tisdag 23 september 2014

Selvapiana Chianti Rufina Vendemmia 2012


Kanske har vi fel, men vår känsla de senaste månaderna har varit att allting snurrar på i oanad och närmast oönskad hastighet i de sociala mediernas vinflöden där Instagram övertagit stafettpinnen från Twitter som i sin tur växlades in efter bloggarna. Vissa viner sprider sig som en löpeld, i bästa fall görs en snabb analys men ofta blir det bara en bild som ska gillas av närmsta kretsen och knappt har man hunnit varken blinka eller svälja förrän någon annan provar ytterligare ett vin som går samma öde till mötes.

Visst är det fantastiskt bra med alla tips men ibland måste man stanna upp och fråga sig vad den egna intentionen med vinintresset är. Ibland hittar man så många provade viner att man undrar om de verkligen kan komma till sin rätt. I alla fall är min känsla inte sällan att många börjar tappa proportionerna för vad som är rimligt. Visst är det lätt att själv ryckas med i denna ystra dans och stå där på flödeskanten beredd att kasta sig ut, även om vi inte sällan tvekar över meningsfullheten i det hela. Så vem är väl vi att kommentera detta fenomen? Icke desto mindre tycker vi det är extremt viktigt att göra ett medvetet val och åtminstone stundtals försöka bromsa och reflektera en smula innan fartblindheten tar över totalt.
I alla fall om man inte jobbar med viner professionellt och "bara" har det här som en passion på amatörbasis, ska man nog våga stanna upp då och då. Det är omöjligt att hänga med i alla svängar och kanske är det inte hela världen om man missar något. Det som verkligen är värt att dricka lär finnas kvar i framtida årgångar och allt måste inte provas på volley. Dessutom är det väl ganska givet att både plånbok och lever kan behöva standbyläge då och då.

Och på tal om det. Här kommer tråkighet numero due:
Vi ser och förstår hur många i vår vinkrets i samma sociala medier sannolikt dricker för mycket (om det nu inte är så att det står spottkoppar gömda bortom flaskorna på bilderna). Om man betänker att gränsen för riskbruk (beroende eller fysiska skador) är max 2 flaskor vin per vecka för män och 1,5 flaska för kvinnor och att man bör ha 2(3?) alkoholfria dagar per vecka och dricka max 4 standardglas (12 cl vin) per tillfälle så kan ni ju själva börja räkna på det. Tråkigt att påminna, men ni/vi ska hålla länge.
Den här posten är fortfarande den i särklass mest lästa på denna blogg och antalet sidvisningar ökar inte minst på sommaren och kring storhelger. Läs och fundera och gör ett medvetet val.

Nog om detta. Då trycker vi lite på gasen igen.
Naturligtvis ska vi låta nyfikenheten fortsätta flöda inte minst genom nya årgångar och nya vinmakare men får samtidigt inte glömma att titta bakåt och åt sidorna då och då.
Det är på just det sättet det här vinet dyker upp. Vi var så förtjusta i Selvapiana Bucerchiale 2006 (mindre i 2007) att vi väldigt gärna ville köpa 2010 års modell. När vi så pratade med personalen på Otto Suenson fick vi beskrivet hur den var fantastiskt under fem minuter för att därefter slå igen stenhårt som en mussla. Med andra ord, lägg på lager var deras råd. Däremot kunde man med fördel dricka lillasyskonet anno 2012 redan nu.
Försäljningssnack?Tja varför inte skapa sig en egen uppfattning? Det slog oss att vi aldrig provat det tidigare och för 129DKK är det väl inte mycket att snacka om.

Selvapiana Chianti Rufina Vendemmia 2012
Doft av torkade körsbär, nypon, läder, lite bonvax. I munnen dessutom örter, kalkiga mineraler med viss sälta, drygt medelhög syra, medelhöga tanniner. Känns mer utvecklat än den biologiska åldern. Lättare men i vissa delar nästan brunelloliknande. 

Egentligen gillar vi vår Chianti renare och elegantare men till mat och till det här priset kan vi inte annat än rekommendera. Kanske inget att fördjupa sig i mentalt men klart mer komplext än vi förväntat oss.
Det vi funderar mer på är hur vi den närmaste tiden ska lyckas hinka i oss Bucerchiale 2010 på fem minuter utan att ta skada.
Äh vi låter det ligga lite till. Allt måste ju inte provas direkt...



6 kommentarer:

  1. Tänkvärt. Ibland går det fort att få en ny flaska på bordet ...
    Så jag kanske inte borde säga detta, men Bucerchiale 2010 stängde inte ner för mig. Utmärkt Chianti, i en ren men lite mörkare och ruffigare stil än t ex Montevertine. Med det sagt, lagringspotentialen finns så det gör inget att låta den vila 3-4 år till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart att du ska säga det! Man vill ju inte öppna en flaska i onödan ;)

      Radera
  2. Här kommer en nominering till årets mest läsvärda inlägg, oavsett socialt medium.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Säkert många som tycker tvärtom, men en reflektion över detta kan ju knappast vara skadligt.

      Radera
  3. Många kloka tankar i ett och samma inlägg. Ffa om detta med konsumtionen så här efter sommaren. Knepigt att hitta balansen när man hela tiden vill prova nytt (särskilt som man måste dricka upp eftersom grejerna aldrig håller i kylen ;-)).

    Lite trist också att vinbloggarna redan verkar vara på väg ut. Jag är glad att ha haft förmånen att uppleva vad som alltmer framstår lite av en guldålder; tveksam till om mitt intresse hade tagit samma fart idag, även om det såklart fortfarande skrivs en hel del intressant och inspirerande - inte minst i denna blogg. Fortsätt gärna så!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att höra. Uppskattar inte minst din aktivitet med kommentarer!
      Ja problemet är att det är så kul att prova nya grejor, men man måste hålla långsiktigt och priset får inte bli för högt. Därför är det klokt att man håller en jämn rimlig nivå eller bromsar in då och då så att man kan ta fart igen. Både vad gäller drickandet och bloggandet.

      Radera