopus i Béziers. Toppklass till mycket bra priser och man har en fin lista med viner från Languedoc-Roussillon.

När vi skiljs åt efter tre timmar får vi löfte om att prova vinerna från hans solera nästa gång vi kommer. Hur ska vi kunna motstå det…

En generös man som får oss att stanna upp och ge oss tillbaka tron på mänskligheten och som bevisar att man med hårt arbete och passion kan göra kvalitetsviner till väldigt rimliga priser och samtidigt värna om miljön.
Tack!

Läs mer här

Château La Grave Fronsac 2012 (Vignoble Paul Barre)

Det går inte att bortse från den där kliande kluvenheten vi har när det gäller Bordeaux.
Å ena sidan viner som oftast kostar för mycket, som gärna bygger på högdos rostade ekfat och som dessutom måste inväntas i det oändliga innan de kan drickas med full behållning.
Å andra sidan viner som kan vara alldeles enastående, men där det t o m då kan det infinna sig en klåda av att det är lite tillrättalagt eller för perfekt eller - (vågar vi säga det...) tråkigt...

Så vi lämnar huvudsakligen Bordeaux bakom oss, snokar runt lite i Bergerac med omnejd, öppnar en flaska ibland för att det ju ändå är så fantastiskt gott till entrecôten och bean, tills det plötsligt händer. På sociala medier dyker det upp ett närmast viralt vin från Bordeaux som "alla" pratar om och lovordar -  Château de Puy. Hoppet och intresset väcks och vi påminns åter om regionen och dess viner och möjligheter.

När vi så börjar snurra runt i de här trakterna igen, finner vi en gammal post från den alltid så eminente Bert och hans wineterroirs.com. Biodynamiskt, lågsvavlat brukar borga för viner gjorda med omtanke och hög drickbarhet. Prismässigt i Europa ligger vinerna under 200kr och som om inte det skulle räcka charmeras vi slutgiltigt när vi läser på etiketten:
"Biodynamiskt sedan 1990. Certifierat av vinmakaren".

Humor, en lagom dos egensinnighet och omsorgsfull vinmakning tilltalar oss.
För att inte tala om vinet.
AOC Fronsac, sandig lera, genomsnittligen 30-åriga vinstockar, Merlot/Cabernet Franc/Malbec i procentproportionerna 66/26/8.

Château La Grave Fronsac 2012
Direkt i karaffen är det ljuvligt eteriskt, lätt blommigt i doften med en efterhand allt mer typisk bordeauxkaraktär där Cabernet Franc-komponenten milt men bestämt tar överhanden. Det väcker lust men är helt befriat från stall och andra aromer som kan förknippas med orenheter. Lätt och fylligt på samma gång med en medelhög syra och modesta finkorniga tanniner. När det närmar sig rumstemperatur kommer en liten beska fram på slutet och ska det drickas på egen hand gör det sig bäst närmare 16 än 20 grader. Till köttbiten är det väldigt gott vilket som.

Långt ifrån perfekt men heller inte tillrättalagt och framför allt inte tråkigt och det är väldigt lätt att glömma att det här ligger i 160-kronorsklassen.
Det finns hopp om framtiden, även för vår relation till Bordeaux.


Läs mer på http://www.vignoblespaulbarre.com/

4 nyanser av Europa

Det är sällan vi går på vinmässor och sortimentprovningar nuförtiden.
Lika sällan som vi skriver blogginlägg.
Stundtals sammanfaller de båda sällsyntheterna.

Egentligen är det bara meningsfullt med de där något större provningarna när man får chansen att prova något nytt som man varit nyfiken på men inte riktigt vågat köpa. Ett gyllene tillfälle att vidga vyerna lite bortom det vi vanligen snöat in på. Kroatien, Grekland, Ungern är kanske inte det vi köper dagligdags och fyra importörer som slagit sig samman till en sortimentsprovning kanske inte låter så stort, men deras generositet - personligen och i utbudet - är det stora här.
Ja och en hel del av vinerna naturligtvis.






Daniel Curovic på Armanoswine är inte själv superförtjust i Porco Rosso (Roxanich) från Istrien, men vi gillar, det är huvudsaken. Okomplicerat lättdrucket naturvin gjort på Borgonja, Cabernet Sauvignon & Refosco. Inga tillsatser och bara ståltank men typ en månads skalkontakt ger ett vin som är hyfsat lätt och framför allt fruktigt med hallon, skogsbär och en liten tannintwist.
Annars är det väl  Milva, skalmacererad chardonnay från samma producent och även deras Teran  som vi tar med hem som en av eftermiddagens större behållningar.






Maria Warming Brink Tsalapati är alltid lika glad och vänlig och vinerna från hennes Oinofilia klart intressanta. Mest fascinerande är nog druvan Xinomavro av de få vi provat i alla fall, inte minst när vi som idag bjuds på hela spektrat från mousserande Blancs de Noir till extremt krävande mörkröda matviner. Favoriterna idag blir Xinomavrodruvrena Tatsis Old Roots och blandningen Xinomavro och Limniona från Domaine Karanika, bara överträffat av Tatsis orangevin gjort på Roditis.
Låter som rena grekiskan, men så är det!





Bonden & Vinet börjar få en riktigt fin bredd i sitt sortiment inte minst från Loire. Två viner som i vårt tycke utmärkte sig  utöver de övriga idag var Domaine des Roches Neuves Cab Franc från gamla stockar och "Gaia", en mycket bra Muscadet från Domaine bellevue lagrad i "Eggvats" av betong. Underbar textur.





Det enda vi provat från slovakiska Strekov1075 var när Finare Vinare bjöd på Alibernet här. Lite väl mycket av det goda tyckte vi om just det vinet. Här befinner vi oss på den rakt motsatta delen av skalan. Bomullslätt, svindlande lättdrucken, bärig St. Laurent som (av misstag?) legat under ett litet flortäcke under fyra månader. Inga spår alls av oxidation emellertid. Alkoholhalt < 10% med en syradriven struktur. Schlurrrp!



En annan favorit från Winewaves är en botrytiserad men helt torr Juhfark från Ungern och producenten Royal Somlo.
Nä vi har inte heller hört talas om dessa druvor tidigare.
Sa vi skulle vidga vyerna eller...

Yvon Métras Fleurie Le Printemps 2014

Vissa kallar det granit i vinet, men det är det ju naturligtvis bara i jordmånen det finns på riktigt, den där speciella grusigt mineralstinna tonen som man ofta hittar i bra Beaujolais av det här slaget. Här är det på klassiskt sätt varvat med vildhallon, kanelstång, lakritsskallar och en mjuk blåblommighet. Allt framträder tydligt när den inledande stalligheten har dunstat bort efter ett pat timmars karaffering. Tyvärr saknar vi 2013 års sprattlande spänst i syrorna men annars bjuds vi på samma sköna kombination av lätthet och tyngd, av yta och djup. 

Ni som ännu inte är invigda i Beaujolais och gamays potentiella storhet, glöm det där med designade jästsorter som bildar rikliga mängder banangodisdoftande isoamylacetat.
Och glöm det där med Beaujolais Nouveau. 

Lägg på ett par år i stället och leta efter de här cruvarianterna från seriösa och okonstlade producenter som Jean Foillard, Marcel Lapierre, Jean-Paul Thévenet, Guy Breton och Georges Descombes. 

Ja och Yvon Métras naturligtvis. 

3 x Vin Jaune 2006

Jodå, vi har försökt tidigare, men trots att vi innerst inne insåg det omöjliga i att döda en Vin Jaune ger vi oss på samma sak igen. Nu i form av ett trippelmordförsök. Skam den som ger sig.

Domaine Berthet-Bondet Château-Chalon 2006 öppnas den 5/2. Vi noterar då:
Mandarin, gula blommor, flinta och inte minst vitaminer i doften. Mild med en touch sv vanilj från gamla fat. Även i texturen ett lättare svävande elegant anslag o silkig yta. Lägre syra än väntat. Hög drickbarhet i dagsläget. 

Samma kväll korkas det upp en flaska Domaine Macle Château-Chalon 2006.

Förväntningarna är höga och infrias även om vinet är snorungt.

Råare trä, högre syra, grönare men även mer bokna äpplen och citronzest. Stadigare struktur. Extra allt men ändå med en balanserad stadga och högsta framtidpotential. Rent, rått och alldeles för ungt. 

Domaine Labet Vin Jaune 2006 har vi öppnat redan i början på januari utan att föra några noteringar. När den så provas efter en månad i kylskåp tillsammans med de tu från Château-Chalon skriver vi följande:

Knallpulver, curry, kiwi och vitaminer. Fantastiskt liv i syrorna under en glansig fin yta. Nånstans mittemellan de båda övriga vad struktur o syra anbelangar. 

Jaha, då är det bara att proppa i korkarna utan vacuum, inerta gaser eller annat tjafs och sätta in dem i kylskåpet. Bakas i 6 grader Celsius under drygt tre månader.

När vi så, dagens datum, låter korkarna falla över en skiva comté kan vi bara konstatera att de här vinerna går inte att döda på fyra månader. De har naturligtvis ändrat sig något, texturen har mjuknat och udden putsas till. Frukten har tonat ut men karaktären är kvar liksom de individuella skillnaderna som noterades från början. Inget av vinerna känns gamla utan egentligen endast mognare och åtminstone i Macles fall i bättre balans.

Domaine Berthet-Bondet Château-Chalon 2006 

Vitaminerna består men en ökad komplexitet har tillkommit i form av umami, hockeypulver, lättrökt torv o några gamla tångruskor. Något mer rökt träton än tidigare med inslag av vanilj. Torrt med knappt medelhög syra. Drickbarheten består även om vi önskar något mer syra när den testas mot de andra.

Domaine Macle Château-Chalon 2006

Torrast, kraftfullast och ändå mest balanserat. Drygt medelhög syra. Citrusen har tonat ut till förmån för rökiga mineraler, curry, lakritsrot, tångsälta och gammalt trä med en hint vanilj som vi inte hittade första gången. Good stuff!

Domaine Labet Vin Jaune 2006 

Curryn är tydligare, frukten känns ganska långt borta. Lakrits och en liten gnutta sötma har tillkommit men syran är fortsatt medelhög om ej sprittande och vinet har en fortsatt hög drickbarhet.

Domaine Thillardon - Chénas Chassignol 2012

Chénas i norra Beaujolais som är minst av tio crus, ger enligt skolboken viner åt det kraftigare hållet med gamaymått mätt. Thillardons Chassignol 2012 är först huvudsakligen blåfruktigt och svagt blåblommigt, ganska stramt, knappt medelfylligt med små fina tanniner och drygt medelhög syra. Med luft framträder allt rödare frukt med tranbär och vildhallon varvat med viol och eneträkryddat blodigt kött.

Seriös och ändå okonstlad gamay från två bröder kring 30 som gör naturligt vin sedan 2008. Rent och jäkligt gott helt enkelt. Lär dessutom mjukna och bli mer harmoniskt om vi låter det vila några år. 

Två Jurachardonnay 2013

I de snabba ögonblickens tidevarv av Instagram och Snapchat och annat som vi åldringar inte ens vet namnet på, måste vi ibland stanna upp och låta minnena av de viner vi dricker få chansen att fästa i både näsa och gom. Vissa intryck är värda mer än en flyktig bild på våra näthinnor eller i mobilen. De här jämförelserna vi så gärna gjorde i tidernas begynnelse (typ 1-2 år sedan) och som passar så bra i bloggform, är en konstart på väg att dö ut. Nåja, vi kanske inte ska överdriva dess betydelse men visst blir saker och ting så mycket tydligare så här sida vid sida. Dessutom, även om bloggar snart räknas till gammelmedia, visst är det betydligt enklare att knattra ner fler ord på ett gammalt hederligt halvakustiskt tangentbord än i en telefon.

Léon Chardonnay från Les bottes Rouge och Jean Baptiste Meningoz har vi sett hyllas här och var, men aldrig provat. Vi köpte det på La Part des Anges i Nice (tack för tips Mattias Kroon!) för typ 20€. Domaine de la Touraize och deras Chardonnay "Les Corvées" är en för oss ny bekantskap som den gode Vinosapien snokat upp och så tacknämligt köpt till oss på sina irrfärder i området i höstas. 12€ lär det ha kostat. 

Båda Chardonnay, båda Jura, båda Arbois, båda 2013. 

Kampen kan börja.

Domaine Les Bottes Rouge (Jean Baptiste Meningoz) Léon Chardonnay 2013
I doften är det här det större av de båda, åtminstone direkt efter själva upphällningsögonblicket. Äppligt så det förslår utan oxidation, men ändå med den där juraanslaget som vi lärt oss att älska och känna igen, fast ingen verkar veta vad det är.
Munkänslan är mjuk men utan oljighet och har samma friska äpplighet som i doften med en drygt medelhög syra. Lätt i kroppen men med en viss bredd och vi kan knappast kalla det elegant även om det delvis svävar fram över smaklökarna. Vi sammanfattar det som lätt, friskt, rent och gott.


Domaine de la Touraize Les Corvées Chardonnay 2013

Vi frestas att tro att det här är det mindre av de tu, i alla fall utifrån dess inledande knutenhet, men ack vad vi bedrar oss. Det tar inte lång tid innan en tydlig bild av svagt oxiderad och rökigt mineralisk Jurachardonnay visar upp sig. Här är det mer ugnsstekta än färska äpplen. Mer kropp, ruggigare textur, högre syra, kalkigare kalk, längre längd, ja storleken större i allt helt enkelt. En liten kärvhet och slutbeska därtill vinkar om att det är något för ungt, men ack så bra och juratypiskt det här här för minimala pengar!

Båda så Jurassic men ändå så olika. Typ som att jämföra tysk Kabinett med Spätlese (fast utan sötma naturligtvis).
Någon vinnare? Nja, vi nöjer oss med att konstatera att även ett litet område som Jura har enormt mycket att erbjuda i fråga om stil utan att rucka på kvalitén. Ju mer vi provar desto tydligare blir det. Inte minst så här, sida vid sida.

Domaine Michel Lafarge Beaune 1er cru Les Aigrots 2005

Domaine Lafarge är en favorit med sin varsamma fathantering, där lägen i Volnay och Beaune skapar förutsättningar för mer elegans än kraft, medan hans Pommard ligger i andra änden av spektrat.
Les Aigrots är ett av Lafarges två 1er cru i Beaune.

Årgången är inte den sämsta, men framför allt:

Det här
är själva essensen
eller möjligen syntesen
av de viner
vi verkligen älskar. 

Mer körsbär och det blir en elegant höghöjdssangiovese - Montevertine och Monteraponi style.
Mer tanniner - så blir det en fin barbaresco eller en finlirarbarolo från La Morra.
Mer vulkaniska mineraler därtill - vips, så har vi en elegant Etna Rosso ad modum Il Musmeci.

Domaine Michel Lafarge Beaune 1er cru Les Aigrots 2005
Mogna jordgubbar, röda körsbär, nyskuren champinjon, fönsterkitt, den berömda målarlådan, ett och annat lingon varvat med hallon, röda vinbär och violblad. Elegans och finess med  hög syra och en stram struktur där lite torra tanniner endast anas.

Ack så gott!

Tilbud hos Otto Suenson 299DKK.

Jurachardonnay x 2

Lika bra att smida blogginlägg medan järnet är varmt...

Vi kör en direktjämförelse för att öka tydligheten i eventuella karaktärsskillnader mellan vinerna. Man glömmer annars mellan gångerna, de olika provningsbetingelserna etc.
Här har vi två olika chardonnay från Jura. Båda upptoppade och från biodynamiska producenter.

Les Dolomies håller till i Passenans c:a 2 mil sydväst om Arbois. Utspritt på fyra olika områden i omgivningarna odlas druvor på sammanlagt 4 ha mark som man faktiskt leasar via Terre de Liens, en organisation som äger marken och främjar etiskt/miljömedvetet/ekologiskt arbete.
Förutom "En Novelin" har man "Le Combes" och "Le Bouttonniers" som också är upptoppade (ouillé) chardonnayviner från olika lägen. Samtliga finns bl a på kronevin.dk. Både Vinosapien och Finare Vinare har gått igång på det här. Det brukar borga för kvalitet, sen vet ni bara själva om ni gillar stilen

Emil Bromé på Vin & Natur tipsade om vårt andra vin från Francois Rousset som ni kan läsa mer om här. Köpt för som vanligt egna pengar (privatimport SB via Vin & Natur).


Les Dolomies "En Novelin" 2012
Rökiga mineraler o permanentvätska dominerar de första timmarna över gröna äpplen o grapefrukt. Dag 2 lyfts frukten fram något, men vinet blir i övrigt inte bättre som helhet. Klassisk jurakaraktär med sin nötighet och svagt oxiderade ton i bakgrunden. Medelfylligt, drygt medelhög ganska distinkt syra  men i övrigt mjuk textur. 


Francois Rousset-Martin "Le Macrins" 2011
Plötsligt känns det förra vinet väldigt kraftfullt. Här har vi en mer svävande lätthet med ännu mjukare munskänsla men utan någon oljighet. Äpplena är något gulare, syran är väl av samma kaliber som En Novelin. Man känner här möjligen en liten vaniljslinga från gamla fat, men i övrigt finns här lite mindre av allt inklusive nötter och oxidation. Förutom lättheten tänker vi nästan att här skulle kunna finnas en gnutta savagnin inblandat kanske pga den tydliga umamin som dröjer sig kvar som efter vissa Vin jaune. Fast det kanske kommer från andra ingredienser under tillverkningsprocessen?

"En Novelin" har vi helst till mat men "Le Macrins" funkar bra även på egen hand.
Två så olika viner men ändå så juratypiska.
Och så goda!

Blindgångare

Det ska tydligen behövas en blindflaska från Billigtvin-Ingvar för att bryta vårt blogg-koma. Folieinlindade flaskor är fortfarande bland det mest inspirerande och spännande man kan få.

Ljus purpurfärg, delvis genomsynligt. 

Det här är ungt!

Efter en lite jästig inledning med svaga naturvinstoner framträder en aromatisk doft med rosé- och szechuanpeppar varvat med eneträ och muskot. Frukten är odefinerbart blå med en touch av viol.

Nä nu är inte viol en frukt men ni fattar nog ändå. 

Kryddigheten parat med vem som står bakom flaskan får oss obönhörligen att tänka norra Italien.

Oj, vilken fin smekning på tungan! Ändå ungt med en liten grön kvist som försvinner under kvällen. Medelhöga syror med ytterst diskreta tanniner och i kroppen ett knappt medelfylligt ganska enkelt bygge. Viss finess och klart godkänd balans där aromatiken i dofterna går igen i smakspektrat. Frukten är även i munnen mer blå än röd. Violen kommer igen, nu med en liten tryffelpust och inledningsvis tangerar grönkvistigheten malört. Lite klent med längden på vinet och på sluttampen en viss limmig volatilitet som vi inte fick i näsan. 

Som en uppspicad blandning av syrah och gamay. Visst måste detta vara en norditalienare. Men vad? Refosco/Terrano? Nä, det borde väl vara tätare med högre syra. Schioppettino är betydligt pepprigare. Picolit Nero? Ribolla Nera? Eller är inte det en samma som Schioppettino förresten? 

Snacka om att vi är ut på hal is när hjärnan försöker gå igenom namnen vi lärt oss i Billigt Vin. Syrah-tonerna tränger på hela tiden men känns ändå inte igen fullt ut. Kan det t o m vara en höghöjdssyrah från norditalien? Light-varianten. Ganska komplex aromatik men i övrigt okomplicerat utmärkt gott bruksvin. 

Vi ger upp och låter folietäckelset falla.

Aaah! Så kul! Den här producenten har vi ju provat tidigare och blev förtjusta i här. Naturligtvis borde eneträet hintat om Rhône. Ovanligt aromatisk peppar som sagt. Så lätt det är att låta sig luras av vem som är vinets givare. Utan den kunskapen kanske man inte snöat in på Italien alls. Å andra sidan borde vi ha kommit ihåg att Ingvar gillar ung Syrah.

 Regel nummer ett vid blindprovning. Nollställ hjärnan från all utomstående fakta och fokusera bara på det vinet själv berättar i form av utseende, doft och smak.

1000 tack Ingvar!

Domaine La Garrigue Vacqueyras Cuvée Hostellerie 2009

Plötsligt händer det!
Inte bara att vi krafsar ner ett summariskt blogginlägg och vintips, utan framför allt att det dricks ett vin från södra Rhône som vi tycker mycket om. Provat och köpt på Copenhagen Wine Forum i Köpenhamn 2011 och sedan förpassat till hemmets mörkaste vrår.

Domaine La Garrigue Vacqueyras Cuvée Hostellerie 2009
Mörkfruktigt med hallonlakrits, viol, svarta oliver, örter och mineraler redan i näsan. Mjuka knappt medelhöga tanniner och medelhög syra i munnen därtill. 14,5% men känns ej eldigt utan har snarare en förvånansvärd elegans sin tämligen täta struktur och den varma årgången till trots. Vet-i-f-n hur det går till.

Ännu äro undrens tid icke förbi.

Läs mer här: Domaine La Garrigue

André et Mireille Tissot Crémant du Jura Extra Brut möter Champagne Drappier Brut Nature Zero dosage

Ja det är väl lika bra att krypa till korset. Ta tjuren vid hornen. Alea iacta est. Har man sagt A får man säga B, etc etc. Bla bla bla.
Med andra ord, efter att ha slagit ett slag för juracrémant och dess prisvärdhet i förhållande till överskattad märkeschampagne känner vi oss slutligen manade att göra en liten test. Under året som gått har vi provat ytterligare ett gäng crémanter från Jura (och även en del champagne) med ganska varierande resultat. Ska vi nämna några så gillar vi både Domaine Labet och Philippe Bornard när det gäller crémant (och inte bara deras stilla viner) medan Domaine Berthet Bondet som har en fin räcka viner från Château-Chalon och Jura inte är mästare på just bubbeltillverkning.
Stéphane & Bénédicte Tissot gör flera varianter av crémant. De vi provat är BBF som är en blanc de blanc, "Indigène" Nature (testad här) som är en odegorgerad crémant gjord på 55% Chardonnay, 35% Pinot Noir, 5% Poulsard och 5% Trousseau samt en degorgerad dito med samma druvsammansättning, som också är kvällen vin.
Vi matchar det mot en annan producent med ekologiskt tänk (och biodynamiska inslag?) men då från Champagne och i den lägre prisklassen. Känns väl som en ganska fair jämförelse, eller? Drappier Brut Nature har vi tyckt mycket om tidigare. 100% pinot noir, ingen dosage, lågdos svavel och 259 kr i Systembolagets beställningssortiment. Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblads vinsida Uppkorkat har besökt och skrivit mer om Drappier.


André et Mireille Tissot Crémant du Jura Extra Brut
Liten doft med knappt förnimbar brödighet. Kräm på röda äpplen med lätt oxiderad yta och stänk av citrus. Som en Apfelschorle light i munnen men torrare med hög syra och svag slutbeska. Ganska stumt kort slut utan krusiduller. 

Okomplicerat enkelt och barnsligt gott men lite tråkigt och saknar den odegorgerade Indigènes större charm. Funkar bäst med något tilltugg då man annars önskar en lite större fräschör. Man får väl betala typ en hundring på plats och då får man mycket för pengarna men de 140 DKK vi betalade på Rosforth & Rosforth lägger vi hellre på Indigène som R&R också säljer eller plussar på 30 DKK för deras BDF.

Drappier Brut Nature Zero dosage

En gnutta vetedeg och svagt bokna röda äpplen, mogna jordgubbar, citrus och lätt rökiga mineraler. Torrt, mkt hög syra. Frisk och elegant. Fortfarande ett ganska okomplicerat vin men jämförelsevis något större i parametrarna fräschör, komplexitet, mousse, längd. 

Det är ingen tvekan om vad som är vad i det här testet även om fru Lessrof provar helblint och jag själv halvblint. Vi är rörande överens i våra omdömen.

Drappier är bättre i allt helt enkelt, utan att man blir ruinerad. Poängmässigt blir resultatet c:a 86-90.

Den här typen av champagne vill vi gärna hitta mer av. 

Fler tips på liknande tack! 

Jacques Puffeney Poulsard M 2009, Arbois AOC

Något av det svåraste är att veta när ett vin är på toppen av sin drickbarhet. Visst är det ett i-landsproblem och många gånger spelar det kanske inte så stor roll. Drickfönstret kan som bekant vara stort, men ibland är uppkorkningstillfället helt avgörande för att man överhuvudtaget ska kunna bedöma vinet rättvist och för att njutningen ska bli optimal. Jag tror inte att ens de mest rutinerade vinbedömare med säkerhet vet hur ett ungt och/eller tillknäppt vin kommer att utveckla sig och säkerligen sågas mången flaska av skribenter i massprovningar. Eller rekommenderas för den delen, fast det kommer att visa sig att de inte blir så bra som man trodde.
Den här Poulsarden t ex, från juralegendaren Jacques Puffeney, ligger farligt nära att hällas i en gryta av oss även om vi låter vinet djupandas i karaff under en hel kväll. Det är egentligen först den tredje kvällen som det här visar sig från sina bästa sidor. Nu anade vi att det skulle kunna vara så i detta fall, men hur ofta har man sådana kunskaper? Eller tålamod för den delen.
Med andra ord, låt vinerna stå 1-2 kvällar om de inte utfaller till belåtenhet direkt. Vissa behöver mer tid än andra för att blomma ut och man lär sig alltid något av att följa vinets utveckling oavsett om det går i positiv riktning eller ej.

Jacques Puffeney Poulsard M 2009, Arbois AOC 

Initialt reduktivt med en märklig nästan artificiell frukt- och läskkombo bestående av jordgubbssnören, Lakrisal, Cherry Coke och Dr Pepper . Här finns en antytt kladdig fruktsötma med vad vi uppfattar som malolaktiska förtecken. Ingenting stämmer med vad vi förväntar oss utom att färgen är korallröd, strukturen tunn, en gnutta vitpeppar kan anas och att det finns en knappt medelhög syra. Efterhand under kvällen och dag två blir det friskare frukt med jordgubbar och körsbär men det är först kväll nummer tre som vinet verkar ha inhalerat färdigt och öppnat upp ordentligt. Detta efter att vinet stått i kylskåp med vacuumkork i halvfull flaska. Det mesta samlar ihop sig och balans infinner sig. Nya doft- och smakintryck tillkommer i form av lakritsrot, örter, fin tobak och den ursprungliga sötman (eller känslan av det) har integrerats och frukten klarnar upp även om här kan finnas ett lite inslag av lätt torkad sådan från både körsbär, jordgubbar och hallon.

Det här blir till slut en seriös Poulsard med klass. Precis som vi hoppats på från början. 

Domaine Michel Lafarge Volnay 1er Cru 2004 - ett epigenetiskt korrekt vinval

Epigenetik låter kanske inte som det mest upphetsande ämnesområdet i en vinblogg, men det är extremt intressant, jag lovar. Det här att generna inte är oföränderliga under livets gång, utan kan påverkas och förändras av yttre faktorer  i kodning och uttryck och därmed funktionellt, oavsett om DNA-sekvensen förblir intakt. Vilken grej!
Det innebär i praktiken att inte bara medfödda utan även förvärvade egenskaper kan föras vidare till ens avkomma. Visserligen lär det ta 3-4 generationer i samma miljö för att det skall ärvas, men ändå. Visst är det hisnande? Vi kan alltså påverka våra barnbarn eller deras barn genom att välja en viss typ av leverne vad gäller kost, motion, rökning, stress m m. Bland annat har man sett i en svensk studie att om farföräldrarna svälter under uppväxten löper sonsönerna mindre risk att dö i hjärt-kärlsjukdomar.

Ponera nu att din farfar tycker/tyckte om rökig whisky och inte så mycket annat. Om han hinkar i sig tillräckligt mycket kan denna brist på finess och fantasi rent teoretiskt ha förts över i genomet till din far som i sin tur överfört det till dig.
Ja det är väl inte hela världen kanske ni tänker (såvida det inte rör sig om den där billigaste tyska Aldi-varianten med artificiell rökighet och tillsatt färgämne) men tänk om...
...jag säger tänk om det sker ytterligare en förändring i uttryck eller kodning för denna redan så whiskyomtumlade DNA-sekvens.
Så att ditt barn i generation fyra, kodar genen som att Pinotage är gott!!??
Jo jag tror att det kan hända.
Kanske har det redan hänt?
Rökt torv och eldad cykelslang ligger inte milslångt från vartannat i doft- och smakspektrat.

Och vad gör du då hade du tänkt??

Ärvt är ärvt och sannolikheten för att just samma DNA-sekvens skulle ändras tillbaka i sitt uttryck är nanoskopisk. Med andra ord, say goodbye till stil och finess och se i stället framför dig generation efter generation slukandes sydafrikansk lågbudget-BiB tills släkten dör ut i ett crescendo av rökt levercirrhos en masse.
Har du tur blir det möjligen endast en liten epigenetisk snedkodning så att ditt älskade barn "bara" kommer att bli beroende av hårt rostade fat, trots ett sådant tycke vid det laget kommer att ses som en antik kuriositet, eftersom det redan idag är en smakpreferens i stark nerförbacke.

Nu säger jag inte att ni skall sluta dricka Islaywhisky eller virusangripna sydafrikanska druvkorsningar om ni nu tvunget måste, men jag kommer aldrig någonsin kunna rekommendera att dessa drycker skall prägla er alkoholnärmiljö, eftersom oskyldiga barn skulle kunna drabbas för oöverskådlig framtid.
Allt enligt ovanstående vetenskapligt belagda resonemang. (Jo det är seriöst).

Alltså, vi tar det säkra före det osäkra när vi väljer vårt vin.

Domaine Michel Lafarge Volnay 1^er Cru 2004

Rödbärig hyfsat mogen frukt under jordgubbsburklock med jord, mentol och en liten rotfrukt som ligger o lurar i bakgrunden. Drygt medelhög syra och lätt nafsande tanniner. Snyggt, elegant och balanserat och ändå med lite edge av den lilla jordigheten. 

Slankt som det är torde det motsvara att en svälta en anfader och därmed minimera risken för övervikt, hypertoni och kärlkramp, ja kanske t o m minska risken för en för tidig död hos kommande generationer. Risken är i alla fall större att du dör av pur glädje när du dricker detta, så gott som det är!

Måhända är årgången inte århundradets bästa men producenten är som i de flesta fall viktigare än skördeåret och Otto Suensons tilbudspris 259DKK (tidigare 419DKK) kan ingen klaga på.

Men framför allt
även om ingen vet huruvida ditt släkte är kvalitetssäkrat efter detta
kan du åtminstone stå med högburet huvud
se dina barn i ögonen och säga
Jag gjorde så gott jag kunde.

Hos Pierre Overnoy i Jura

Förra gången vi var i Jura hälsade vi på hos Philippe Bornard i Pupillin, byn med den egna subappellationen AOC Arbois-Pupillin, endast några kilometer från själva Arbois. Vackert och charmigt som det är vill vi inte missa ytterligare ett besök i denna "Ploussardens världshuvudstad" som man med glimten i ögat hälsar besökarna välkomna med vid infarten.
Denna gång siktar vi in oss på ett annat hus på huvudgatan några hundra meter därifrån.

Pierre Overnoy är en legendar och av vissa kallad naturvinernas fader. Vinernas kvalitet är i alla fall inget som kan ifrågasättas och de är extremt svåra att få tag på. Numera är det Emmanuel Houillon som sköter vinmakeriet. "Manu" började jobba där redan 1989 och blev som en son för Overnoy som varken hade fru eller barn. Manu's fru Anne Houillon ingår också i familjen och det är hon som sköter kontakten med oss innan och under besöket.
När vi ringer på är det ingen där, men efter 10 minuter kommer hon gående och undrar om det är jag som är journalisten från New York... Hon blir inte mindre hjärtlig när jag berättar att jag är den där svenska vinamatören och bloggaren som hon haft mailkontakt med. "Ja just det, så var det ju.."

Vi går in i huset och sätter oss vid det gamla matbordet med en flaska oetiketterat vin och tre glas. Här är det underbart opretentiöst och befriat från tjusiga showrooms. Med ett glatt leende övar hon på sin engelska tillsammans med oss och en liten fransk/engelska ordbok från bokhyllan. Vi plockar fram vår svensk/franska dito eftersom vår franska är betydligt sämre än hennes engelska. Det blir ett trevligt och varmt samtal även om det tar sin lilla tid. Hon berättar hur hon knappt visste något om vin när hon träffade sin Manu. Hon tyckte dessutom inte särskilt mycket om vinerna som man gjorde hos Overnoy. Nu älskar hon dem, naturligtvis!

Redan på förhand har hon låtit meddela att vi tyvärr inte kan köpa något av dem eftersom skördarna varit så dåliga de senaste åren utom möjligen 2011. Senaste årgången har man av samma skäl t o m blandat Chardonnay och Savagnin vilket man inte brukar göra annars. Däremot är vinerna som vanligt upptoppade (ouillé) och ooxiderade. Overnoy var enligt Anne Houillon först med det 1985 vad gällde Savagnin och beträffande chardonnayvinerna har han alltid gjort dem så. Manu har fortsatt i samma anda liksom att man fortfarande gör helt osvavlade viner sedan 1986 vilket har blivit Overnoys signum. Ändå har man sett att vinerna håller i åtminstone 40 år, kanske mer. Förutom Chardonnay och Savagnin har man sedan länge Ploussard i sina odlingar, dvs alla tre klassiska Pupillin-druvorna. Nyligen har man också planterat en liten andel Trousseaustockar.
Vinerna lagras huvudsakligen på 228-litersfat som är minst 4 år gamla och de får ligga på faten i flera år innan buteljering. Så också det enda vin vi får prova (pga bristen enligt ovan), men vilket vin sen! Chardonnay skördat 2009 som buteljerats först den 28 augusti 2013. 30% av druvorna försvann det året pga hagel men kvalitén var det inget fel på.
Vi kan bara hålla med.

Vinet är gult, nästan med ett litet orangestick. Det har en svag jurakaraktär i doften men helt utan oxidation. Flaskan är nyöppnad och tankarna går lite åt dansk ostbutik av reduktiviteten, men bara under stunden vi har det i glaset försvinner detta och ersätts av friskare citrus- och äpplearomer. I munnen dominerar de gula äpplena och det har en viss lenhet och känns nästan svävande på tungan men med en samtidig balanserad kraft i syra och mineralitet. Känslan och smaken varar lääänge i munnen.

Placebofaktorn är säkert hög, men jäklar vilket vin och när Pierre Overnoy plötsligt kommer in genom dörren blir känslan lätt surrealistisk. Han tvekar inte det minsta när Anne föreslår ett gruppfoto med oss och inte vi heller. Man får ju naturligtvis ställa upp...

Anne berättar att han inte längre deltar i vintillverkningen (även om det står annat i Wink Lorch's bok och vi undrar om han inte alltid kommer att ha ett litet finger med i spelet) utan ägnar sig numera bara åt att baka bröd och göra honung. Idiotiskt att vi inte frågade om vi fick köpa en burk när det nu inte blev något vinköp.
Å andra sidan så var upplevelsen vi fick med oss betydligt större än vad som kan köpas för pengar!