fredag 24 april 2015

Två Jurachardonnay 2013


I de snabba ögonblickens tidevarv av Instagram och Snapchat och annat som vi åldringar inte ens vet namnet på, måste vi ibland stanna upp och låta minnena av de viner vi dricker få chansen att fästa i både näsa och gom. Vissa intryck är värda mer än en flyktig bild på våra näthinnor eller i mobilen. De här jämförelserna vi så gärna gjorde i tidernas begynnelse (typ 1-2 år sedan) och som passar så bra i bloggform, är en konstart på väg att dö ut. Nåja, vi kanske inte ska överdriva dess betydelse men visst blir saker och ting så mycket tydligare så här sida vid sida. Dessutom, även om bloggar snart räknas till gammelmedia, visst är det betydligt enklare att knattra ner fler ord på ett gammalt hederligt halvakustiskt tangentbord än i en telefon.

Léon Chardonnay från Les bottes Rouge och Jean Baptiste Meningoz har vi sett hyllas här och var, men aldrig provat. Vi köpte det på La Part des Anges i Nice (tack för tips Mattias Kroon!) för typ 20€. Domaine de la Touraize och deras Chardonnay "Les Corvées" är en för oss ny bekantskap som den gode Vinosapien snokat upp och så tacknämligt köpt till oss på sina irrfärder i området i höstas. 12€ lär det ha kostat. 
Båda Chardonnay, båda Jura, båda Arbois, båda 2013. 
Kampen kan börja.


Domaine Les Bottes Rouge (Jean Baptiste Meningoz) Léon Chardonnay 2013
I doften är det här det större av de båda, åtminstone direkt efter själva upphällningsögonblicket. Äppligt så det förslår utan oxidation, men ändå med den där juraanslaget som vi lärt oss att älska och känna igen, fast ingen verkar veta vad det är.
Munkänslan är mjuk men utan oljighet och har samma friska äpplighet som i doften med en drygt medelhög syra. Lätt i kroppen men med en viss bredd och vi kan knappast kalla det elegant även om det delvis svävar fram över smaklökarna. Vi sammanfattar det som lätt, friskt, rent och gott.



Domaine de la Touraize Les Corvées Chardonnay 2013
Vi frestas att tro att det här är det mindre av de tu, i alla fall utifrån dess inledande knutenhet, men ack vad vi bedrar oss. Det tar inte lång tid innan en tydlig bild av svagt oxiderad och rökigt mineralisk Jurachardonnay visar upp sig. Här är det mer ugnsstekta än färska äpplen. Mer kropp, ruggigare textur, högre syra, kalkigare kalk, längre längd, ja storleken större i allt helt enkelt. En liten kärvhet och slutbeska därtill vinkar om att det är något för ungt, men ack så bra och juratypiskt det här här för minimala pengar!

Båda så Jurassic men ändå så olika. Typ som att jämföra tysk Kabinett med Spätlese (fast utan sötma naturligtvis).
Någon vinnare? Nja, vi nöjer oss med att konstatera att även ett litet område som Jura har enormt mycket att erbjuda i fråga om stil utan att rucka på kvalitén. Ju mer vi provar desto tydligare blir det. Inte minst så här, sida vid sida.

lördag 4 april 2015

Barbacarlo 2010, Provincia di Pavia Rosso IGT


Det här har hyllats av vissa och sågats av andra som beskrivit det som châteauneufdupappigt alkoholigt och sötfruktigt. Oklart dock om relaterat till årgång, flaskvariation eller preferenser.
En druvblandning av Croatina, Uva Rara och Vespolina från Paviaprovinsen i Lombardiet är i alla fall inget man dricker dagligdags. Naturligtvis måste vi prova själva till påsklammet.
So, here is the vote of the malmoeitic jury:

Redan när vi häller upp det här anar vi att det är något speciellt. Det brusar av vildaste kalkfräs. Vinet är mörkt vinrött med en liten opacitet. Inledningsvis lite slutet men öppnar upp frukten med ett par timmars luft i karaffen. I munnen dominerar eneträ varvat med nickelkarameller, björnbär, rosmarin, finsk sötlakrits och en galet kalkig mineralitet. Syran är drygt medelhög, tanninerna pulvriga och i måttlig mängd. Glöm det där med sötfruktig alkovarning och jämför ff a inte med Châteauneuf-du-pape tack. Det här är visserligen något för dyrt för men högintressant, komplext och helt unikt i sitt uttryck åtminstone i denna årgångsskrud. Blanda Beaujolais och Syrah med en skvätt Schioppettino - Buongiorno Barbacarlo!