tisdag 23 september 2014

Selvapiana Chianti Rufina Vendemmia 2012


Kanske har vi fel, men vår känsla de senaste månaderna har varit att allting snurrar på i oanad och närmast oönskad hastighet i de sociala mediernas vinflöden där Instagram övertagit stafettpinnen från Twitter som i sin tur växlades in efter bloggarna. Vissa viner sprider sig som en löpeld, i bästa fall görs en snabb analys men ofta blir det bara en bild som ska gillas av närmsta kretsen och knappt har man hunnit varken blinka eller svälja förrän någon annan provar ytterligare ett vin som går samma öde till mötes.

Visst är det fantastiskt bra med alla tips men ibland måste man stanna upp och fråga sig vad den egna intentionen med vinintresset är. Ibland hittar man så många provade viner att man undrar om de verkligen kan komma till sin rätt. I alla fall är min känsla inte sällan att många börjar tappa proportionerna för vad som är rimligt. Visst är det lätt att själv ryckas med i denna ystra dans och stå där på flödeskanten beredd att kasta sig ut, även om vi inte sällan tvekar över meningsfullheten i det hela. Så vem är väl vi att kommentera detta fenomen? Icke desto mindre tycker vi det är extremt viktigt att göra ett medvetet val och åtminstone stundtals försöka bromsa och reflektera en smula innan fartblindheten tar över totalt.
I alla fall om man inte jobbar med viner professionellt och "bara" har det här som en passion på amatörbasis, ska man nog våga stanna upp då och då. Det är omöjligt att hänga med i alla svängar och kanske är det inte hela världen om man missar något. Det som verkligen är värt att dricka lär finnas kvar i framtida årgångar och allt måste inte provas på volley. Dessutom är det väl ganska givet att både plånbok och lever kan behöva standbyläge då och då.

Och på tal om det. Här kommer tråkighet numero due:
Vi ser och förstår hur många i vår vinkrets i samma sociala medier sannolikt dricker för mycket (om det nu inte är så att det står spottkoppar gömda bortom flaskorna på bilderna). Om man betänker att gränsen för riskbruk (beroende eller fysiska skador) är max 2 flaskor vin per vecka för män och 1,5 flaska för kvinnor och att man bör ha 2(3?) alkoholfria dagar per vecka och dricka max 4 standardglas (12 cl vin) per tillfälle så kan ni ju själva börja räkna på det. Tråkigt att påminna, men ni/vi ska hålla länge.
Den här posten är fortfarande den i särklass mest lästa på denna blogg och antalet sidvisningar ökar inte minst på sommaren och kring storhelger. Läs och fundera och gör ett medvetet val.

Nog om detta. Då trycker vi lite på gasen igen.
Naturligtvis ska vi låta nyfikenheten fortsätta flöda inte minst genom nya årgångar och nya vinmakare men får samtidigt inte glömma att titta bakåt och åt sidorna då och då.
Det är på just det sättet det här vinet dyker upp. Vi var så förtjusta i Selvapiana Bucerchiale 2006 (mindre i 2007) att vi väldigt gärna ville köpa 2010 års modell. När vi så pratade med personalen på Otto Suenson fick vi beskrivet hur den var fantastiskt under fem minuter för att därefter slå igen stenhårt som en mussla. Med andra ord, lägg på lager var deras råd. Däremot kunde man med fördel dricka lillasyskonet anno 2012 redan nu.
Försäljningssnack?Tja varför inte skapa sig en egen uppfattning? Det slog oss att vi aldrig provat det tidigare och för 129DKK är det väl inte mycket att snacka om.

Selvapiana Chianti Rufina Vendemmia 2012
Doft av torkade körsbär, nypon, läder, lite bonvax. I munnen dessutom örter, kalkiga mineraler med viss sälta, drygt medelhög syra, medelhöga tanniner. Känns mer utvecklat än den biologiska åldern. Lättare men i vissa delar nästan brunelloliknande. 

Egentligen gillar vi vår Chianti renare och elegantare men till mat och till det här priset kan vi inte annat än rekommendera. Kanske inget att fördjupa sig i mentalt men klart mer komplext än vi förväntat oss.
Det vi funderar mer på är hur vi den närmaste tiden ska lyckas hinka i oss Bucerchiale 2010 på fem minuter utan att ta skada.
Äh vi låter det ligga lite till. Allt måste ju inte provas direkt...



lördag 13 september 2014

André et Mireille Tissot Crémant du Jura Extra Brut möter Champagne Drappier Brut Nature Zero dosage

Ja det är väl lika bra att krypa till korset. Ta tjuren vid hornen. Alea iacta est. Har man sagt A får man säga B, etc etc. Bla bla bla.
Med andra ord, efter att ha slagit ett slag för juracrémant och dess prisvärdhet i förhållande till överskattad märkeschampagne känner vi oss slutligen manade att göra en liten test. Under året som gått har vi provat ytterligare ett gäng crémanter från Jura (och även en del champagne) med ganska varierande resultat. Ska vi nämna några så gillar vi både Domaine Labet och Philippe Bornard när det gäller crémant (och inte bara deras stilla viner) medan Domaine Berthet Bondet som har en fin räcka viner från Château-Chalon och Jura inte är mästare på just bubbeltillverkning.
Stéphane & Bénédicte Tissot gör flera varianter av crémant. De vi provat är BBF som är en blanc de blanc, "Indigène" Nature (testad här) som är en odegorgerad crémant gjord på 55% Chardonnay, 35% Pinot Noir, 5% Poulsard och 5% Trousseau samt en degorgerad dito med samma druvsammansättning, som också är kvällen vin.
Vi matchar det mot en annan producent med ekologiskt tänk (och biodynamiska inslag?) men då från Champagne och i den lägre prisklassen. Känns väl som en ganska fair jämförelse, eller? Drappier Brut Nature har vi tyckt mycket om tidigare. 100% pinot noir, ingen dosage, lågdos svavel och 259 kr i Systembolagets beställningssortiment. Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblads vinsida Uppkorkat har besökt och skrivit mer om Drappier.


André et Mireille Tissot Crémant du Jura Extra Brut
Liten doft med knappt förnimbar brödighet. Kräm på röda äpplen med lätt oxiderad yta och stänk av citrus. Som en Apfelschorle light i munnen men torrare med hög syra och svag slutbeska. Ganska stumt kort slut utan krusiduller. 
Okomplicerat enkelt och barnsligt gott men lite tråkigt och saknar den odegorgerade Indigènes större charm. Funkar bäst med något tilltugg då man annars önskar en lite större fräschör. Man får väl betala typ en hundring på plats och då får man mycket för pengarna men de 140 DKK vi betalade på Rosforth & Rosforth lägger vi hellre på Indigène som R&R också säljer eller plussar på 30 DKK för deras BDF.


Drappier Brut Nature Zero dosage
En gnutta vetedeg och svagt bokna röda äpplen, mogna jordgubbar, citrus och lätt rökiga mineraler. Torrt, mkt hög syra. Frisk och elegant. Fortfarande ett ganska okomplicerat vin men jämförelsevis något större i parametrarna fräschör, komplexitet, mousse, längd. 


Det är ingen tvekan om vad som är vad i det här testet även om fru Lessrof provar helblint och jag själv halvblint. Vi är rörande överens i våra omdömen.
Drappier är bättre i allt helt enkelt, utan att man blir ruinerad. Poängmässigt blir resultatet c:a 86-90.
Den här typen av champagne vill vi gärna hitta mer av. 
Fler tips på liknande tack!