Finns det bra vin på Mallis? José L. Ferrer Reserva 2003

Vi ger snabbt Spanien en ny chans igen inte långt efter att vi blev besvikna på Baron de Ley, men drar oss nu österut utanför fastlandet.
Mallorca har två D.O. där det största Pla i Llevant på öns östra hälft kanske mest är känt för Ànima Negra. Det mindre Binissalem fick D.O.-status 1991 och ligger 2-300 m ö h just intill staden med samma namn, några mil rakt norr om Palma. Jordmånen är kalkrik och består av lerjord på en grund av kalksten och lera. Klimatet präglas av långa varma höstar med lite nederbörd och trakten är skyddad från kyliga vindar genom bergen i nordväst. Rödvinerna måste bestå till minst 50% av den lokala druvan Mantonegro.
José L. Ferrer är sannolikt den kändaste producenten i området. Redan vid infarten till staden möter man firmans jätteflaska. Man har tillverkat vin sedan 1931 och har ett kvalitetsrykte men stilen anses åt det gammaldags hållet. Måste absolut inte vara negativt tänker vi.

Redan första kvällen på resan blev vi glatt överraskade av deras enklare Crianza 2009 på en restaurang i Port d'Andraitx. Vinet vi dricker nu till Iberico-racks, tzatsiki och grekisk(!) sallad är deras reserva från 2003, köpt på vingården men vi hittade det i efterhand även på lite olika supermercados, ställvis till extrapris kring 10€ vilket gör oss lätt skeptiska. På plats smakade det dock utmärkt utan djupare analys och det skall bli intressant att se hur det klarar sig en svensk vinterkväll, bara några dagar efter att vi sågat en gran reserva från Rioja.
Mantonegro står för 56 % , därutöver innehåller det 27 % Tempranillo, 16% Cabernet Sauvignon och 1% Callet.
Märkligt nog finns varken Mantonegro eller Callet med i Oz Clarke's "Grapes & Wines" men man hittar lite fakta här och här om dessa lokala druvor.

Färgen är drygt medeltransparent vinröd med begynnande tegelkant. Doften är måttligt stor och spanskt dillig med touch av kräftspad men innehåller även lite träiga fattoner, lakrits, örter och läder. Frukten är mest åt skogsbär med både vildhallon och blåbär. Smaken är i paritet med doften med en bra syra och faktiskt  mineralitet, men närmast obefintliga tanniner. Mjuk munkänsla och en slank struktur med halvbra längd men viss finess. Okomplicerat, trevligt och väldigt läskande.
86

Ja i kvalitet och struktur borde det väl inte kunna mäta sig med den förra kända riojan men den här stilen gillar vi så mycket bättre. Charmfaktorn och drickbarheten är överraskande hög. Strunta i poängen och läs bara texten om ni så vill. Det här är riktigt trevligt. Mallorca lär ha ryckt upp sig på många sätt även vinmässigt. Vi återkommer nog i frågan.

2001 Baron de Ley Gran Reserva och lite betygsdiskussion

Två korkskadade fransoser och en italienare på några dagar tolkade vi som ett tecken på att vi måste söka oss bort från våra vanliga preferenser. Vi har hittills haft svårt att hitta någon favorit från iberiska halvön. Läge således att ge Spanien ännu en chans.
Baron de Ley Rioja Gran Reserva ingår i systembolagets ordinarie sortiment och går att hitta i de flesta butiker. Höga betyg för 2001 års modell gjorde oss nyfikna när vi köpte den förra våren. Just nu är det 2004 som säljs på SB. Producenten är känd och vi har druckit viner härifrån förr om åren utan att reflektera så mycket. Det var innan vinintresset låg på nuvarande närmast patologiska nivå.

Här finner vi klassiska spanska fattoner av dill, vanilj och lättrostat kaffe med läder och svagt stalliga mognadsdofter. Det är fruktigt, ack så fruktigt åt det röda hållet, men svårbestämbart i såväl näsa som mun. Smultron och plommon kanske, men väl dolt av en oroväckande mängd avslagen julmust. Måhända bra struktur med hyfsad längd och syra, men tanninerna är långt borta och faten och sötman blir bara för mycket. I vår värld en medelfyllig frukt- och ff a fatbomb utan finess.
85 

Nej vet ni vad. Vart tar druva och terroir vägen när man smaksätter vinet med nya franska och amerikanska ekfat i 30 månader. Ändå hittar man åtminstone frukt här (om än svårbestämbar) till skillnad från i vissa andra riojaviner.
Det må vara toppvinet från en bra producent med handskördade druvor av bästa kvalitet och en toppårgång för Rioja. Det är tyvärr inte vår typ av vin och det väger vi in i betyget. Accepterar ni inte det får ni gå till Parker i stället. Han ger 93. Vi låter oss icke påverkas utan står stadigt i den skånska myllan.
Korkskadat var det i alla fall inte...

Här skulle man då kunna ha en lång utläggning om det där med betyg/poäng. Om man överhuvudtaget skall betygsätta viner och hur. Såg en diskussion på Twitter om det igår med bl a @Miguel_C_L och @Vinbanken. Inget system är ofelbart och rättvist men vi tycker att betyget här om inte annat fyller en funktion för oss själva som en hint till vad det handlar om och för att kunna relatera våra druckna viner till varandra. Tillsammans med texten kanske man som läsare också kan bilda sig en uppfattning och efterhand relatera våra poäng till egna preferenser. Här är det möjligen också provat under lite mer autentiska förhållanden än hos de "riktiga" skribenterna. Se tidigare utläggning här ang detta. Vi kör på med betyg tills vidare i alla fall.

Bodega del Palacio de los Frontaura y Victoria - Munskänkarprovning i Lund

Vissa akademiker hävdar att avståndet mellan Malmö och Lund är jordens omkrets minus 17 km. Vi som inte är det minsta prestigefyllda eller ankdammsplaskande utnyttjar gärna godbitarna utifrån Malmös strategiska läge mellan Lund och Köpenhamn, när tillfälle bjuds.

Munskänkarna i Lund brukar ha bra provningar till billig peng. Så också häromkvällen då man bjudit in Camino Pardo (ägarinna) och Juan Martín-Hinojal (vinmakare) från spanska vinproducenten Bodega del Palacio de los Frontaura y Victoria. Bara namnet sig är lockande och när möjligheten att få prova vin från pre-phylloxerastockar bjuds, måste man nästan ta chansen även om viner från iberiska halvön inte tillhör våra favoriter. Vyvidgning är viktigt och 6 kvalitetsviner för 250 kr får oss knappast att tveka.

Frontaura som tillverkat vin sedan 1574 har sin bodega i Toro där man också producerar vinet från övrig mark  i Ribera del Duero. I Toro ligger odlingarna på 650 meters höjd och har ett kontinentalt klimat med viss påverkan från Atlanten; det är torrt och soligt och temperaturen svänger mellan -11° och +37° över året, men på sommaren så ger den höga höjden svala nätter vilket lär optimera druvmognaden.
I samtliga viner används 100% Tempranillo. Tinta de Toro som är varianten som används i Toro, anses dock vara en egen klon av Tempranillo som ger något robustare och mer tanninrika viner. Tinto Fino och Tinta del país som är namnen i Ribera del Duero har identiskt DNA men anses ändå skilja sig åt.
Enligt vinmakaren använder man sig huvudsakligen av ekologiska odlings- och produktionsmetoder men man är inte ekologiskt certifierade. Man lagrar uteslutande på franska ekfat.
Det mest kända vinet är Aponte, tillverkat av druvor från stockar före vinlusens tid och som är 140 år gamla. Avkastningen här är naturligtvis väldigt låg och man uppger ett skördeuttag på 0,56 Hl/Ha.

2008 Dominio de Valdelacasa (Toro)

Djup rubinrött. Lätt volatila toner som snabbt viftas bort, röda körsbär och lätt torkade jordgubbar, lite trä men inga störande fattoner. 

Mycket rödfruktig smak med lätt torkade frukt, lite läder o kryddor. Medelhög syra, mjuka pulvriga tanniner. 

Låg jäsningstemperatur för att öka fruktigheten. Enbart gamla fat har använts.

Ett trevligt, fruktigt, drickvänligt snackevin.

86

(447kr/3 fl)

2006 Nexus Crianza (Ribera del Duero)

Mörk rubinröd medeltät-tät.

Läder, lite dammig vind, trä, mineraler, lite vita blommor, röd frukt, lite vanilj, svag mentholdoft.

Jordgubbar, torkade körsbär, läder, medelrostade fat, medelhög syra, rel mjuka tanniner, antydd rökighet.

Nya franska fat som tyvärr går igenom lite för mycket för vår smak.

86

(675kr/3fl)

2005 Frontaura Crianza (Toro)

Tät mörk vinröd

Lätt rostade fat, ganska mogen frukt med lätt kokt jordgubbe, torkad frukt, menthol, lakrits (Ga-Jol tabletter), choklad, lite kaffe

Torkade nypon m jordgubbar, kokta röda bär, läder, mjuka pulvertanniner, medelhög syra och ett visst tuggmotstånd och köttighet, ganska komplext med bra struktur och längd.

Ett riktigt bra vin i balans. Lär passa perfekt till dilamm.

89 (-)
(597kr/3 fl) 

2005 Frontaura Reserva (Toro)

Mörk tät svartviolett

Lakrits, körsbär, läder, gula blommor, lite kaffe

Kraftfullt med ganska mycket av allt inkl medelrostade fat. Lätt rökighet, lakrits, tuggigt, köttigt. Lite torkad frukt, körsbärssötma, bra längd, sandiga tanniner, eldigt.

88 (-)

2006 Nexus + (Ribera del Duero)

Mörk tät svartvinröd. 

Gula blommor, kanel, nordafrikanska kryddor, rostade fat, röd frukt, körsbärssprit

Kaffe, torkad frukt, körsbärssprit med eldighet, mjuka tanniner, bra längd.
Lite för mycket av allt utan finess.

87

2006 Aponte (Toro)

Tät mörk svartröd färg

Torkad frukt, lakrits, fat, lite kaffe, vanilj, vita o gula blommor, röda körsbär

Koncentrerat, torkad frukt med lätt sötma, mycket fat naturligtvis men nästan silkig textur och ganska balanserat trots en hög alkoholhalt. Mycket lång eftersmak. Mer komplext än Nexus+ och bättre balans. 

90 (-)
(1650-2200kr på Wine-searcher!)

Det är efter det femte vinet vi inser att torovinerna faktiskt är mer intressanta än de från Ribera del Duero och kanske passar våra preferenser bäst av spanjorer vi hittills smakat, i alla fall när man som hos denna producent har en hyfsat varsam fathantering. Lakritstonerna lär vara kännetecknet för vinerna och det kommer då inte (bara?) från faten. Värmen med tillhörande alkohol och torkad frukt är lite för hög för vår smak men man har ändå lyckats ganska bra med sina intentioner att skapa viner med karaktär. Inte minst kvällens "enklaste" vin Dominio de Valdelacasa är trevligt och 2005 Frontaura Crianza riktigt bra. 

Som vanligt väcks frågan om betyg eller inte. Jag anser fortfarande att siffran kan ge en fingervisning om drickvärdheten och ev köpvärdheten under förutsättning att man vet vem som sätter betygen och hur dennes preferenser brukar vara. Vi drar ju generellt åt kyligare och mindre fatade viner. Hade så inte varit fallet så hade kvällens betyg kanske varit något högre. 

2006 Viña Pedrosa Reserva – Ribera del Duero

Ikväll provas det helblint.

Färgen är mörkt vinröd med en minimal begynnande tegelkant.

Det doftar måttligt till kraftigt rostade fat med kaffe, mörk choklad och lite bacon. En svag ton av svarta vinbär, annars körsbär men svårt att hitta entydig frukt i alla fall för denna fatkänsliga näsa.

Smaken är glatt överraskande mindre fatdominerat och tanninerna är måttliga och lätt polerade. Här finns en bra fruktighet av körsbär och björnbär och en påtagligt hög syra som samtidigt välter alla ev teorier över ända. 

Efter att mest ha snurrat kring Sydfrankrike blir facit ändå ingen stor överraskning. Särskilt inte när provningsproceduren upprepas och man undrar varför man inte hittade någon dill från allra första början. De kraftigt rostade faten borde också ha signalerat modern spanjor. 24 månader på blandade amerikanska och franska ekfat, sannolikt huvudsakligen nya.

Inte vad vi brukar dricka precis, men roligt och lärorikt att vidga vyerna. Snygg etikett också!

89

Provad här tidigare.