söndag 30 december 2012

Pécharmant vs Saint-Emilion Grand Cru


Ja det kanske bara är vi själva som tycker att det här är två presumtivt jämbördiga motståndare. Man får väl testa och se helt enkelt!
Bergerac har vunnit våra hjärtan som ni kanske läst här tidigare. Knappast någon utöver BKWine nämner något om området i bloggar eller andra media och hittills har vi själva bara skrivit något enstaka inlägg om specifika Bergeracviner. De vi har är köpta på plats. Systembolagets utbud är i alla fall för tillfället lika med noll även om det vid tillfälliga nyhetssläpp funnits ett och annat härifrån. Något Bergeracvin finns i restaurangsortimentet.

I ena ringhörnan har vi Château Corbiac 2005 från AOC Pécharmant, området norr om själva staden Bergerac,  där vinerna kännetecknas av en högre tanninrikedom än övriga omgivande AOC. Om det beror på terroir, fathantering, druvor/druvsammansättning har vi ännu inte lyckats utröna. I Pécharmant är i alla fall jordmånen av en särskild småstenigt/grusigt sandig lätt järnberikad typ.
Räknat från väster har vi rent geografiskt på Dordognes högra strand Saint-Emilion, Côtes de Castillon, Montravel och Pécharmant på en rak linje.
Vi försöker utifrån detta jämföra rättvist men ändå lätt utmanande och väljer ett vin klassificerat som Saint-Emilion Grand Cru. Les Plante du Mayne 2005 är Château Grand Maynes andravin och borde väl vara en given vinnare utifrån område och klassifikation. Båda vinerna är köpta i Bergerac och kostade kring 14€. Provas halvblint.

Första vinet är mörkt vinrött med en lite ljusare röd kant. Frukten är dov i doften med svarta vinbär, plommon varvat med ceder, blyerts och en lätt animalisk köttig ton. Även i munnen är det slutet, något kantigt och och stramt med svarta vinbär, körsbär och mörka plommon. Tanninerna är skoningslösa, syran tämligen hög och här finns både en viss eldighet och lätt kryddighet, ja nästan pepprighet. De närmast tuggbara tanninerna tyder på Pécharmant. Dag två öppnar det sig betydligt, balanseras och gårdagens frukt kommer fram tydligare tillsammans med en klick blåbärspuré med tanninerna  något mer polerade och faten bättre integrerade. 
87(+)
Château Corbiac 2005 (60% Merlot,  15% Cab. Franc, 15% Cab. Sauvignon, 10% Malbec)


Kontrahenten är snarlik i färgen men mer med drag åt det tegelvinröda. I doften är frukten generösare och något sötare av cassis och saftigare plommon i alla fall dag 1. Faten är sannolikt i större utsträckning nyare med tydliga drag av vanilj och tobak. Även i munnen är det präglat av något större öppenhet och smakrikedom om än inte lika tydligt som doftmässigt. Viss fatbeska noteras men den mjukare och rundare munkänslan och något mildare tanniner får oss att dra slutsatsen att detta är vinet från Saint-Emilion. Ett dygn senare är frukten platt och lite intetsägande medan faten tagit överhanden och är mer träiga och nästan lite dilliga.
85
Les Plante du Mayne 2005 (80% Merlot, 20% Cab. Sauvignon)


Inget av vinerna må vara stora, men Pécharmantvinet växer fram som en klar vinnare i alla fall efter andra dagen. Att en okänd producent från det för många okända Pécharmant överhuvudtaget kan matcha ett (okänt) St-Émilion Grand Cru Classé-vin är väl bara det närmast sensationellt. Här verkar dessutom finnas lagringspotential. Men visst, man måste uppskatta tuggiga tanniner närmast på aglianiconivå. Dessa drycker krävfa kött.

Bergerac tål att tänkas på.

Bergerac

fredag 28 december 2012

2001 Baron de Ley Gran Reserva och lite betygsdiskussion


Två korkskadade fransoser och en italienare på några dagar tolkade vi som ett tecken på att vi måste söka oss bort från våra vanliga preferenser. Vi har hittills haft svårt att hitta någon favorit från iberiska halvön. Läge således att ge Spanien ännu en chans.
Baron de Ley Rioja Gran Reserva ingår i systembolagets ordinarie sortiment och går att hitta i de flesta butiker. Höga betyg för 2001 års modell gjorde oss nyfikna när vi köpte den förra våren. Just nu är det 2004 som säljs på SB. Producenten är känd och vi har druckit viner härifrån förr om åren utan att reflektera så mycket. Det var innan vinintresset låg på nuvarande närmast patologiska nivå.

Här finner vi klassiska spanska fattoner av dill, vanilj och lättrostat kaffe med läder och svagt stalliga mognadsdofter. Det är fruktigt, ack så fruktigt åt det röda hållet, men svårbestämbart i såväl näsa som mun. Smultron och plommon kanske, men väl dolt av en oroväckande mängd avslagen julmust. Måhända bra struktur med hyfsad längd och syra, men tanninerna är långt borta och faten och sötman blir bara för mycket. I vår värld en medelfyllig frukt- och ff a fatbomb utan finess.
85 

Nej vet ni vad. Vart tar druva och terroir vägen när man smaksätter vinet med nya franska och amerikanska ekfat i 30 månader. Ändå hittar man åtminstone frukt här (om än svårbestämbar) till skillnad från i vissa andra riojaviner.
Det må vara toppvinet från en bra producent med handskördade druvor av bästa kvalitet och en toppårgång för Rioja. Det är tyvärr inte vår typ av vin och det väger vi in i betyget. Accepterar ni inte det får ni gå till Parker i stället. Han ger 93. Vi låter oss icke påverkas utan står stadigt i den skånska myllan.
Korkskadat var det i alla fall inte...

Här skulle man då kunna ha en lång utläggning om det där med betyg/poäng. Om man överhuvudtaget skall betygsätta viner och hur. Såg en diskussion på Twitter om det igår med bl a @Miguel_C_L och @VinbankenInget system är ofelbart och rättvist men vi tycker att betyget här om inte annat fyller en funktion för oss själva som en hint till vad det handlar om och för att kunna relatera våra druckna viner till varandra. Tillsammans med texten kanske man som läsare också kan bilda sig en uppfattning och efterhand relatera våra poäng till egna preferenser. Här är det möjligen också provat under lite mer autentiska förhållanden än hos de "riktiga" skribenterna. Se tidigare utläggning här ang detta. Vi kör på med betyg tills vidare i alla fall.

onsdag 26 december 2012

Selvapiana Vigneto Bucerchiale 2007, Chianti Rufina


Det finns vin som höjer sig över mängden. I sangiovesevärlden är Selvapiana Bucerchiale ett sådant, vilket vi först upptäckte med årgång 2006. 2007 är ett varmare år men därav märks knappast något en kväll då vi långsamt läppjar och samtidigt hittar en hyllning till sangiovesedruvans lov. Så otroligt passande! Vad mer finns att säga? Möjligen att det är köpt på Otto Suenson. Ibland brukar det komma till Systembolaget.

Rubinröd färg med svag tegelnyans.
Det doftar härligt av körsbär, örter med rosmarin, pors och granskott, lakritsrot, mjölkchoklad och piptobak. 
Medelfylligt med en sammetslik struktur på hela tungan där rikligt med pulvertanniner och tydliga syror långt bak i munnen drar samman kindslemhinnorna. Fruktigt med milda surkörsbär, svart te, sötlakrits, lätt kalkiga mineraler, milda och väl integrerade fat. Möjligen kan en minimal sötma kan anas.
90

Förutom vinet är etiketten en av våra favoriter. Klassiskt sobert utan att vara tråkigt med en perfekt matchning mellan grönt och guldorange.

tisdag 25 december 2012

Triss i Kabinett - Julian Haart, Schäfer-Fröhlich, Forstmeister Geltz-Zilliken


Ok. Nu kör vi sista rycket bland kabinetterna. Har sparat det vi trodde var bäst till sist. Så skönt att inte allt är helt förutsägbart!



2011 Julian Haart Piesporter Schubertslay Kabinett (Mosel)
Ljust gulvitt. Ganska jästig ej så stor doft med lite vita blommor, aningen skifferbetonade mineraler med kalkiga inslag. Men var är frukten?
Svagt finbubbligt spritsigt, lättare struktur, mer kalk- och metallmineraliskt i munnen än i doften med balanserad syra och en väldigt försynt restsötma. Äpplekräm gjord på gröna äpplen och lite grön citrus.
86
Välmineraliserat men annars mindre av allt än väntat och i våra kabinettpreferensers utkanter. FV tycker lite annorlunda. 99DKK (Atomwine)




2011 Schäfer-Fröhlich Bockenauer Kabinett (Nahe)
Ljust gulvitt. Här får vi en medelstor doft med initial antydan av mjöl och surdeg där mineralerna är mer typ våt sten och frukten ananasspad och melon. Något fylligare i munnen med mild men något mer restsötma än Haarts Kabinett. Ändå väldigt friskt, lätt spritsigt, balanserat mineraliskt med härlig distinkt men alls icke överdriven syra. Frukten drar åt ananas  med lätt äppliga inslag. Ungdomligt med frisk munkänsla, distinkt och ändå så balanserat med en utmärkt längd och mineraler, frukt, syra och sötma i lycklig förening. 
91
Suveränt som fördrink med tilltugg, till mat eller helt på egen hand. Toppklass för 105DKK (Atomwine).





2010 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett (Mosel/Saar)
Ljusgult. Här vimlar det av doftmolekyler som av petroleum och gula äpplen. På tungan är det tämligen visköst och avrundat med en högre restsötma som tillsammans med bra syra och toner av blodapelsin, mandarin och knappt mogna gula äpplen ger en fin syrlighet.
90 (-)
Detta är lite av en avvikare. Visst, det är annan årgång men skillnaden i ålder känns större än bara ett år. Eller är det terroir det handlar om trots allt? Riktigt gott men tillsammans med de båda övriga ungdomligare friskare vinerna vinner det mer på kraft än finess. Ger ett både äldre och något tyngre íntryck än vad vi minns sedan februari när det inhandlades. Ändå är det fortfarande en riktig höjdare. 169 SEK (SB)


Inget av vinerna blev för övrigt bättre dag två och tre. Tvärtom.
Kabinett skall drickas ungt tycker vi.



Det här väcker tidigare gamla funderingar till liv. Zilliken Rausch tyckte vi var fantastiskt gott när vi provade det första gången vid inköpet i våras. Nu kändes det initialt lite tungt och något för sött i jämförelse med testets ungdomar, men ensamt är det fortfarande i kabinetternas toppskikt.

Ja det må ha diskuterats tidigare i olika vinforum, men visst är det av extremt stor betydelse i vilken ordning man provar viner och vilka man jämför med eller om man dricker dem ensamma? Vid varje nyhetssläpp på systemet provar våra vinskribenter igenom ett mycket stort antal viner och ger olika köptips. Man kan tydligt se på systembolaget hur vissa viner försvinner förvånansvärt snabbt från nyhetshyllan om det fått ett högt prisvärdhetsbetyg från lokaltidningens vinskribent. Ibland undrar man varför. Hur går det egentligen till vid provningen? Hur väl fungerar doft- och smaksinnet när man provat igenom kanske 75 olika viner? Hur hade vinet bedömts om det hade provats före eller efter ett helt annat vin eller kanske vid ett helt annat nyhetssläpp i jämförelse med andra viner? Vet skribenten om vilket vin hen provar före/under/efter provningen eller är det halvblint?
Frågorna är många, svaren få. Självklart finns en placeboeffekt även vid vinprovning. Få torde vara opåverkade av att veta vilket vin man provar eller i alla fall från vilken region eller producent vinet kommer, hur skicklig man än är och hur objektiv man än strävar efter att vara.
Visst vill väl ändå flertalet konsumenter att vinet skall vara av samma klass hemma, ensamt eller till maten, som det var för vinskribenten som vin nummer 50 i  nyhetsprovningen.
Kanske vinbloggarna där det oftare provas färre viner åt gången under mer autentiska förhållanden är mer att lita på, i alla fall om man hittar någon med preferenser snarlika ens egna?
Det är värt att fundera på.


lördag 22 december 2012

Philippe Bornard Ploussard "Point Barre" 2011, AOC Arbois Pupillin


Julen är en tid för kontemplation och återhämtning. Adrenalin- och kortisolnivåer måste sjunka så vi orkar med ytterligare några månaders mörker och kyla.
Vin måste väljas därefter. Jura, Pupillin, Ploussard och Philippe Bornard har hittills varit en säkert kombination i sådana sammanhang.

Färgen är som förväntat ljust smultronröd med en antydan till opacitet och vid det här laget känner vi igen det naturvinstypiska fågelsanden och hönsburen och den lätt szechuan- och vitpeppriga doften som vi tycker kännetecknar Ploussard-druvan tillsammans med mineralrikedomen, vilket väl också är ett terroiruttryck. Här finns också en ungdomlig jästighet som kanske förvånar föga.
Men.
I munnen har vi förutom kanel, lätt vitpepprade jordgubbar och en icke oväntad liten kolsyrespritsighet, en sötma som vi inte känner igen från tidigare. Jodå, kalkstenen är på plats och syran finns där men mindre distinkt, tanninerna är som vanligt endast vagt förnimbara men till skillnad från vad vi förväntar oss är sötman något för hög och nästan störande aspartamlik och fräschören vi tidigare vant oss vid lyser med sin frånvaro.
86

Detta är den första ploussard från 2011 vi dricker och kanske är det årgången eller en tillfällig plump i protokollet som förklarar skillnaden mot de ploussard/poulsard-baserade viner vi druckit tidigare. Vi hoppas på tillfälligheternas spel eftersom vi tidigare varit helt sålda på såväl denna druva som producent.

onsdag 19 december 2012

Burlotto 2005 Barolo Acclivi

Burlotto har ni läst om innan både här och i andra bloggar. Traditionell Barolo av rang. 12 ha, hälften planterat med nebbiolo. Huvudsakligen mark i Verduno norr om La Morra, men även 0,7 ha i Barolo (Cannubi)
Denna flaska köptes på tilbud (199DKK) hos Supermarco. 2005 räknas knappast som någon dålig årgång men jämför man med året innan respektive efter, får man kanske se det som ett mellanår. Möjligen är det orsaken till tilbudet. Vi tackar och tar emot.

Det vi får för pengarna är ett medeltransparent mörkt hallonfärgat vackert vin med antydd tegelkant som doftar mogen jordgubbe, röd vinbärsgelé, en strimma tjärat rep med tångsälta, violpastiller, lakrisal, örter, lite mentol och Ga-Joltabletter.
Smaken är det inget fel på heller. Fin frukt med jordgubbar och röda vinbär. Fänkål, örter, tjära, te.  Elegant, knappt medelfylligt slankt och inledningsvis mjukt på tungan. I mittenpartiet fräser det loss ordentligt med finsandiga tanniner som biter sig kvar i tandköttet en bra stund efter att frukten och och den höga syran klingat av. Ändå är det inte riktigt lika robust som Cannubin. Tillgängligt nu men med ytterligare lagringspotential. Gottgottigottgott!
91

söndag 16 december 2012

Künstler "Reichestal" Pinot Noir 1999


Outgrundliga äro vinets vägar. Just detta kom vi på spåret genom att Più Rosso skrev om Künstlers baspinot "Tradition" i augusti. Via kommentarsfältet tipsade han om att vårt eget kära systembolag sålde denna storebror.
199 kr för en 13 årig tysk pinot, lagrad och klar tyckte vi verkade vara ett fynd och när vi såg att systembolaget i/på Limhamn hade flaskor kvar trots att det släpptes juni 2011, kunde vi inte motstå frestelsen att köpa. Faktum är att vinet fortfarande går att finna i olika butiker runt om i landet.

Künstler huserar i Hochheim am Main i Rheingau. Spätburgunder utgör endast 12%, medan Riesling naturligtvis dominerar med 80% av totala arealen på 37 ha.

Efter en dryg timme på karaff avger detta mörkt tegelbrunröda vin rikligt med dofter av örter, tallbarr, små grankotteskott, mogna kokta jordgubbar, pinotkrydda, läder, kaffe, salmiak, mint och en hel del mognadstoner i form av undervegetation och kålrot. I smaken dessutom såväl pors som malört och det är lite som att bita i ett apelsinskal med både beska och syra. Här finns tämligen rikligt med fat kvar nästan som av träfiberplatta med fatbeska pulvertanniner, ändå är det mjukt avrundat på tungan och inte så distinkt. Kanske är det åldern, kanske är det här vi hittar tysken i vinet. Syran är fortfarande hög och det här kan säkert hålla ihop i flera år till, men om det blir så mycket bättre är tveksamt.
88(+)

Fatbeskan drar ner betyget för undertecknad, medan C ligger minst ett snäpp högre poängmässigt. Hårklyverier kan tyckas, för visst är detta närmast ett fynd när man räknar in lagringskostnader. Här handlar det mer om preferenser än ifrågasättande av kvalitet och till kvällens ankbröst med skogschampinjoner och jordärtskocka fungerar det alldeles förträffligt. Och hur ofta dricker man så gammal tysk pinot? Tack SB! (Ja alla bara klagar på SB men man måste ge lite positiv förstärkning när tillfälle bjuds).

fredag 14 december 2012

Chenin Blanc x 2 - Huet vs Le Rocher des Violettes


Stackars Xavier Weisskopf och Domaine Le Rocher des Violettes. Nu får hans La Négrette från Montlouis-sur-Loire åter duellera mot en annan chenin blanc från Vovray på sidan floden. Förra gången var det Bretons La Dilettante. Nu höjer vi ribban och plockar fram hyllade Huets och kände vinmakaren Noel Pinquets ''Le Haut Lieu'' Vouvray Sec 2010.
Man mot man. Chenin blanc vs chenin blanc. Sec vs sec. 2010 vs 2010. Ekologiskt vs biodynamiskt. Montlouis vs Vouvray. Ung vinmakare på uppåtgående vs rutinerad dito på utgående. David vs Goliat.
Utgången borde vara given till det kändare vinområdets och den mer rutinerade vinproducentens fördel.
Båda har lite förvånande samma pris 139 DKK på Atomwine. Vi köpte La Négrette för 13€ på vingården.

Le Rocher des violettes "La Négrette" 2010
Ljust gyllengul. 
D: Större doft, mineraler med jordiga toner av lerpölar, gröna omogna äpplen, bivax, burksparris, lätta fattoner med dill och vanilj. Dag ett en antydd oxidativ ton som är borta dag två.
S: Omogna gröna äpplen, lime och äpplekart med extremt hög sågtandsvass syra, snö, jord, dill, bra längd.
89 

Huet ''Le Haut Lieu'' Sec 2010
Gulvit.
D: Tar längre tid på sig att öppna upp. Citrus, burkananas och mandarin, äpple, kalkiga mineraler, örter, fänkål, vita blommor. 
S: Fruktigare med gröna äpplen, citrus, limeskal, ananas, hög men mer balanserad syra, hyfsad längd.
90

Om Le Haut Lieu är ett vin för syrafetischisten så får man nog kategorisera La Negrette som en syramasochists wet dream. Vet i hundan om vi provat ett mer syradrivet vin någon gång. Inte så balanserat som Huet-vinet och får därför ett poäng mindre, men vi älskar det ändå och det sitter som en smäck till lax- och spenatpajen där de olika fetterna emulgeras effektivt. Man kan närmast jämföra det med njutningen av en riktig rå rivig vit grappa som digestivo i stället för en mer nougatdoftande fatlagrad kontemplatorisk dito. Ibland vill man ha det ena, ibland det andra.
Så spännande det skulle vara att jämföra de här vinerna om en sådär 20 år. Men hur skall man lyckas spara?
Den som lever får se. Vi fortsätter att köpa båda producenternas viner. XW lär ha framtiden för sig.



onsdag 12 december 2012

Riesling Kabinett del 5. Diel 2011 Riesling Kabinett


På vår lilla kabinettjakt har turen kommit till Nahe och Schlossgut Diel. Även denna gång ett vin från Atomwine med det sympatiska priset 99DKK.

Nahe är med sina drygt 4100 ha betydligt mindre än Rheinhessen, grannområdet i öst som i sin tur är Tysklands största med 26000 ha. Nahe är väl också som helhet mindre känt än de andra närmaste grannarna Mosel, Rheingau och Pfalz, men det saknas inte enskilda kvalitetsproducenter och VDP-medlemmar såsom t ex Schäfer-Fröhlich, Dönnhof, Emrich-Schönleber, Tesch och Diel. Klimatet och de många olika jordmånerna lär lämpa sig för Rieslingdruvan som dominerar och täcker mer än 25% av vinarealen.

Färgen är blekt ljusgul och det doftar gula äpplen, mineraler, lite passionsfrukt och möjligen honung. I munnen är viskositeten något högre än förväntat och man får nästan lite spätlesefeeling även om alkoholhalten bara är 8,5%. Stabilt syraskelett med mineralitet och fin fruktig syrlighet där restsötman är något i överkant. De gula äpplena dröjer sig kvar i munnen och blandar sig med saftiga päron och blodapelsin. En något viskösare kabinett än de senast provade, som gör sig perfekt till kvällens räkwok med curry, men som givetvis också fungerar på egen hand.
87

söndag 9 december 2012

Graci Etna Rosso DOC 2010


Det har skrivits en del om Etna Rosso-viner i bloggarna de senaste åren. Vi fick upp ögonen för området när vi fick tips om Calabrettas Etna Rosso 2001 hos Carlo Merolli för c:a två år sedan. Därefter har vi provat yngre viner från en handfull olika producenter, men de flesta har väl egentligen bara lyckats nafsa lätt i knävecken på bättre viner gjorda på Nebbiolo, Sangiovese och Pinot Noir, där vi envist brukar hävda att det finns ett släktskap, bokstavligt och/eller för oss känslomässigt.

Gracis odlingar ligger i Passopisciaro på Etnas norrsida 600-1100 m ö h. 2 ha består av oympade prephylloxera-stockar, dvs är från före vinlusens tid. Man arbetar utifrån filosofin minimalistisk intervention både i vingård och källare.
Här dricker vi instegsmodellen 2010 Etna Rosso DOC som vi provade första gången hösten 2011 efter inköp hos montalcinomånglarmästaren BB-Vinimport i Dragör. Då var det ungt och syraystert kantigt. Nu när 2011 har släppts tänkte vi prova vad som hänt under det gångna året.
Vinet är gjort på 100% Nerello Mascalese. 12 månaders lagring och spontan malolaktisk jäsning i stora 42 hl ekfat (tini) efter 12-15 dagars maceration och spontanjäsning utan temperaturkontroll i samma fat. Ekologiskt med minimal intervention som sagt. Endast svavel är tillsatt.

Här vankas det svarta vinbär och viol så det står härliga till. Lite mentol på det och vi landar nära barndomens gamla Vicks Cassis halstabletter. Inget vi minns från förra gången då de svarta vinbären var dämpade och mer uppblandade med rödare frukt. Under kvällen tonas mentolen ner något och man får lite mer av jordgubbar, körsbär, syltburklock, små puffar av rostiga vattenledningsrör och antytt svavlig mineralsälta. Lätt till medelfyllig elegant och sval munkänsla där syran är hög men betydligt mer balanserad än i fjor och tanninerna är finpulvriga och harmoniska. Efter två dygn när vi provar det igen är det ytterligare avslipat och mjukare i munnen men fortfarande med fin syra och svagt  tandköttsnafsande tanniner. 
88

Det här kan säkert utvecklas ett tag till men har hög drickbarhet redan nu. Cassisen dominerar initialt lite för mycket för vår smak för att vi skall ge ett högre betyg, men kvalitets- och hantverksmässigt har vi inga som helst invändningar. Det här är bra grejor om man gillar stilen.

fredag 7 december 2012

I Fabbri Lamole Chianti classico 2009


När vi handlade av Stefan Jensen i september blev det ett tomrum i en av lådorna som han snabbt fyllde genom att skänka oss detta vin. Mycket gentilt och väldigt uppskattat. Emellertid har vi inte hittat det på hans hemsida. Desto mer spännande!
Vingården med anor från 1600-talet, ligger i Casole vid Lamolesluttningarna strax sydost om Greve in Chianti, mellan Florens och Siena. Man är under konvertering till "biologisk certifiering" och "sustainable agriculture". Som alltid är det svårt att värdera vad det innebär i praktiken men vi tycker om ett sådant långsiktigt tänkande och målsättningen minimal onaturlig intervention, så länge man gör bra viner och syftet inte bara är att det skall låta bra i reklamsyfte.
Detta tillsammans med den underbara retroetiketten väcker förhoppningar om en traditionellt chianti utan en massa  ny ek och annat lull-lull. Vi läser därför med glädje vidare om handplockade druvor och både vinifiering och lagring på ståltank.

Frukten är åt det dova hållet, med dominans av surkörsbär och en del körsbärskärna/bittermandel, men även lite kokta jordgubbar, rårörda lingon och burklocken till detsamma. Här finns örter och lakritsrot och i munnen är det medelfylligt med nästan talkiga tanniner och en bra balanserad syra. Frukten dröjer sig kvar längre än väntat i munnen.
Traditionellt och riktigt gott matvin utan en massa tjafs. Det här ger mersmak och producenten får utforskas närmare vid tillfälle.
87+

Apropå det där med vinets längd. Anders Öhman hävdar här att ett vins längd definieras genom hur långt in på tungan smaken känns utan avbrott medan vi alltid trott, utifrån vad munskänkarna och vår litteratur lärt ut, att det handlar om hur länge vinet dröjer sig kvar i munnen räknat i sekunder och inte cm. Enligt oss har då detta vin en hyfsat bra längd. Den andra definitionen har vi svårt att både förstå och relatera till även om vi kanske kan förstå begreppet som kvalitetsmått. Synpunkter på detta? Hur är definitionen egentligen?

onsdag 5 december 2012

Georg Breuer 2009 Terra Montosa


Om man nu tvunget skall ge något julklappstips på den här bloggen bör det väl vara ett vin som:

  1. inte bara de värsta nördarna kan tänkas tycka om 
  2. man kan få till ett överkomligt pris utan att det verkar snålt
  3. håller hög kvalitet
  4. gärna har en hyfsat snygg etikett och sist men inte minst
  5. är tillgängligt på systembolaget

Till exempel kan man välja detta vin som kom i nyhetssläppet augusti 2012 för 199 kr. Fyndstämplat av Munskänkarna (16/20p).
Det verkar finnas flaskor kvar som om inte annat borde kunna beställas till den lokala butiken. Dock enligt systembolaget är det 2011 års modell med deras provningsdatum 121031!!! Hur gick det till?? Tillåt oss tvivla en smula...eller så är vi tröga.

För de som inte vet är Georg Breuer en anrik producent från Rheingau som möjligen lär ha tappat lite i kvalitet sedan Bernhard Breuer gick bort 2004 men fortfarande tillhör toppskiktet när det gäller torr riesling. Terra Montosa är gjort på druvor blandat från Breuers fyra olika vingårdslägen. Åker man till Rüdesheim kan man prova viner i deras Weingarten i den turiststinna och välkända gränden Drosselgasse mitt i staden. Här finns ändå tysk charm om man tar det för vad det är och på köpet får man dessutom både tysk umpabumpamusik och berusade japaner som vinglar omkring i gränden.

Färg: Ljusgul
Doft: Mandarin o grape, persika, mineraler, med en antydan till petroleum.
Smak: Medelfylligt, hög syra, mineraler, lätt nötighet, definitionsmässigt torrt men ändå härligt syrligt fruktigt med mandarin, aprikos, persika och ett uns grapefruktbeska på slutet. Bra längd.

Snyggt! Både innehåll och den svävande etiketten.
89



söndag 2 december 2012

Giuseppe Rinaldi 2009 Langhe Nebbiolo


Vi tar oss friheten att hänvisa till Finare Vinares välskrivna presentation av denna hyllade traditionella Baroloproducent. Som så ofta förr inspirerades vi ursprungligen av Italienska Viners beskrivning av vinet. Vi köpte också vårt av BB-vinimport i Dragör för ett år sedan och har lyckats hålla oss ända till nu.
Vi dricker det till kalventrecôte med risotto och skogschampinjoner. Bättre kan det knappast bli, möjligen med undantag för när vi smuttar på det ensamt efteråt.
Sällar oss härmed till den rekommenderande skaran.

För ögat flytande mörk rubin med en klassisk nebbiolodoft av rosor, en gnutta tjärpapp, skokräm, torkade körsbär, röd vinbärspaj, syltburklock från rårörda lingon, järn och kalkiga mineraler, salmiakpulver (hette det gamla godiset hockeysnus?) och tro det eller ej, när glaset tömts hittar vi curry. Munnen får väl i stort samma som näsan med ett tillägg av finpulvriserade tanniner med bra nyp i tandköttet och en fin syra. Åt det slanka och strama hållet men alls icke svårtillgängligt och under kvällen ytterligare ökad frukt och faktiskt en antydd sötma. Alkoholen(14%), årgångsvärme eller bådadera? Inget vi störs av i alla fall.
90

Mer om producent och annan årgång kan läsas härhär och här och här hittade vi minsann en 2009 till .


fredag 30 november 2012

2006 Cuvée Sextant (Celliers d'Orfée)


Frankrike, Languedoc, Corbières en septemberdag. Vi är riktigt ute på vischan, långt ifrån turiststråken, men har på förmiddagen varit i ett av Frankrikes mest besökta turistmål, medeltidsstaden Carcasonne, där turisterna var desto fler. Strax utanför den lilla byn Ornaisons ligger kooperativet Celliers d'Orfée. Byn är inte mycket att hurra för, vi äter en lunchbaguette på det lokala caféet medan skolbarnen betraktar oss som de främmande fåglar vi är. I övrigt är det tyst och öde. Kooperativet skulle öppna efter lunch men det visar sig inte stämma. Tyvärr får vi åka vidare oprovandes. Orsaken till att vi överhuvudtaget letade oss hit var att kooperativets vin i sin tur letade sig fram till systembolaget sensommaren 2010. Redan då var det väldigt gott för de 169 kr vi betalade.

Idag finns en begynnande mognad med tegelkant i det annars täta, närmast oxblodsfärgade vinet. Vi sniffar menthol, vitpeppar, varm frukt med plommon, mogna björnbär, prosciutto, färsk tobak, mjölkchoklad och begagnat melittafilter (jo kaffesump menar vi då). De rostade faten är inte störande, längden är bra, tanninerna mjuka, närmast silkiga och en del syra lever kvar. Jag som provar blint tänker först Australien men ack så fel och smaken är kanske lite mer kallfruktig än så, i alla fall retrospektivt efter facit. Syrah är inte att ta miste på men det är blandat med 50% Carignan. Den där mentholen har vi hittat i andra sydfransoser. Gott är det fortfarande och vi gläds åt att vi har en flaska kvar. Bör dock drickas närmaste året, i alla fall vid fortsatt lagring i knappt 20°C.
88

Detta är en viktig del av glädjen och tjusningen med vinprovandet. Välj ett vin du tycker om, leta upp producenten och utforska delar av världen du aldrig skulle åka till annars. Resande när det är som bäst enligt oss. Genuint, vardagsnära, turistfritt och ett unikt minne för livet, trots att vi aldrig fick prova något vin just här. När man sen dricker vinet igen översköljs man av minnen från resan och helhetsupplevelsen blir så mycket större när man vet något om ursprunget och människorna bakom vinet.
Sydostfrankrike från Camargue och ner till Collioure och Banyuls vid Pyrenéerna och nära spanska gränsen kan verkligen rekommenderas som resmål oavsett om om man vill prova vin eller ej. Vackra vyer, charmiga städer, bra stränder, Medelhav och trevliga vinområden hela vägen utan Côtes d'Azurs haussade priser. Flyg till Montpellier eller Barcelona och hyr bil om ni inte kör hela vägen själva.
Någon som längtar till sommaren...?












onsdag 28 november 2012

Alkoholfritt

Tanken var ursprungligen att hitta och tipsa om bra alkoholfritt vin. Tyvärr har vi ännu inte hittat något värt att nämnas. Därför får det bli alkoholfri öl i stället, även om det kan te sig blasfemiskt i en vinblogg.
Provar man mycket vin måste man ju tyvärr tänka på totalkonsumtionen av alkohol så att man håller sig under riskbruksnivån, hur tråkigt det än låter. Två lättöl innehåller nästan lika mycket alkohol som en starköl. Smakmässigt är det inte så långt mellan alkoholfritt och lättöl. Valet i det fallet blir därför enkelt om man nu vill spara alkoholintaget till att prova vin i stället, ospottat eller ej.

Innan vinintresset tog över totalt provades det öl under närmare 20 års tid. Visserligen inte alkoholfritt, men bedömningarna är i alla fall inte helt gripna ur luften.
Betygen är satta med den gamla klassiska femgradiga skalan och utifrån alkoholfria förutsättningar, det går ju inte att jämföra med "riktig" öl.



Brewdog Nanny State (SB)
Mörk bärnsten. Bra skumkrona.
Doftar choklad, aromatisk humle, malört vilket även går igen i smaken.
Torrt, ja nästan dammigt och lite platt munkänsla utan någon bärande alkohol och i avsaknad av fruktighet förutom ett litet apelsinskal. Stoppa i en aprikos eller två och det kunde bli riktigt gott. Lite överpimpat med amarillo- och centennialhumle får vi en imponerande och jordig beska som blir för mycket om det dricks på egen hand. Dock ett utmärkt val till mat
4



Störtebecker (SB)
Ljust bärnstensfärgat.
Ej så stor men behaglig doft av tyskt färdigskivat rågbröd som även återkommer i munnen tillsammans med en lätt fruktighet och i sammanhanget hyfsad beska. Det bäst balanserade ölet av de provade.
4



Staropramen N A (SB)
Tjeckisk öl har ju alltid varit en klassiker, i alla fall förr om åren. Visst borde man väl kunna göra något hyfsat alkoholfritt med sina gedigna bryggkunskaper?
Ett hållbart skum lyckas man i alla fall inte med. Däremot inger den lätt järnhaltiga doften förhoppningar om att det är ett riktigt öl. Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen. Varför blandar man in så mycket sötma? Hur går tillverkningsprocessen till? Man jäser väl ändå ölet från början så att sötman försvinner innan man extraherar alkoholen? Lovvärt försök med balanserad fruktighet, svag järnbeska men tyvärr även den här majsliknande sötman.
3+




Mariestads Alkoholfri (Hemköp)
Skumkronan faller pladask bara på någon minut och den gyllenbrungula färgen är väl inte bättre än hos något av de övriga ölen men i näsan får man en lätt järnton och en behaglig fruktig doft och plötsligt händer det. I munnen väcks vaga associationer till amerikanska och danska microbryggeriers IPA med balanserad fruktighet av aprikos och man kan ana en lätt frisk amarillohumlighet även om beska är att ta i. Överaskande bra men saknar av naturliga skäl riktig ales fyllighet. Bäst i detta test
4+



Erdinger Weissbräu (Hemköp)
Ljust gyllengul lätt opak. Fint tätt skum.
Ej så stor doft, lätt jästig med svag men ganska typisk weissbierkaraktär dock utan vare sig citrus eller koriander. Finbubbligt, skummar nästan i munnen, lätt sötma, förvånansvärt bra frisk fruktighet. Bra törstsläckare.
4-



Tuborg alkoholfri (Superbest, Köpenhamn)
Aldrig trodde man väl att man skulle köpa alkoholfri öl i Köpenhamn. Men tiderna förändras, vi själva och möjligen danskarna också.
Denna är ljust bärnstensfärgad. Påtagligt torr utan direkt beska. Ren men ganska sluten med liten doft  och smak som aldrig blommar ut. Ingen sötma, men man anar en viss fruksyrlighet långt bak med drag av aprikos.
3+




Clausthaler Classic (Hemköp)
Fin gyllengul färg. Svagt unken doft, som av nyöppnad majsburk. Skum som snabbt havererar. Medelfylligt, lätt fruktig sötma, möjligen antydan till beska. 38 kr tar man för denna på Bishop's Arms. Vilket rån!
2



Estrella Damm N A (ICA Maxi)
Liksom originalversionen med alkohol är detta blaskigt, intetsägande och karaktärslöst. Väldigt neutralt och släcker möjligen törsten. Därav + i kanten.
2+



 Carlsberg alkoholfri (ICA Maxi)
Slätstruken doft och smak med alltför stor sötmadominans utan vare sig beska eller fruktighet.
Ett stort jaså.
2




Crocodile Lager beer, Krönleins (ICA Maxi)
Ännu en vattnig öl med närmast artificiell och aspartamliknandesötma. Varför?
2-

söndag 25 november 2012

Skånsk vinbloggarträff i Köpenhamn 24/11


Finn Klysner på DWC Vin är en man med tydlig inriktning och åsikter om viner. Hans devis verkar vara samma som han berättade att H.C. Andersen hade: En stad skall utforskas genom sidogatorna och inte längs huvudgatan. M a o importeras inte Parkerfierade kanske mer lättsålda och välkända viner och amarone låter närmast som ett skällsord. I stället letar han sig en bit bort för att försöka hitta traditionellt gjorda prisvärda guldkorn. Dagen provning är hans eget upplägg. Det visar sig att vi därigenom lotsas genom intressanta sidogator dit flera av oss kanske aldrig hade hittat annars. Innan vi hamnat här har vi haft en uppsamlingslunch med Ingvar (som så förtjänstfullt arrangerat denna dag) och Jörgen med bloggen Billigt Vin samt Magnus Ericsson från HD och Uppkorkat. Vi äter på den väldigt franska och charmiga bistron L'education på Larsbjörnsstraede 12, ett fingerknäpp väster om Ströget.

Dagens Quiche och en riktigt god och i princip skumbanansbefriad Beaujolais Noveau är en förträfflig kombination och start på denna vinbloggarträff.











Italienska viner och Vinosapien möter upp kl 14 på DWC på Rosenvaengets allé 29 på Österbro. Laguppställningen är således högkvalitativ och vi från Lessrof ser oss själva närmast som rookies i sammanhanget. Medprovarna är mycket kunniga och erfarna men inte minst ödmjuka och chosefria.

13 flaskor och tre timmar senare väntar 10 Barricadieroviner årgång 2001-2010 på Ved Stranden 10, arrangerat av vinhandlare Fabio med hustru från Cibi et Vini. Varma och trevliga  människor och väldigt generöst att bjuda oss och ytterligare några danska gäster på denna vertikalprovning.

DWC

VIT FLIGHT

Sirch Malvasia 2011,  Colli Orientali del Friuli DOC,  Friuli (Sirch)
Frisk, ganska enkel men bra, lätt spritsig, ungdomlig, ren, mineralisk munrensare
84

Terenzuola 2011, Colli di Luni DOC Vermentino, Toscana/Ligurien (Terenzuola)
Vermentino från DOC-område som ligger både i både Toscana och Ligurien.
Hyfsat stor doft och smak av nötter, gula äpplen, päron. Bra mineralitet. Prisvärt, c:a 100DKK.
86(+)

Terenzuola "Fosso di Corsano" 2011, Colli di Luni DOC Vermentino Superiore.
Dov gul frukt, mineraler, antydd beska, ej samma fräschör eller syra som basvermentinon ovan.
83

Calafé Greco di Tufo 2009, Campania
Mogen frukt, fudge, fänkål.
(medel)fyllig med bra syra och mineraler.
87(+)

Meroi Friulano 2011, Colli Orientali del Friuli DOC, Friuli 
Fatdominerad, tvålig, vita blommor, vanilj och fudge
82

Ronco del Gnemiz Chardonnay Sol 2004, Colli Orientali del Friuli DOC, Friuli
Oxidativ ton? Fat med vanilj och fudge, gula bokna äpplen. Medelhög syra.
84

Miani Friulano 2009, Colli Orientali del Friuli DOC, Friuli
Från kultvinmakaren Enzo Pontoni. Läs mer här
Välbalanserad fatton, bra syra och mineralitet. Fin färsk frukt, gula äpplen, lätt vaxig.
88



RÖD FLIGHT

Croatto "Clàs" Merlot 2009, Venezia Giulia IGT
Kraftfull, extraherad svartvinröd. Antydda stalltoner, plommon, körsbär, viss grön beska, bitande tanniner och hög syra. Ung men muskulös.
86

Albani "Vigne della Casona" 1996, Oltrepò Pavese Rosso Riserva DOC, Lombardiet (Albani)
65% Barbera, 35% croatina + pinot nero + uva rara + vespolina.
Sötlakrits, stalltoner, moget men med mer att ge. Fortfarande bra tanniner och hög syra.
90

Marco Zambin 2007 "Marcus" Rosso Veneto IGT (Marco Zambin)
Cabernet Sauvignon 40-45%, Merlot 40-45%, Cabernet Franc 5-10%, Syrah 5%
Extraktrik, fyllig italiensk bordeaux med 5% Syrah. Plommon, lite svarta vinbär, tobak, lakritspipa, medelhögsyra, ganska rikligt med finfördelade tanniner.
89

Mauro Franchini Gattinara 2006
Man höjer lite på ögonbrynen åt Finn Klysner när han efter den förra tjockflytande juiceblandningen blint i karaff serverar ett granatrött, tämligen transparent och tunnflytande elixir med dofter av plastmatta, nypon, tobak och svagt av svamp och åkermark. Tänker Nebbiolo men får inte ihop det riktigt ändå. I munnen tuggar de högoktaniga pulvertanninerna och den höga syran snabbt upp resterna av föregående vin. Röda vinbär, några jordgubbar, ett par körsbär och det mest imponerande vinet för dagen visar sig vara från Gattinara med 100% Nebbiolo utan inblandning av Vespolina eller annat. Både vin och etikett är av riktigt traditionellt snitt.
Ögonbrynen sänks igen och vi förstår att ordningsföljden på vinerna inte alls var lämnat åt slumpen. Detta armbågar med lätthet ut bordeauxblandningen i periferin och är det enda vin som flera av oss köper i kväll. 190DKK. Lär inte vara lätt att få tag på någon annanstans.
92

Ronc di Vico "Titut Ros" 2003, Colli Orientali del Friuli DOC, Friuli (Ronc di Vico)
Enligt Finn Merlot, Cab Franc, Cab Sauv, Refosco i denna årgång men enligt hemsidan enbart Merlot årgång 2009.
Drygt medelfylligt, plommon, viss kryddighet, muscot, kanel, dill, tobak, lakrits. Antydd sötma och möjligen stjälkighet, måttliga tanniner, bra syra.
89

Tiezzi Brunello di Montalcino 2007
Traditionell brunello med tobak, körsbär, örter, lakritsrot, antydd sötma och eldighet, ganska bitande men finfördelade tanniner och fin syra.
89(+)



Aurora "Barricadiero" 2001-2010, Marche Rosso IGT















Vertikalen börjar med en kantig käftsmäll anno 2001. Rejält med tuffa tanniner med grottlagrad ost i doften. Den som inte var sugen på entrecôte med bearnaisesås innan lär ha blivit det nu.
2002 är oväntat elegant även om tanninerna håller tandköttet i ett säkert grepp. Kvällens överraskning och vår favoritårgång för kvällen.
Även 2004 och 2006 har med Barricadieromått mätt bra balans och viss elegans även om de inte är direkt avmagrade.
2005 och 2007 är snarast lite klumpiga med extra allt utan finess.
2008 ff a men även 2009 är lite snällare. "Sällskapsvin" enligt C. Trevlig fruktighet, men kräver mat även detta.
2010 Ung och kantig, fatdominerat nu men kan ha framtiden för sig.

Lite mer kött på benen från denna dag får ni här och här

fredag 23 november 2012

2006 "Donato d'Angelo" Aglianico del vulture DOC (d'Angelo)


Ja, de är bara så att man inte får glömma bort aglianico som en kvalitetsdruva. Varför, varför, varför är den inte större och kändare för en bredare skara vindrickare? Mörk frukt, tanniner, syra och lagringsduglighet i samma paket. På något sätt tänker vi Bordeaux minus svarta vinbär på italienska, besjälat av Nebbiolo och inte minst just detta har dessutom Pécharmant i Bergerac som soulmate. Ja det låter kanske lite förvirrat, men så är det. Så många bitar faller på plats  med aglianico i vår preferensmosaik.

Kvällens vin som är inhandlat hos Carlo Merolli för 104 DKK/SEK är kanske inte det största av viner, det kostar inte skjortan eller har det största nyhetsvärdet (det har t ex avhandlats här redan för två år sedan).
Men,
det är extremt prisvärt och en riktig entrecôtemedankfettsstektugnspotatisochhemgjordbearnaisetuggare.

Fettet spjälkas redan i munnen, de redan ganska pulvriserade tanninerna mjuknar ytterligare, den klassiska italienska syran och körsbärsfruktigheten avrundas balanserat. Man kan möjligen hitta ett katrinplommon som en påminnelse om italienska södern, men i homeopatisk dos. 
Näsan finner häststallar och kötthallar, trälådor, tobak, läder, körsbär, örter, lakrits och mineraler.
88

Vi är rörande överens här hemma angående betyget oberoende av varandra och för 104 kr måste man betrakta detta som ett riktigt fynd. Bättre mat- och vinkombination är dessutom svår att hitta. Tyvärr verkar det vara slut hos Carlo Merolli men vi hoppas på kommande årgångar. D'Angeloviner av andra slag säljs på Idala gård via nätet.


Glaset vi dricker ur är bordeauxvarianten från Zalto. De smäckra formerna, den tunna kanten, lättheten och samtidigt väl avvägda tyngdpunkten andas högsta kvalitet och man förstår varför Zalto slagit bl a Riedel på fingrarna vid glasprovningar.
Tack handlavin.se för att vi fick möjlighet att köpa detta i Sverige! Vi har längtat sedan vi först provade Zaltoglas här i somras.

tisdag 20 november 2012

Riesling kabinett del 4: Jos. Christoffel jr. 2011 Erdener Treppchen Riesling Kabinett


Ännu en godsak från Mosel. Klassisk vinmark, vildjäst, Fuder (typiska Moselfat på 1000 l) och 7,5% alkohol är en trevlig kombination.
Initialt antytt jästig doft som snabbt vädras bort. Svag skifferton, lite vita blommor, clementin, apelsin, ananas och röda stora juläpplen.
Lätt moselspritsigt på tungspetsen, fint balanserad syra och sötma med mkt frisk smak av blodapelsin och äpplekräm. Välavvägt och extremt lättdrucket. 99DKK hos Atomwine är ett tilltalande pris.
88 (-)

Tidigare kabinetter hittar ni här

söndag 18 november 2012

Tenute Sella Bramaterra 2005


Nebbiolofans vet att druvan odlas i DOCG-områdena Barolo, Barbaresco, Roero, Ghemme och Gattinara i Piemonte, samt Sforzato di Valtellina och Valtellina superiore i Lombardiet.
Emellertid finns andra områden där man odlar Nebbiolo utan denna allra högsta italienska kvalitetsbenämning.
I norra Piemonte t ex, mitt på en tänkt linje mellan Torino och Lago Maggiores mitt, ligger DOC-områdena Bramaterra och Lessona. Här finns Tenute Sella där familjen Sella har vinodlingar sedan 1600-talet.
Första gången man tillverkade Bramaterra var 1902.
Första gången vi köpte det var 110 år senare.
Det ångrar vi inte det minsta.

15-25 oktober 2005 skördade man Nebbiolo, Croatina och Vespolina från i genomsnitt 45-åriga stockar i sydvästläge 300-350m ö h. Innan de blandades i proportionerna 70/20/10 fick Nebbiolo- och Vespolinadruvorna macerera i 16 dagar och Croatinan i 12 och jäsa i rostfria tankar. Malolaktisk jäsning skedde därefter i träfat fram till våren varpå det lagrades på 1000-litersfat av slavonsk ek i 24 månader.
16 juli 2008 tappade man vinet på 22000 flaskor.
En av dessa letade sig hem till oss via Köpenhamn och Winewise.

Allt denna detaljrikedom för att inte glömma de omfattande momenten, omsorgen och tidsaspekten när man gör ett kvalitetsvin. Att stanna upp och reflektera över vinets historia, tillverkningsprocessen och människorna bakom tillför ytterligare en dimension mellan sniffarna och de långsamma klunkarna. Allra bäst är när man besökt platsen ifråga. Det har vi inte i detta fall. Ännu. Andra har.

Mindfulnessutbildningar i all ära, men de är sannolikt inte billiga.
Här fick ni en gratis. Endast 195 DKK i vinkostnad tillkommer.
För det kan man i o f s köpa en bag in box av något slag och tappa upp 4 ggr så mycket i glas efter glas.
Men då håller inte hjärna och lever lika länge.
Och man känner knappast någon medveten närvaro och får inte den här upplevelsen.

Medeltransparent närmast granatröd med tegelkant.
Underbar doft av nyputsade skor, röda körsbär, tranbär, rosmarin, tobak och lakritsrot.
Nästan lite torrt och dammigt i munnen där tanninerna är tämligen rikliga och närmast finpudriga. Syran är mer än medelhög. De röda bären dominerar tillsammans med örtigheten men alla dofterna går igen på tungan. Svalt, finlemmat, elegant och alls icke obalanserat. 
91 

Ni kanske börjar förstå att vi tilltalas av den här sortens viner.
Enligt producenten finns en lagringspotential på 20 år.
2 månader klarade vi...




lördag 17 november 2012

Trinchero 2006 Barbera d’Asti Superiore

Omedelbart reducerar vi ner det till väsentligheter.

Medeltransparent mörkt vinrött med en antydd tegelkant.
Det doftar lösningsmedel, skokräm, en tjärpust, körsbär, mineraler, exotiska kryddor och minsann lite tobak och svaga stalltoner. Tanken går blixtsnabbt till Piemonte men irrar flyktigt vidare (av outgrundlig anledning via Bordeaux och Loire) till Toscana.
Munnen slås av den påtagliga syran, de fruktiga körsbären och sparsmakade närmast smeksamma tanninerna. Hittar lite szechuanpeppar och muskot. Påtagligt syradrivet medelfylligt, fruktigt, endast lättfatat som av botti och plötsligt faller bitarna på plats och min slutdestination i detta hemmablindtest blir Barbera d'Asti 2007. Skulle säkert kunna lagras i flera år med dessa enorma syror.
88

Noll koll på producent och fel årgång men nöjd ändå framför allt med att vinet är väldigt gott och prisvärt. Inköpt hos Stefan Jensen och Winewise för 110DKK.
Vid en sökning dopio hittar man naturligtvis att Italienska viner (som vanligt) inte bara har koll på detta vin utan t o m  har besökt producenten tillsammans med Stefan Jensen. Biodynamiskt, kvalitet, tradition verkar vara nyckelord.
Ja faktiskt, det är precis så vi känner med detta vin.


torsdag 15 november 2012

2008 Le Cinciole Chianti Classico


Podere Le Cinciole ligger i hjärtat av Toscana och Chianti classico i Panzano mellan Florens och Siena. Här odlar Luca och Valeria Orsini vin organiskt på 13ha mark 430-470 m ö.h.

Sangioveseriservan och huvudnumret (förutom en supertoscanare vid namn Camalione) heter Petresco.
Vi provar andravinet Le Cinciole gjort på 98% Sangiovese och 2% Canaiolo från sydost- och sydvästlägen. Efter skörd för hand sker maceration i cementtankar under 10-15 dagar. Därefter temperaturkontrollerad jäsning under 30° C och omdragning till nya tankar för malolaktisk fermentation  innan vinet slutligen lagras 12 månader på 2000-liters ekfat.

Slutresultatet är en ganska mörkt rubinröd gnistrande skapelse som bjuder på traditionella sangiovesedofter av moreller, mandelkubbar, örter, rapsfält, lite lakrits, moccakaffe och tobak. Syran är påtaglig och här finns mitt i all körsbärsfruktighet en lite bråkig kärvhet och tanninrikedom som brottas ner till ljuv munkänsla av våra ricotta/spinaci-tortellini  med pancetta, haricots verts, röd spetspaprika, vitlök och grädde. Kombinationen är perfekt men utan mat verkar vinet behöva mer än den timme det fick i karaff och mycket riktigt blir det allt mer lättdrucket och balanserat under kvällen. Vi brukar tycka bäst om ungdomlig sangiovese, men här kan man gott vänta några år.
88

Köpt på superiore.de för 12.90€