Montevertine 2010

Medan benämningen kändisviner för de flesta betyder att mer eller mindre avdankade musiker och tv-personligheter lånar ut sitt namn till en etikett och lägger på några tior på ett redan halvtaskigt vin, är vår högst personliga definition av kändisviner en annan.
För oss representerar det för tillfället ett antal viner i 200 kronors klassen som tillhör toppskiktet på denna prisnivå. Kändisskapet består helt enkelt i att de sedan tidigare är kända av oss och naturligtvis av riktiga vinkännare på professionell nivå.

Vi har nämligen blivit bortskämda den senaste tiden med nya årgångar av just sådana viner som släppts likt gnistrande pärlor på rad. Occhipintis Frappato 2011 och SP68 2012, Cerbaiona Rosso di Montalcino 2010, Keller Riesling von der Fels 2012, Rinaldi Langhe Nebbiolo 2011 och nu senast Montevertine 2010.

En märklig och tråkig gemensam nämnare är att inget av vinerna finns att tillgå på Systembolaget (jo Keller kommer väl, men till ett dyrare pris). Här rör det sig alltså om världskända seriösa högkvalitativa producenter med extremt goda viner i ett prissegment som borde kunna tilltala en hel del kunder och därmed också en svensk importör. Tur för oss att vi har nära till Danmark, men det gäller ju inte för alla.

Skall det behöva vara så här?

Montevertine 2010

Heliga Madonna så gott det är!

93

2009 Montevertine Rosso Toscana IGT

Skulle man spontant gissa vilka som är de mest blogghyllade rödvinerna de senaste åren är det nog Occhipinti och Montevertine som jag först kommer att tänka på (ja möjligen efter Cascina Cucco då...).
Inte minst 2006 Montevertine höjdes till skyarna. Vi instämde i hyllningskören här hemma men tyckte kanske lite mot strömmen att 2008:an var snäppet vassare. Lite svalare, distinktare, mer syradriven och möjligen något mineralstinnare än 06-07. I alla fall som vi minns det från i vintras. Det gillade vi.
Lite overkligt att det redan är dags för en ny årgång.
Atomwine är på hugget som vanligt och säljer för 225DKK.
2009 lär vara en varm Toscansk årgång. I alla fall är vi inställda på det, när vi nu inte längre kan hålla oss en vecka efter att vinet anlänt.
Som tidigare är druvsammansättningen 90% Sangiovese, resten Canaiolo och Colorino i okända proportioner.
Den medeltransparenta gnistrande rubinröda färgen väcker lust och förhoppning, som om vi inte var fyllda av det innan. Det lär lagras 24månader på slavonska ekfat men doftar ändå härligt som av botti förutom mineraler, körsbär, röda vinbär, mandelkubb, rågbröd, örter och lakritsrot och plötsligt snuddar tanken dessutom vid båthus och barbaresco en flyktig sekund. I munnen har vi framför allt en syradriven medelfyllig struktur, med sammetslena tanniner, tydlig men behaglig mineralitet och samma röda bär, mandel, örter och lakrits som i näsan. Gula blommor med ett och annat grässtrå kan vi nog också hitta.
Det där med värme då? Tja inte lika svalkande som 2008, 13% mot 12,5% och visst kan vi hitta lite sötma men inget som stör och när vi försöker reducera ner allt till ett enda sammanfattande ord är ändå finess det som ligger närmast till hands även denna gång.
Vi är nästan lika förtjusta varje år så det är snart läge för en vertikal för att verkligen kunna jämföra. Tur att vi har några sparade i alla fall.
91