Vinet och musiken. Roagna Langhe Rosso 2006

Plötsligt händer det.
Man har skrivit färdigt en bloggpost där bara bilden och en videolänk fattas.
Så hör man kvällen innan postningsdags exakt samma tankegångar i denna eminenta Podcastintervju.

Alf Tumble och Finare Vinare.

Slumpen är ingen tillfällighet.
Ser det som ett kvitto på att vår spaning stämmer.
Vi är uppenbarligen inte först med denna tanke.
Det här att det är något speciellt med vinet och musiken.
Eller snarare med vinprovare och musikalitet.
Vi ser ett samband.
Hittar den ena efter den andra som inte bara har vin, utan även musik i blodet.
Och då pratar vi inte om att göra egna spellistor på Spotify utan menar musik som passion.
De besjälade.
Som spelar själva.
Skriver eget.
Musikerna.
Proffs eller amatörer.
Samlarna.
Nördarna.
Som tyckte Roxanne var en höjdare när The Police släppte singeln 1978 och som än mer älskade och plockade ut de lite mer jazzigt atonala ackorden från Stings soloversion med soft elgitarr och Branford Marsalis sopransaxofon på Live Aid-galan, Wembley 1985.
Som kanske lyssnar mer på musiken och hur den är uppbyggd, än på texten.
Som kan få rysningar av både gammal punk och en klassisk celloduett och ändå älska syntesen mellan en bra rap och tillhörande melodislinga. 

R&B. House.
Eller vad än det nu må vara man har fastnat för genom åren.
Med hjärtat.
Kanske är det samma primitiva delar av hjärnan som berörs av musik med känsla, som av ett välgjort vin.
Kanske har gehör att göra med förmågan att uppfatta och analysera nyanser oavsett om det rör sig om musik eller vin som berör.
Musik-gehör.
Vin-gehör.

Vi känner inte Alf Tumble på något sätt.
Han gjorde ovanstående podcastintervju med Finare Vinare och är nybliven dryckesskribent på DN.
Dessutom DJ och musiker om vi förstått saken rätt.
Han ger ett bra första intryck.
Överst på hans första rekommendationslista var Roagna Langhe Rosso 2006.
Efter det tog vinet snabbt slut på beställningssortimentet.
Tur att vi hade köpt det tidigare.
Naturligtvis har även Finare Vinare druckit det här.
Och jobbar med musik professionellt.
Slumpen är ingen tillfällighet.

Tänkte egentligen inte själv skriva om vinet.
Låter väl som det mesta annat man skriver om.
Men det fick blodet att sjunga.
Tjärpapp, tobak, liten läderbit, en bukett med örter och rosor, Viol- och Ga-Jol-tabletter. Syra över medel, rikligt med finsandiga tanniner, tämligen generöst med mörk frukt, lite nypon och lätt torkade körsbär. Väl sammanhållet. Ungdomligare känsla än vad den verkliga biologiska åldern anger. 

Som musik för själen.
Som etiketten både vitt och svart.
Som allting däremellan.
Som Sting och Branford Marsalis.