Champagne Bollinger x 6

Bästa sättet att ta död på en fördom borde vara att skåda den i vitögat.
Alltså gör vi det!
Vi hävdade ju här att champagne är överskattat i förhållande till priset, men nyfikna och utvecklingsbenägna som vi vill försöka vara, måste vi självklart kritiskt granska och ifrågasätta oss själva och våra påståenden.
Därför tackar vi inte nej när Anders Öhman och hans Gustibus med kort varsel erbjuder oss att vara med på en provning med sex olika champagner, under ledning av Karl-Frédéric Reuter från Bollinger.
Möjligen kan vi ha påverkats ytterst lite att tacka ja till provningen för att man lockar med två Bollinger R.D. från 1999 resp 1988...

På Öhmans finns en fin bakgrundsbeskrivning om vinhuset och dess viner. Bollinger lär såvitt vi förstått göra kraftfull champagne med tanke på att förstajäsningen sker i ekfat. Vi får väl se hur det är med det. Kanske är detta pärlor för svin (läs oss).

NV Bollinger Special Cuvée Brut (399kr)
Ljust gyllengul med både svagt grön- och rödstick. Fina citrusaromer varvat med lätt bokna äpplen, flyktiga persikoaromer, svagt rostade hasselnötter och nougat. Gommen får såväl röda äpplen som mogna päron och lätt övergräddad croissant. Syran är frisk, moussen fin men försvinner förvånansvärt snabbt ur glaset. Bra koncentration och längd utan att bli övermäktigt. Någon ek tänker vi inte ens på.
Den enda vi provat tidigare av dagens champagner. Friskare än vad vi minns.

NV Bollinger Rosé (499kr)
Något mindre men samtidigt ännu friskare och fruktigare doft än föregående vin. Vi noterar såväl hallon som smultron och en mindre uttalad brödighet men samtidigt finns en härlig mineralrikedom redan i doften. I munnen är det väldigt rent med en fin körsbärs- och äpplefruktig syra och man ana ett visst tannininnehåll som lägger sig som en fin hinna på överläppens insida. Överraskande fräscht fruktigt och utan vare sig kännbar sötma eller slutbeska.
Trodde att detta mest skulle vara ett förföriskt utspel med mer sötma, men här har vi inte mer än 9 g/l dosage och det känns riktigt seriöst och värt att ta på allvar.

2004 Bollinger La Grande Année Brut (849)
Ljusgul med svagt rödstick. De rabarber som enligt vår ciceron skall finnas lyckas vi inte hitta trots idogt letande. Däremot persika, rostad flagad mandel och de ständigt återkommande hasselnötterna. Antar att vi har ekfatjäsningen som förklaring till det. Det här har en mjukare munkänsla, kanske av en finare och silkigare mousse. Det smakar ugnsstekta äpplen med hasselnötter. Både mer kraft och längd men med något nedtonade syror.
Nja, att dubbla priset här gör oss inte särskilt köpbenägna. Föregående rosé är faktiskt både festligare och godare.

2004 Bollinger La Grande Année Rosé (1265)
Förutom en fin blek laxrosa färg förförs vi doftmässigt av såväl ostron som maräng och lätt rostad flagad mandel med röda vinbär som fruktaccent. Mineralerna är smakmässigt nästan åt det rökigt vulkaniska hållet. Munkänslan är både mjukare och bredare, syrorna lite måttligare än hos lillasyster rosé men här finns samtidigt en högre komplexitet och en fin bärigt rödfruktig smak från hallon, röda vinbär och smultron.
Alla sinnen får sitt och det är svårt att värja sig om man slipper hålla i plånboken. Bortsett från det exklusivt romantiska skimret man säkert vill förmedla är det här rent ut sagt riktigt gott! Men för dyrt!

1999 Bollinger R.D.
Gyllengult. Vi har passerat en  gräns där vi skymtar mognadstoner av svamp och gula blommor varvat med mjölkchoklad och torkad frukt. I munnen har vi en kokt kompott av gula och röda äpplen med riven nougat och lite muskot på toppen. Vi hade förväntat oss en större fyllighet och bredare munkänsla men i stället hittas en väl fokuserad och sammanhållen struktur som någon nästan uppfattar som en slutenhet i alla fall jämfört med vinet efter som öppnas samtidigt. Överkurs för oss. I alla fall friskt och fräscht med en skön mousse.
Förvånansvärt stor fräschör, men det är kanske så det är med bra årgångschampagne, som med andra stora viner. Men 2258 kr exkl moms för en magnum...?

1988 Bollinger R.D.
Mörkt gyllengult (urinfärgat för sjukvårdspersonal). Stor doft med mognadstoner av undervegetation och vissnande gula blommor som väcker lustar i mer primitiva delar av hjärnan. Komplexiteten är naturligtvis större och vi får doftbilder av tarte tatin och brända mandlar. Mineraliteten övergår närmast i salmiak. I munnen finns det rikligt med mogen och torkad frukt från så väl gula äpplen som aprikos och det tillkommer ett dovare smakspektra av mocca, mörk choklad och (gäsp..) rostade hasselnötter. Moussen sägs vara silkigare men är det inte bara ett uttryck för att den börjar falla sönder helt enkelt? Vem är vi att ifrågasätta...
7995 är priset, inte varunumret på denna magnum som släpps i november och det går inte att värja sig för detta när man skall försöka bedöma det. Med gott samvete kan vi i alla fall konstatera en stor komplexitet och både djup och bredd. Visst är detta det mest minnesvärda av dagens provade viner, men godast? Som vanligt beror det på sammanhanget. Som med alla andra viner.

Här blir det ingen poängsättning eftersom vi inte tycker oss ha kompetensen att göra det på ett korrekt sätt.
Vi har fått en ökad erfarenhet efter denna provning men är fortfarande lite för jordnära och kritiskt granskande för att låta oss förföras fullt ut.
Slutsatsen kvarstår därför tills vidare.
Champagne är överskattat i förhållande till priset.
Fast 200 kr för denna provning inkl efterföljande buffé var ett fantastiskt pris!
Stort tack Anders Öhman för att vi fick möjligheten att vara med!