lördag 26 april 2014

Fri Vin


Vi hade egentligen bestämt oss för att bojkotta vinmässor på ett tag. Det är ofta trångt med både för mycket människor och för många viner, som dessutom har svårt att göra sig rättvisa när man provar för mycket på för kort tid. I Sverige skänker man dessutom inte sällan ut flera lågbudgetviner och har någon enstaka finare vinare som lockbete.
Det var åtminstone inte särskilt svårt att bojkotta Malmö Vinmässa som hölls för en månad sedan. Bara inträdesbiljetten kostade 195 kr och sedan kostade varje smakprov från 15 kr och uppåt! Man köpte då kuponger i häften om 150 kr.
Rimligt? Knappast. Inte sällan provar man åtminstone 30-talet viner i ett sådant sammanhang. Det skulle innebära en kostnad på minst 650 kr.

När vi så upptäckte vilka producenter som skulle vara med på vinmässan Fri Vin i Köpenhamn blev det genast svårare att låta bli. Det här är ju mycket av det vi bruka köpa  i vanliga fall. Fri Vin blir därmed en fantastisk möjlighet till ytterligare en dimension i vårt vinintresse när vi får träffa människorna bakom vinerna.
Här är dessutom prissättningen en annan, i samma anda som det brukar vid danska mässor.
Fast pris, i detta fall 175 DKK, inga tillägg, inga kuponger, inget tjafs.

Kort sagt, vi tar tåg och metro till Amagerbro och traskar en knapp kilometer i ett Köpenhamn med sommarfeeling denna årets hittills varmaste dag. I ett industriområde på Prags Boulevard 43 har man smällt upp ett litet cirkustält som komplement till fabrikslokalerna. Det är sol, avslappnad dansk gemyt, opretentiöst och lite gammal Malmöitisk 70-tals folkfest över det hela, fast utan musik. Jo en kontrabas och saxofon lägger en jazzig ljudbild över det hela efter att dragspelaren börjat prova viner.

De fyra importörerna Rosforth&Rosforth, Winewise, Petillant och Lieu-dit anordnar kalaset. Kvällen innan lär man ha åkt runt med producenterna i buss till olika restauranger och vinbarer och haft rajtan-tajtan i Köpenhamn. Kanske är därför inte riktigt alla på plats kl 11 när man haft öppet en timme.

Jamen vinerna då? Kom till saken!

Äh, vi låter i huvudsak bilderna tala denna gång. Varför förstöra stämningen med pretentiösa vinanalyser.
Vissa viktiga saker måste emellertid rapporteras.
Nämligen att:

  • Occhipintis röda SP 68 från 2013 är buteljerad och påminner mångt och mycket om 2012 enligt Ariannas manlige ställföreträdare. Vinet känns möjligen fruktigare men inte varmare. Fin fräschör och syra.
  • Och nej nej nej, vi kommer inte att bli besvikna på Il Frappato 2012 heller! Kanske är även denna lite fruktigare men med sedvanlig närmast burgundisk elegans. Även i år är Occhipintivinerna givna köp. Renare än någonsin tyckte vi idag!
  • I Fabbri i Toscanska Lamole skall ni hålla koll på om ni gillar Chianti Classico åt det syradrivna slankare hållet. Odlingar på hög höjd, ekologiskt, sparsamt med fat. We like! Vi har provat deras instegsvin innan och var begeistrade. Nu i årgång 2011 och man kan känna sig lugn här också. Av det varma året märks intet eftersom vinmarkerna ligger högt. Vi testar dessutom nästa vin på skalan 2010 "Terra di Lamole" med 10% Canaiolo och ett år på 500 l huvudsakligen gamla tonneaux. Yes! Det här vill vi ha mer av.
  • Claudio Fenocchio bekräftar att 2010 är ett utmärkt år om man har våra preferenser. Vi tycker Barolo Villero med sin fina frukt överträffar de lite kantigare Cannubi och Bussia från samma år. Kanske blir det annorlunda när de inte längre är i sin linda.
  • Vi tycker att Guy Bretons Morgon Vielles Vignes 2012 är förträffligt med mer tyngd och kraft än Reigné men utan att tappa fräschören. P'tit Max görs bara vissa år på druvor från 100 år gamla stockar. 12 månader på fat. Detta var en 2011. Mer komplext men plötsligt är det inte lika mycket Beaujolais över det hela. Känns nästan som ett lagringsprojekt.
  • Vi blev lite besvikna på Yvon Metras viner som vi inte provat innan. I alla fall Moulin-à-vent 2012 var lite väl lättviktare. Fleurie 2012 bättre och kul att testa Fleurie 2013 som man tappat direkt från fat för tre veckor sedan.
  • Côte de Brouilly från Laurence Dufaitre var väl inte riktigt i samma klass heller men inte alls dålig på något sätt. 
  • Däremot att bjuda på en korkskadad Brunello (om än lätt), som Stella di Campalto gjorde är inte acceptabelt. Både representanten och vi låtsades som ingenting. Inte vill man köpa vin av en sådan producent? Rosso 2009 och 2011 var för övrigt inte heller något att skriva hem om.
  • Frank Cornelissen hävdar att 2013 kommer att bli en utmärkt årgång för hans del. Hans andedräkt var dock inte att leka med idag. Som magma närmast.
  • Vem trodde att man någonsin skulle få prova amforalagrad torr Moscato (=Zibibbo) från Pantelleria. Riktigt gott! 2011 Serragghia Bianco var namnet. 
  • Mark och Martial Angéli gör alldeles utmärkta Chenin Blanc i Anjou. Påfyllning tack!
  • Zidarichs vita viner från Carso som Billigt Vin visat vägen till är exceptionellt goda även i ett tält på en Köpenhamnsk industritomt. Malvasian är gudomlig.
  • Demarne-Frison gör alldeles utmärkt Champagne, inte minst deras Blanc de Blanc.
  • Så gör även Oliver Horiot. Hur man fått tag på en tröja med Thåström på är emellertid höljt i dunkel.
  • Däremot tycker vi inte att man behöver lägga pengar på Champagne från Fosse-Grely.
  • Inte heller på Jura-chardonnay från Domaine de la Tournelle i Arbois. Fast deras Fleur de savagnin är inte dum. Provar även Vin Jaune 2006 som man hävdar är ett bra år för denna vintyp men inte för övriga Juraviner. Struktur åt det något lättare hållet med huvudsakligen valnötskaraktär och inte någon rakbladsvass syra. 
  • Vi kommer inte heller att köpa Loirevin från Domaine Philippe Tessier. Jo kanske Roger Tessier 2009 Moelleux. Gillar den här vintypen med fin liten sötma.

Däremot kommer vi gärna tillbaka till Fri Vin om det blir av om två år igen. 
























torsdag 24 april 2014

Castello di Monsanto Chianti Classico Riserva 2010


Castello di Monsanto brukar vara ett säkert kort men vi var inte särskilt nöjda här med 2009 års modell av bas-chiantin.
Desto mer tillfredställande är deras Chianti Classico Riserva anno 2010.

Yes! Så här ska det smaka!

Castello di Monsanto Chianti Classico Riserva 2010
Det vimlar av körsbär, röda vinbär och hallon. Lätta fat med kaffeböna och mjölkchoklad på en bädd av gräs och örter.
Klarröda körsbär och blandad bärig frukt med diskret fatkaraktär. Medelfylligt, hög frisk syra, sammetstanniner. Okomplicerat och självklart.

Chianti Classico 2010 fortsätter att övertyga, om våra smaklökar får råda.
Det här funkar redan att dricka, den låga åldern till trots. I alla fall till mat och för acidofiler som vi.
När Superiore.de dessutom bara tar 15,90€ är fyndstämpeln ett faktum. För att inte tala om der Weinweber som är ytterligare 2€ billigare. I Sverige brukar priset hamna kring 200 kr. Inget överpris det heller.

måndag 21 april 2014

Seehof Scheurebe Westhofener Morstein Trockenbeerenauslese 2011


Hur ofta dricker vi Scheurebe?
Hur ofta dricker vi Trockenbeerenauslese?
Hur ofta skriver vi om söta viner på bloggen?
Aldrig.
Aldrig.
Aldrig.

Jo förresten, vi har tidigare provat en Spätlese och en Auslese gjort på Scheurebe från samma producent, men annars är detta ingen druva som utforskats närmare. Det får vi råda bot på.

Druvan som även kallas Sämling 88,  växer huvudsakligen i Tyskland och Österrike och har fått sitt namn efter sin skapare Dr Georg Scheu, vars tanke var att korsa Riesling och Silvaner. Även om parningsakten blev lyckad måste ändå något ha gått snett, eftersom senare DNA-analys visat att Riesling visserligen utgör den ena halvan av föräldraskapet men den andra partnern är okänd.
Scheurebe används till både torra och söta viner även om den generellt anses göra sig bäst i det senare fallet. Syramässigt ligger den något lägre än Riesling. I Tykland odlas den mest i Rheinhessen, Pfalz, Nahe och Franken.

Det här lilla mästerverket från Weingut Seehof i Rheinhessen, har en sockerhalt på 210 Oechslegrader och uppges av producenten kunna lagras i 50 år. Så länge räknar vi inte med att leva och gör vi det lär smaklökarna kräva ännu högre sötma för att överhuvudtaget reagera. Sannolikheten att man serverar Eiswein på sjukhemmet är minimal och därför tycker vi det är säkrast att prova redan nu.
37,5 cl och endast 7% alkohol räcker för att smutta på hela påsken.

Scheurebe Westhofener Morstein Trockenbeerenauslese 2011
Underbar doft av botrytis och honung ringlat över en komplex fruktkompott med melon, persika passionsfrukt och svarta vinbär. Frukterna kommer igen i olika lager i munnen med ett tillägg av lite blodgrape. Trots den höga sötman blir viskositeten inte överväldigandeMinsann om vi inte hittar en liten ungdomens spritsighet som friskar upp mitt i det lätt simmiga. Syran balanserar upp fint och hade den bara varit något högre så hade vinet redan nu tillhört toppskiktet utifrån våra preferenser. Å andra sidan är vi inte kompetenta nog att bedöma hur vinet är efter de där 25-50 åren när sötman väl har integrerats. Kanske tillhör det den yttersta eliten då.


Varför dricker man inte detta oftare? Det är ju gudagod nektar även om vi säkert borde ha väntat en sisådär 20 år med att öppna flaskan.
Köpt på vingården för 22€ 

fredag 18 april 2014

Huet & Huet, Le Mont & Le Mont, 2010 & 2011


Som allom bekant finns det vissa viner som ligger en närmare om hjärtat än andra. I alla fall finns viner man aldrig kommer att glömma. Huet "Le Mont" 2011 är ett sådant för mig eftersom det var den enda flaska som spikades till fullo på Munskänkarnas trebetygsprov för ett drygt år sedan.
Hur som helst, bortsett från nostalgifaktorn tyckte vi redan innan att det var ett utmärkt vin och investerade i en låda. De här vinerna brukar ju knappast bli sämre med åren.
När vi så noterar att vinet släpps som en "nyhet" på systembolaget 1/4 2014 hajar vi till av två anledningar.

För det första:
Vadå nyhet?? Släpper systembolaget samma vin i olika nyhetssläpp med 14 månaders mellanrum?

För det andra:
Finare vinare har med vinet i sitt inlägg Munskänkarna provar aprilnyheter och vad värre är; man beskriver det som något katten släpat in! "Gillar inte alls vart det här vinet är på väg! Tredje gången nu som vi provar/dricker 11an. Nosen börjar få unkna gröna drag som påminner om gammalt tulpanvatten och blöt cigarettfimp, inte alls kul. Smaken är rik och stadig, men det saknas syra för att balansen ska fungera. Sötma, bitterhet och alkohol tar över och vinet upplevs onödigt tungt. Ljusår från den magiska 10an."
Slut citat.
Inte för att man tar det personligt men nog tusan undrar man hur det här gick till och om det verkligen kan vara sant.

Med andra ord. Det är inget att be för. Bara att kavla upp ärmarna, slipa korkskruven och ställa flaskorna mot varandra i en direktjämförelse.
För att få ett visst mått av objektivitet får den bättre hälften i Casa Lessrof (inte undertecknad alltså) prova vinerna helblint och lyckligt ovetande om FV:s tidigare sågning. Vi provar både på fri hand och tillsammans med en liten bit gravad lax innan vinerna får ackompanjera kvällens Spaghetti alle cozze.


Domaine Huet "Le Mont Sec" 2010
Konstigt nog den blekaste ljusgula färgen av de tu. Klassisk chenin blanc-doft av bokna äpplen i jordkällare.
I munnen gulröda äpplen och även här en svag oxidationston. Rikligt med steniga mineraler. Medelfylligt med en liten fetma och hög syra. Bra balans. Grapebeska på slutet. 
90


Domaine Huet "Le Mont Sec" 2011
Lite svagare toner från äpple o jordkällare men desto mer av nyöppnad burksparris och färsk slanggurka där doften efterhand övergår allt mer i gul citrus av lätt parfymerat slag, samt en gnutta aprikos. I munnen något spretigare med något högre syra, mer kalkmineralitet och ingen noterbar oxidationston Lite vassare textur med mindre fetma, medelfylligt med något tunnare mitt än 10:an.
88


C spikar druvan direkt. "Bra Chenin Blanc från olika årgångar, kan vara samma vin".
Något defekt? "Nej"
Tulpanvatten? "Nej?" 
Fimpar? "Nej??"
Ej heller sötma, bitterhet, alkohol eller onödig tyngd. Alkoholhalten är 13,5% i båda. Brist på syra råder knappast. C hittar däremot friskare syra i 10:an och upplever det något mer spretigt än kontrahenten, men det är väl egentligen bara här som våra åsikter går isär i det stora hela. Båda upplever vi 10:an som det bättre vinet, men magiskt är att ta i och skillnaden är inte enorm kvalitetsmässigt, även om vinerna är förvånansvärt olika i andra avseenden.

För säkerhets skull följer vi vinerna under två kvällar i följd, men intrycken består i stort. Vi hittar en viss malörtsbitterhet i 11:an dag två medan 10:an har ytterligare ökad grapefruktbeska och överhuvudtaget mer citrus än äpple i doft- och smakspektra jämfört med kvällen innan.
Jovisst om vi verkligen tänjer på sinnena kan gurkan och burksparrisen möjligen slå över i unkenhet och askkopp, men då rör det sig mer om en karikatyr av vinet än om objektiv bedömning.

Med tanke på den respekt vi känner för Finare Vinare drar vi därför slutsatsen att aprilprovningsflaskan sannolikt måste ha varit defekt på något sätt. Om det inte är så att deras smaklökar börjar bli gamla och slitna...eller kanske tvärtom, av träning allt mer finslipade och hypersensitiva. Ibland finns det negativa toner som inte går att släppa när de väl hittats.

Om flaskan är nyinköpt kan man för övrigt undra hur "nyheten" förvarats sedan förra nyhetssläppet. Den har väl inte stått på samma systembolagshylla sedan februari 2013...? Apropå risken för defekt och felutveckling...


fredag 11 april 2014

Domaine Gérard Villet Cépage Poulsard 2010


Plötsligt känner vi en våldsam längtan efter Poulsard.
Domaine Gérard Villet har aldrig varit den största, däremot den första producenten i Arbois att ställa om sina vinmarker till ekologisk odling. Först ut var de 3 ha La Mailloche som han ärvde av sin svärfar 1988 och där man numera är granne till Domain de l'Octavin. Druvorna såldes de första åren till Juras största vinproducent Henri Maire. 1990 var den första egna årgången och härefter har Gérard och hustrun Christine fortsatt att göra sitt vin själva.
Totalt har man 5,4 ha vinmark fördelat på 2,7 ha Chardonnay, 1,1 ha Savagnin, 0,9 ha Poulsard, 0,4 ha Pinot Noir och 0,3 ha Trousseau.
Vi har fått tag på deras Poulsard från 2010. En årgång som i Jura kännetecknades av små skördar men generellt god kvalitet, särskilt för Chardonnay och där man fick selektera druvmaterialet ganska hårt för de röda vinerna.

Domaine Gérard Villet Cépage Poulsard 2010
Här finns en svag inledande reduktivitet men efter några timmar i karaff återstår endast en behaglig svag doft från gamla stora träfat inflätad i en lättsam blandning av smultron, jordgubbar, viol och en liten touch av svarta vinbär. Även i smaken råder balans mellan bärig frukt, orientalisk krydda med nejlika, kanel och zsechuanpeppar, hög fin syra och tillhörande skön kalkmineralitet samt en lätt men i högsta grad bärande struktur. Den svaga slutbeskan vi förnimmer i tidigt skede försvinner under kvällen. 

Det här är riktigt bra. Okomplicerat och ändå komplext. Lättsamt, drickvänligt, balanserat och av god kvalitet. Som en bra Poulsard skall vara.
Önskar vi hade fler flaskor som hade kunnat ligga till sig lite. Eller korkas upp till sommarens kvällar efter en dags luftning.

söndag 6 april 2014

Domaine Labet ”La Reine” 2011


Inget är som väntans tider.
I väntan på leverans av CAV0027, dvs den där Cavistelådan med vita viner från Domaine Labet får ni nöja er med en liten skriftlig aptitretare från samma producent. Julien Labet gör ju en del dröse viner från olika parceller. La Reine är en av dessa där det huvudsakligen växer chardonnay. Jo det var ju där som det fanns lite gamaystockar också.
Det här vinet är gjort à la ouillé. Icke-oxiderat med andra ord. 60-åriga chardonnaystockar i nordostläge på som högst 260 m ö h.

jurajäst, torv, sälta, citron, gulblommigt, piptobak, örter, lakritsrot, höloft, hög syra, skön mineralitet, medelfylligt med endast antydan till krämighet, gula äpplen, tång, hav, plåsterlapp, på slutet en lätt apelsinskalsbeska

Så gott! Perfekt till vår majskyckling med wokade grönsaker, risnudlar och ett par droppar sesamolja. Fin komplexitet och härlig jurakänsla. De där små torvslingorna från rökiga mineraler (eller vad det nu är) kan man knappast sniffa sig mätt på. Synd vi inte har mer så man kunde jämfört sida vid sida med Les Varrons. 

Inget är som väntans tider.