Pécharmant vs Saint-Emilion Grand Cru

Ja det kanske bara är vi själva som tycker att det här är två presumtivt jämbördiga motståndare. Man får väl testa och se helt enkelt!
Bergerac har vunnit våra hjärtan som ni kanske läst här tidigare. Knappast någon utöver BKWine nämner något om området i bloggar eller andra media och hittills har vi själva bara skrivit något enstaka inlägg om specifika Bergeracviner. De vi har är köpta på plats. Systembolagets utbud är i alla fall för tillfället lika med noll även om det vid tillfälliga nyhetssläpp funnits ett och annat härifrån. Något Bergeracvin finns i restaurangsortimentet.

I ena ringhörnan har vi Château Corbiac 2005 från AOC Pécharmant, området norr om själva staden Bergerac,  där vinerna kännetecknas av en högre tanninrikedom än övriga omgivande AOC. Om det beror på terroir, fathantering, druvor/druvsammansättning har vi ännu inte lyckats utröna. I Pécharmant är i alla fall jordmånen av en särskild småstenigt/grusigt sandig lätt järnberikad typ.
Räknat från väster har vi rent geografiskt på Dordognes högra strand Saint-Emilion, Côtes de Castillon, Montravel och Pécharmant på en rak linje.
Vi försöker utifrån detta jämföra rättvist men ändå lätt utmanande och väljer ett vin klassificerat som Saint-Emilion Grand Cru. Les Plante du Mayne 2005 är Château Grand Maynes andravin och borde väl vara en given vinnare utifrån område och klassifikation. Båda vinerna är köpta i Bergerac och kostade kring 14€. Provas halvblint.

Första vinet är mörkt vinrött med en lite ljusare röd kant. Frukten är dov i doften med svarta vinbär, plommon varvat med ceder, blyerts och en lätt animalisk köttig ton. Även i munnen är det slutet, något kantigt och och stramt med svarta vinbär, körsbär och mörka plommon. Tanninerna är skoningslösa, syran tämligen hög och här finns både en viss eldighet och lätt kryddighet, ja nästan pepprighet. De närmast tuggbara tanninerna tyder på Pécharmant. Dag två öppnar det sig betydligt, balanseras och gårdagens frukt kommer fram tydligare tillsammans med en klick blåbärspuré med tanninerna  något mer polerade och faten bättre integrerade. 
87(+)
Château Corbiac 2005 (60% Merlot,  15% Cab. Franc, 15% Cab. Sauvignon, 10% Malbec)


Kontrahenten är snarlik i färgen men mer med drag åt det tegelvinröda. I doften är frukten generösare och något sötare av cassis och saftigare plommon i alla fall dag 1. Faten är sannolikt i större utsträckning nyare med tydliga drag av vanilj och tobak. Även i munnen är det präglat av något större öppenhet och smakrikedom om än inte lika tydligt som doftmässigt. Viss fatbeska noteras men den mjukare och rundare munkänslan och något mildare tanniner får oss att dra slutsatsen att detta är vinet från Saint-Emilion. Ett dygn senare är frukten platt och lite intetsägande medan faten tagit överhanden och är mer träiga och nästan lite dilliga.
85
Les Plante du Mayne 2005 (80% Merlot, 20% Cab. Sauvignon)


Inget av vinerna må vara stora, men Pécharmantvinet växer fram som en klar vinnare i alla fall efter andra dagen. Att en okänd producent från det för många okända Pécharmant överhuvudtaget kan matcha ett (okänt) St-Émilion Grand Cru Classé-vin är väl bara det närmast sensationellt. Här verkar dessutom finnas lagringspotential. Men visst, man måste uppskatta tuggiga tanniner närmast på aglianiconivå. Dessa drycker krävfa kött.

Bergerac tål att tänkas på.

Bergerac