Allt fler rapporter verkar bekräfta att 2012 är ett toppår för torr tysk Riesling, men hur ser det ut för vinerna med lite restsötma i flaskan? Vi gjorde ett smygtest av Julian Haarts Kabinett Schubertslay i höstas och noterade, inte odelat positiva, att det fanns mer tyngd än vad vi brukar förknippa med traditionell Kabinett. Liknande noteringar blev det när vi lite senare obloggat provade Schäfer-Fröhlichs Kabinett anno 2012. 2011 års modell har varit en tidigare favorit och det börjar helt enkelt bli läge att göra en jämförelse nebenainander, Kopf an Kopf sozusagen.
Schäfer-Fröhlich "Schiefergestein 2011 Bockenauer Riesling Kabinett" andas lätta diesel- och svavelångor, kikärtor, en gnutta jordnötssmör och efterhand franskbröd, vitblommighet och små mängder persika och ananas. Balanserad sötma med hög men inte knivskarp syra och en något grusig mineralitet. Fortfarande dansar den, åtminstone jämförelsevis, lite småspritsigt lätt på tungan, men börjar gjutas samman allt mer utan att för den sakens skull ha transformeras till något högdensitetsvin.
Schäfer-Fröhlich "Felseneck 2012 Bockenauer Kabinett 2012" har en något mindre svavlad men i övrigt generellt större doft. Här finns mer persika, gula ärtor och vita blommor och ett ytterligare driv i citrusaromerna närmast som av apelsinjuicekoncentrat. Även i munnen tar det mer plats och bjuder på Apotekarnes passionsfrukt med en skvätt Zingo. Lätta flädertoner och en som vanligt fantastisk mineralitet. Utmärkt syra/sötmaratio.
Till skillnad från den förra kabinettversionen där druvursprunget (som vi förstått det) till största delen men inte i sin helhet var från Felseneckmarken, bygger den senaste årsmodellen enbart på druvor från denna vinmark som är grunden till Tim Fröhlichs fantastiska torra GG-riesling. Hur mycket som i detta fall är terroir- respektive årgångspåverkan är svårt att säga men vi kan konstatera att 2012 levererar en riktigt fin kraftkabinett utan att ge avkall på sedvanlig finess.
Valet är delvis en smaksak och står mest mellan lätthet och tyngd. Balansen mellan sötma och syra är i båda fallen exakt som vi vill ha det och kvalitetsmässigt i övrigt är skillnaden hårfin, men visst är 12:an snäppet större på alla sätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar