söndag 30 december 2012

Pécharmant vs Saint-Emilion Grand Cru


Ja det kanske bara är vi själva som tycker att det här är två presumtivt jämbördiga motståndare. Man får väl testa och se helt enkelt!
Bergerac har vunnit våra hjärtan som ni kanske läst här tidigare. Knappast någon utöver BKWine nämner något om området i bloggar eller andra media och hittills har vi själva bara skrivit något enstaka inlägg om specifika Bergeracviner. De vi har är köpta på plats. Systembolagets utbud är i alla fall för tillfället lika med noll även om det vid tillfälliga nyhetssläpp funnits ett och annat härifrån. Något Bergeracvin finns i restaurangsortimentet.

I ena ringhörnan har vi Château Corbiac 2005 från AOC Pécharmant, området norr om själva staden Bergerac,  där vinerna kännetecknas av en högre tanninrikedom än övriga omgivande AOC. Om det beror på terroir, fathantering, druvor/druvsammansättning har vi ännu inte lyckats utröna. I Pécharmant är i alla fall jordmånen av en särskild småstenigt/grusigt sandig lätt järnberikad typ.
Räknat från väster har vi rent geografiskt på Dordognes högra strand Saint-Emilion, Côtes de Castillon, Montravel och Pécharmant på en rak linje.
Vi försöker utifrån detta jämföra rättvist men ändå lätt utmanande och väljer ett vin klassificerat som Saint-Emilion Grand Cru. Les Plante du Mayne 2005 är Château Grand Maynes andravin och borde väl vara en given vinnare utifrån område och klassifikation. Båda vinerna är köpta i Bergerac och kostade kring 14€. Provas halvblint.

Första vinet är mörkt vinrött med en lite ljusare röd kant. Frukten är dov i doften med svarta vinbär, plommon varvat med ceder, blyerts och en lätt animalisk köttig ton. Även i munnen är det slutet, något kantigt och och stramt med svarta vinbär, körsbär och mörka plommon. Tanninerna är skoningslösa, syran tämligen hög och här finns både en viss eldighet och lätt kryddighet, ja nästan pepprighet. De närmast tuggbara tanninerna tyder på Pécharmant. Dag två öppnar det sig betydligt, balanseras och gårdagens frukt kommer fram tydligare tillsammans med en klick blåbärspuré med tanninerna  något mer polerade och faten bättre integrerade. 
87(+)
Château Corbiac 2005 (60% Merlot,  15% Cab. Franc, 15% Cab. Sauvignon, 10% Malbec)


Kontrahenten är snarlik i färgen men mer med drag åt det tegelvinröda. I doften är frukten generösare och något sötare av cassis och saftigare plommon i alla fall dag 1. Faten är sannolikt i större utsträckning nyare med tydliga drag av vanilj och tobak. Även i munnen är det präglat av något större öppenhet och smakrikedom om än inte lika tydligt som doftmässigt. Viss fatbeska noteras men den mjukare och rundare munkänslan och något mildare tanniner får oss att dra slutsatsen att detta är vinet från Saint-Emilion. Ett dygn senare är frukten platt och lite intetsägande medan faten tagit överhanden och är mer träiga och nästan lite dilliga.
85
Les Plante du Mayne 2005 (80% Merlot, 20% Cab. Sauvignon)


Inget av vinerna må vara stora, men Pécharmantvinet växer fram som en klar vinnare i alla fall efter andra dagen. Att en okänd producent från det för många okända Pécharmant överhuvudtaget kan matcha ett (okänt) St-Émilion Grand Cru Classé-vin är väl bara det närmast sensationellt. Här verkar dessutom finnas lagringspotential. Men visst, man måste uppskatta tuggiga tanniner närmast på aglianiconivå. Dessa drycker krävfa kött.

Bergerac tål att tänkas på.

Bergerac

fredag 28 december 2012

2001 Baron de Ley Gran Reserva och lite betygsdiskussion


Två korkskadade fransoser och en italienare på några dagar tolkade vi som ett tecken på att vi måste söka oss bort från våra vanliga preferenser. Vi har hittills haft svårt att hitta någon favorit från iberiska halvön. Läge således att ge Spanien ännu en chans.
Baron de Ley Rioja Gran Reserva ingår i systembolagets ordinarie sortiment och går att hitta i de flesta butiker. Höga betyg för 2001 års modell gjorde oss nyfikna när vi köpte den förra våren. Just nu är det 2004 som säljs på SB. Producenten är känd och vi har druckit viner härifrån förr om åren utan att reflektera så mycket. Det var innan vinintresset låg på nuvarande närmast patologiska nivå.

Här finner vi klassiska spanska fattoner av dill, vanilj och lättrostat kaffe med läder och svagt stalliga mognadsdofter. Det är fruktigt, ack så fruktigt åt det röda hållet, men svårbestämbart i såväl näsa som mun. Smultron och plommon kanske, men väl dolt av en oroväckande mängd avslagen julmust. Måhända bra struktur med hyfsad längd och syra, men tanninerna är långt borta och faten och sötman blir bara för mycket. I vår värld en medelfyllig frukt- och ff a fatbomb utan finess.
85 

Nej vet ni vad. Vart tar druva och terroir vägen när man smaksätter vinet med nya franska och amerikanska ekfat i 30 månader. Ändå hittar man åtminstone frukt här (om än svårbestämbar) till skillnad från i vissa andra riojaviner.
Det må vara toppvinet från en bra producent med handskördade druvor av bästa kvalitet och en toppårgång för Rioja. Det är tyvärr inte vår typ av vin och det väger vi in i betyget. Accepterar ni inte det får ni gå till Parker i stället. Han ger 93. Vi låter oss icke påverkas utan står stadigt i den skånska myllan.
Korkskadat var det i alla fall inte...

Här skulle man då kunna ha en lång utläggning om det där med betyg/poäng. Om man överhuvudtaget skall betygsätta viner och hur. Såg en diskussion på Twitter om det igår med bl a @Miguel_C_L och @VinbankenInget system är ofelbart och rättvist men vi tycker att betyget här om inte annat fyller en funktion för oss själva som en hint till vad det handlar om och för att kunna relatera våra druckna viner till varandra. Tillsammans med texten kanske man som läsare också kan bilda sig en uppfattning och efterhand relatera våra poäng till egna preferenser. Här är det möjligen också provat under lite mer autentiska förhållanden än hos de "riktiga" skribenterna. Se tidigare utläggning här ang detta. Vi kör på med betyg tills vidare i alla fall.

onsdag 26 december 2012

Selvapiana Vigneto Bucerchiale 2007, Chianti Rufina


Det finns vin som höjer sig över mängden. I sangiovesevärlden är Selvapiana Bucerchiale ett sådant, vilket vi först upptäckte med årgång 2006. 2007 är ett varmare år men därav märks knappast något en kväll då vi långsamt läppjar och samtidigt hittar en hyllning till sangiovesedruvans lov. Så otroligt passande! Vad mer finns att säga? Möjligen att det är köpt på Otto Suenson. Ibland brukar det komma till Systembolaget.

Rubinröd färg med svag tegelnyans.
Det doftar härligt av körsbär, örter med rosmarin, pors och granskott, lakritsrot, mjölkchoklad och piptobak. 
Medelfylligt med en sammetslik struktur på hela tungan där rikligt med pulvertanniner och tydliga syror långt bak i munnen drar samman kindslemhinnorna. Fruktigt med milda surkörsbär, svart te, sötlakrits, lätt kalkiga mineraler, milda och väl integrerade fat. Möjligen kan en minimal sötma kan anas.
90

Förutom vinet är etiketten en av våra favoriter. Klassiskt sobert utan att vara tråkigt med en perfekt matchning mellan grönt och guldorange.

tisdag 25 december 2012

Triss i Kabinett - Julian Haart, Schäfer-Fröhlich, Forstmeister Geltz-Zilliken


Ok. Nu kör vi sista rycket bland kabinetterna. Har sparat det vi trodde var bäst till sist. Så skönt att inte allt är helt förutsägbart!



2011 Julian Haart Piesporter Schubertslay Kabinett (Mosel)
Ljust gulvitt. Ganska jästig ej så stor doft med lite vita blommor, aningen skifferbetonade mineraler med kalkiga inslag. Men var är frukten?
Svagt finbubbligt spritsigt, lättare struktur, mer kalk- och metallmineraliskt i munnen än i doften med balanserad syra och en väldigt försynt restsötma. Äpplekräm gjord på gröna äpplen och lite grön citrus.
86
Välmineraliserat men annars mindre av allt än väntat och i våra kabinettpreferensers utkanter. FV tycker lite annorlunda. 99DKK (Atomwine)




2011 Schäfer-Fröhlich Bockenauer Kabinett (Nahe)
Ljust gulvitt. Här får vi en medelstor doft med initial antydan av mjöl och surdeg där mineralerna är mer typ våt sten och frukten ananasspad och melon. Något fylligare i munnen med mild men något mer restsötma än Haarts Kabinett. Ändå väldigt friskt, lätt spritsigt, balanserat mineraliskt med härlig distinkt men alls icke överdriven syra. Frukten drar åt ananas  med lätt äppliga inslag. Ungdomligt med frisk munkänsla, distinkt och ändå så balanserat med en utmärkt längd och mineraler, frukt, syra och sötma i lycklig förening. 
91
Suveränt som fördrink med tilltugg, till mat eller helt på egen hand. Toppklass för 105DKK (Atomwine).





2010 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett (Mosel/Saar)
Ljusgult. Här vimlar det av doftmolekyler som av petroleum och gula äpplen. På tungan är det tämligen visköst och avrundat med en högre restsötma som tillsammans med bra syra och toner av blodapelsin, mandarin och knappt mogna gula äpplen ger en fin syrlighet.
90 (-)
Detta är lite av en avvikare. Visst, det är annan årgång men skillnaden i ålder känns större än bara ett år. Eller är det terroir det handlar om trots allt? Riktigt gott men tillsammans med de båda övriga ungdomligare friskare vinerna vinner det mer på kraft än finess. Ger ett både äldre och något tyngre íntryck än vad vi minns sedan februari när det inhandlades. Ändå är det fortfarande en riktig höjdare. 169 SEK (SB)


Inget av vinerna blev för övrigt bättre dag två och tre. Tvärtom.
Kabinett skall drickas ungt tycker vi.



Det här väcker tidigare gamla funderingar till liv. Zilliken Rausch tyckte vi var fantastiskt gott när vi provade det första gången vid inköpet i våras. Nu kändes det initialt lite tungt och något för sött i jämförelse med testets ungdomar, men ensamt är det fortfarande i kabinetternas toppskikt.

Ja det må ha diskuterats tidigare i olika vinforum, men visst är det av extremt stor betydelse i vilken ordning man provar viner och vilka man jämför med eller om man dricker dem ensamma? Vid varje nyhetssläpp på systemet provar våra vinskribenter igenom ett mycket stort antal viner och ger olika köptips. Man kan tydligt se på systembolaget hur vissa viner försvinner förvånansvärt snabbt från nyhetshyllan om det fått ett högt prisvärdhetsbetyg från lokaltidningens vinskribent. Ibland undrar man varför. Hur går det egentligen till vid provningen? Hur väl fungerar doft- och smaksinnet när man provat igenom kanske 75 olika viner? Hur hade vinet bedömts om det hade provats före eller efter ett helt annat vin eller kanske vid ett helt annat nyhetssläpp i jämförelse med andra viner? Vet skribenten om vilket vin hen provar före/under/efter provningen eller är det halvblint?
Frågorna är många, svaren få. Självklart finns en placeboeffekt även vid vinprovning. Få torde vara opåverkade av att veta vilket vin man provar eller i alla fall från vilken region eller producent vinet kommer, hur skicklig man än är och hur objektiv man än strävar efter att vara.
Visst vill väl ändå flertalet konsumenter att vinet skall vara av samma klass hemma, ensamt eller till maten, som det var för vinskribenten som vin nummer 50 i  nyhetsprovningen.
Kanske vinbloggarna där det oftare provas färre viner åt gången under mer autentiska förhållanden är mer att lita på, i alla fall om man hittar någon med preferenser snarlika ens egna?
Det är värt att fundera på.


lördag 22 december 2012

Philippe Bornard Ploussard "Point Barre" 2011, AOC Arbois Pupillin


Julen är en tid för kontemplation och återhämtning. Adrenalin- och kortisolnivåer måste sjunka så vi orkar med ytterligare några månaders mörker och kyla.
Vin måste väljas därefter. Jura, Pupillin, Ploussard och Philippe Bornard har hittills varit en säkert kombination i sådana sammanhang.

Färgen är som förväntat ljust smultronröd med en antydan till opacitet och vid det här laget känner vi igen det naturvinstypiska fågelsanden och hönsburen och den lätt szechuan- och vitpeppriga doften som vi tycker kännetecknar Ploussard-druvan tillsammans med mineralrikedomen, vilket väl också är ett terroiruttryck. Här finns också en ungdomlig jästighet som kanske förvånar föga.
Men.
I munnen har vi förutom kanel, lätt vitpepprade jordgubbar och en icke oväntad liten kolsyrespritsighet, en sötma som vi inte känner igen från tidigare. Jodå, kalkstenen är på plats och syran finns där men mindre distinkt, tanninerna är som vanligt endast vagt förnimbara men till skillnad från vad vi förväntar oss är sötman något för hög och nästan störande aspartamlik och fräschören vi tidigare vant oss vid lyser med sin frånvaro.
86

Detta är den första ploussard från 2011 vi dricker och kanske är det årgången eller en tillfällig plump i protokollet som förklarar skillnaden mot de ploussard/poulsard-baserade viner vi druckit tidigare. Vi hoppas på tillfälligheternas spel eftersom vi tidigare varit helt sålda på såväl denna druva som producent.

onsdag 19 december 2012

Burlotto 2005 Barolo Acclivi

Burlotto har ni läst om innan både här och i andra bloggar. Traditionell Barolo av rang. 12 ha, hälften planterat med nebbiolo. Huvudsakligen mark i Verduno norr om La Morra, men även 0,7 ha i Barolo (Cannubi)
Denna flaska köptes på tilbud (199DKK) hos Supermarco. 2005 räknas knappast som någon dålig årgång men jämför man med året innan respektive efter, får man kanske se det som ett mellanår. Möjligen är det orsaken till tilbudet. Vi tackar och tar emot.

Det vi får för pengarna är ett medeltransparent mörkt hallonfärgat vackert vin med antydd tegelkant som doftar mogen jordgubbe, röd vinbärsgelé, en strimma tjärat rep med tångsälta, violpastiller, lakrisal, örter, lite mentol och Ga-Joltabletter.
Smaken är det inget fel på heller. Fin frukt med jordgubbar och röda vinbär. Fänkål, örter, tjära, te.  Elegant, knappt medelfylligt slankt och inledningsvis mjukt på tungan. I mittenpartiet fräser det loss ordentligt med finsandiga tanniner som biter sig kvar i tandköttet en bra stund efter att frukten och och den höga syran klingat av. Ändå är det inte riktigt lika robust som Cannubin. Tillgängligt nu men med ytterligare lagringspotential. Gottgottigottgott!
91

söndag 16 december 2012

Künstler "Reichestal" Pinot Noir 1999


Outgrundliga äro vinets vägar. Just detta kom vi på spåret genom att Più Rosso skrev om Künstlers baspinot "Tradition" i augusti. Via kommentarsfältet tipsade han om att vårt eget kära systembolag sålde denna storebror.
199 kr för en 13 årig tysk pinot, lagrad och klar tyckte vi verkade vara ett fynd och när vi såg att systembolaget i/på Limhamn hade flaskor kvar trots att det släpptes juni 2011, kunde vi inte motstå frestelsen att köpa. Faktum är att vinet fortfarande går att finna i olika butiker runt om i landet.

Künstler huserar i Hochheim am Main i Rheingau. Spätburgunder utgör endast 12%, medan Riesling naturligtvis dominerar med 80% av totala arealen på 37 ha.

Efter en dryg timme på karaff avger detta mörkt tegelbrunröda vin rikligt med dofter av örter, tallbarr, små grankotteskott, mogna kokta jordgubbar, pinotkrydda, läder, kaffe, salmiak, mint och en hel del mognadstoner i form av undervegetation och kålrot. I smaken dessutom såväl pors som malört och det är lite som att bita i ett apelsinskal med både beska och syra. Här finns tämligen rikligt med fat kvar nästan som av träfiberplatta med fatbeska pulvertanniner, ändå är det mjukt avrundat på tungan och inte så distinkt. Kanske är det åldern, kanske är det här vi hittar tysken i vinet. Syran är fortfarande hög och det här kan säkert hålla ihop i flera år till, men om det blir så mycket bättre är tveksamt.
88(+)

Fatbeskan drar ner betyget för undertecknad, medan C ligger minst ett snäpp högre poängmässigt. Hårklyverier kan tyckas, för visst är detta närmast ett fynd när man räknar in lagringskostnader. Här handlar det mer om preferenser än ifrågasättande av kvalitet och till kvällens ankbröst med skogschampinjoner och jordärtskocka fungerar det alldeles förträffligt. Och hur ofta dricker man så gammal tysk pinot? Tack SB! (Ja alla bara klagar på SB men man måste ge lite positiv förstärkning när tillfälle bjuds).

fredag 14 december 2012

Chenin Blanc x 2 - Huet vs Le Rocher des Violettes


Stackars Xavier Weisskopf och Domaine Le Rocher des Violettes. Nu får hans La Négrette från Montlouis-sur-Loire åter duellera mot en annan chenin blanc från Vovray på sidan floden. Förra gången var det Bretons La Dilettante. Nu höjer vi ribban och plockar fram hyllade Huets och kände vinmakaren Noel Pinquets ''Le Haut Lieu'' Vouvray Sec 2010.
Man mot man. Chenin blanc vs chenin blanc. Sec vs sec. 2010 vs 2010. Ekologiskt vs biodynamiskt. Montlouis vs Vouvray. Ung vinmakare på uppåtgående vs rutinerad dito på utgående. David vs Goliat.
Utgången borde vara given till det kändare vinområdets och den mer rutinerade vinproducentens fördel.
Båda har lite förvånande samma pris 139 DKK på Atomwine. Vi köpte La Négrette för 13€ på vingården.

Le Rocher des violettes "La Négrette" 2010
Ljust gyllengul. 
D: Större doft, mineraler med jordiga toner av lerpölar, gröna omogna äpplen, bivax, burksparris, lätta fattoner med dill och vanilj. Dag ett en antydd oxidativ ton som är borta dag två.
S: Omogna gröna äpplen, lime och äpplekart med extremt hög sågtandsvass syra, snö, jord, dill, bra längd.
89 

Huet ''Le Haut Lieu'' Sec 2010
Gulvit.
D: Tar längre tid på sig att öppna upp. Citrus, burkananas och mandarin, äpple, kalkiga mineraler, örter, fänkål, vita blommor. 
S: Fruktigare med gröna äpplen, citrus, limeskal, ananas, hög men mer balanserad syra, hyfsad längd.
90

Om Le Haut Lieu är ett vin för syrafetischisten så får man nog kategorisera La Negrette som en syramasochists wet dream. Vet i hundan om vi provat ett mer syradrivet vin någon gång. Inte så balanserat som Huet-vinet och får därför ett poäng mindre, men vi älskar det ändå och det sitter som en smäck till lax- och spenatpajen där de olika fetterna emulgeras effektivt. Man kan närmast jämföra det med njutningen av en riktig rå rivig vit grappa som digestivo i stället för en mer nougatdoftande fatlagrad kontemplatorisk dito. Ibland vill man ha det ena, ibland det andra.
Så spännande det skulle vara att jämföra de här vinerna om en sådär 20 år. Men hur skall man lyckas spara?
Den som lever får se. Vi fortsätter att köpa båda producenternas viner. XW lär ha framtiden för sig.



onsdag 12 december 2012

Riesling Kabinett del 5. Diel 2011 Riesling Kabinett


På vår lilla kabinettjakt har turen kommit till Nahe och Schlossgut Diel. Även denna gång ett vin från Atomwine med det sympatiska priset 99DKK.

Nahe är med sina drygt 4100 ha betydligt mindre än Rheinhessen, grannområdet i öst som i sin tur är Tysklands största med 26000 ha. Nahe är väl också som helhet mindre känt än de andra närmaste grannarna Mosel, Rheingau och Pfalz, men det saknas inte enskilda kvalitetsproducenter och VDP-medlemmar såsom t ex Schäfer-Fröhlich, Dönnhof, Emrich-Schönleber, Tesch och Diel. Klimatet och de många olika jordmånerna lär lämpa sig för Rieslingdruvan som dominerar och täcker mer än 25% av vinarealen.

Färgen är blekt ljusgul och det doftar gula äpplen, mineraler, lite passionsfrukt och möjligen honung. I munnen är viskositeten något högre än förväntat och man får nästan lite spätlesefeeling även om alkoholhalten bara är 8,5%. Stabilt syraskelett med mineralitet och fin fruktig syrlighet där restsötman är något i överkant. De gula äpplena dröjer sig kvar i munnen och blandar sig med saftiga päron och blodapelsin. En något viskösare kabinett än de senast provade, som gör sig perfekt till kvällens räkwok med curry, men som givetvis också fungerar på egen hand.
87

söndag 9 december 2012

Graci Etna Rosso DOC 2010


Det har skrivits en del om Etna Rosso-viner i bloggarna de senaste åren. Vi fick upp ögonen för området när vi fick tips om Calabrettas Etna Rosso 2001 hos Carlo Merolli för c:a två år sedan. Därefter har vi provat yngre viner från en handfull olika producenter, men de flesta har väl egentligen bara lyckats nafsa lätt i knävecken på bättre viner gjorda på Nebbiolo, Sangiovese och Pinot Noir, där vi envist brukar hävda att det finns ett släktskap, bokstavligt och/eller för oss känslomässigt.

Gracis odlingar ligger i Passopisciaro på Etnas norrsida 600-1100 m ö h. 2 ha består av oympade prephylloxera-stockar, dvs är från före vinlusens tid. Man arbetar utifrån filosofin minimalistisk intervention både i vingård och källare.
Här dricker vi instegsmodellen 2010 Etna Rosso DOC som vi provade första gången hösten 2011 efter inköp hos montalcinomånglarmästaren BB-Vinimport i Dragör. Då var det ungt och syraystert kantigt. Nu när 2011 har släppts tänkte vi prova vad som hänt under det gångna året.
Vinet är gjort på 100% Nerello Mascalese. 12 månaders lagring och spontan malolaktisk jäsning i stora 42 hl ekfat (tini) efter 12-15 dagars maceration och spontanjäsning utan temperaturkontroll i samma fat. Ekologiskt med minimal intervention som sagt. Endast svavel är tillsatt.

Här vankas det svarta vinbär och viol så det står härliga till. Lite mentol på det och vi landar nära barndomens gamla Vicks Cassis halstabletter. Inget vi minns från förra gången då de svarta vinbären var dämpade och mer uppblandade med rödare frukt. Under kvällen tonas mentolen ner något och man får lite mer av jordgubbar, körsbär, syltburklock, små puffar av rostiga vattenledningsrör och antytt svavlig mineralsälta. Lätt till medelfyllig elegant och sval munkänsla där syran är hög men betydligt mer balanserad än i fjor och tanninerna är finpulvriga och harmoniska. Efter två dygn när vi provar det igen är det ytterligare avslipat och mjukare i munnen men fortfarande med fin syra och svagt  tandköttsnafsande tanniner. 
88

Det här kan säkert utvecklas ett tag till men har hög drickbarhet redan nu. Cassisen dominerar initialt lite för mycket för vår smak för att vi skall ge ett högre betyg, men kvalitets- och hantverksmässigt har vi inga som helst invändningar. Det här är bra grejor om man gillar stilen.

fredag 7 december 2012

I Fabbri Lamole Chianti classico 2009


När vi handlade av Stefan Jensen i september blev det ett tomrum i en av lådorna som han snabbt fyllde genom att skänka oss detta vin. Mycket gentilt och väldigt uppskattat. Emellertid har vi inte hittat det på hans hemsida. Desto mer spännande!
Vingården med anor från 1600-talet, ligger i Casole vid Lamolesluttningarna strax sydost om Greve in Chianti, mellan Florens och Siena. Man är under konvertering till "biologisk certifiering" och "sustainable agriculture". Som alltid är det svårt att värdera vad det innebär i praktiken men vi tycker om ett sådant långsiktigt tänkande och målsättningen minimal onaturlig intervention, så länge man gör bra viner och syftet inte bara är att det skall låta bra i reklamsyfte.
Detta tillsammans med den underbara retroetiketten väcker förhoppningar om en traditionellt chianti utan en massa  ny ek och annat lull-lull. Vi läser därför med glädje vidare om handplockade druvor och både vinifiering och lagring på ståltank.

Frukten är åt det dova hållet, med dominans av surkörsbär och en del körsbärskärna/bittermandel, men även lite kokta jordgubbar, rårörda lingon och burklocken till detsamma. Här finns örter och lakritsrot och i munnen är det medelfylligt med nästan talkiga tanniner och en bra balanserad syra. Frukten dröjer sig kvar längre än väntat i munnen.
Traditionellt och riktigt gott matvin utan en massa tjafs. Det här ger mersmak och producenten får utforskas närmare vid tillfälle.
87+

Apropå det där med vinets längd. Anders Öhman hävdar här att ett vins längd definieras genom hur långt in på tungan smaken känns utan avbrott medan vi alltid trott, utifrån vad munskänkarna och vår litteratur lärt ut, att det handlar om hur länge vinet dröjer sig kvar i munnen räknat i sekunder och inte cm. Enligt oss har då detta vin en hyfsat bra längd. Den andra definitionen har vi svårt att både förstå och relatera till även om vi kanske kan förstå begreppet som kvalitetsmått. Synpunkter på detta? Hur är definitionen egentligen?

onsdag 5 december 2012

Georg Breuer 2009 Terra Montosa


Om man nu tvunget skall ge något julklappstips på den här bloggen bör det väl vara ett vin som:

  1. inte bara de värsta nördarna kan tänkas tycka om 
  2. man kan få till ett överkomligt pris utan att det verkar snålt
  3. håller hög kvalitet
  4. gärna har en hyfsat snygg etikett och sist men inte minst
  5. är tillgängligt på systembolaget

Till exempel kan man välja detta vin som kom i nyhetssläppet augusti 2012 för 199 kr. Fyndstämplat av Munskänkarna (16/20p).
Det verkar finnas flaskor kvar som om inte annat borde kunna beställas till den lokala butiken. Dock enligt systembolaget är det 2011 års modell med deras provningsdatum 121031!!! Hur gick det till?? Tillåt oss tvivla en smula...eller så är vi tröga.

För de som inte vet är Georg Breuer en anrik producent från Rheingau som möjligen lär ha tappat lite i kvalitet sedan Bernhard Breuer gick bort 2004 men fortfarande tillhör toppskiktet när det gäller torr riesling. Terra Montosa är gjort på druvor blandat från Breuers fyra olika vingårdslägen. Åker man till Rüdesheim kan man prova viner i deras Weingarten i den turiststinna och välkända gränden Drosselgasse mitt i staden. Här finns ändå tysk charm om man tar det för vad det är och på köpet får man dessutom både tysk umpabumpamusik och berusade japaner som vinglar omkring i gränden.

Färg: Ljusgul
Doft: Mandarin o grape, persika, mineraler, med en antydan till petroleum.
Smak: Medelfylligt, hög syra, mineraler, lätt nötighet, definitionsmässigt torrt men ändå härligt syrligt fruktigt med mandarin, aprikos, persika och ett uns grapefruktbeska på slutet. Bra längd.

Snyggt! Både innehåll och den svävande etiketten.
89



söndag 2 december 2012

Giuseppe Rinaldi 2009 Langhe Nebbiolo


Vi tar oss friheten att hänvisa till Finare Vinares välskrivna presentation av denna hyllade traditionella Baroloproducent. Som så ofta förr inspirerades vi ursprungligen av Italienska Viners beskrivning av vinet. Vi köpte också vårt av BB-vinimport i Dragör för ett år sedan och har lyckats hålla oss ända till nu.
Vi dricker det till kalventrecôte med risotto och skogschampinjoner. Bättre kan det knappast bli, möjligen med undantag för när vi smuttar på det ensamt efteråt.
Sällar oss härmed till den rekommenderande skaran.

För ögat flytande mörk rubin med en klassisk nebbiolodoft av rosor, en gnutta tjärpapp, skokräm, torkade körsbär, röd vinbärspaj, syltburklock från rårörda lingon, järn och kalkiga mineraler, salmiakpulver (hette det gamla godiset hockeysnus?) och tro det eller ej, när glaset tömts hittar vi curry. Munnen får väl i stort samma som näsan med ett tillägg av finpulvriserade tanniner med bra nyp i tandköttet och en fin syra. Åt det slanka och strama hållet men alls icke svårtillgängligt och under kvällen ytterligare ökad frukt och faktiskt en antydd sötma. Alkoholen(14%), årgångsvärme eller bådadera? Inget vi störs av i alla fall.
90

Mer om producent och annan årgång kan läsas härhär och här och här hittade vi minsann en 2009 till .