Salvioni Brunello di Montalcino 2008

Det är väl knappast en överdrift om vi säger att Giulio Salvioni tillhör den allra yppersta vinmakareliten som för evigt ristat in Montalcino och dess viner i vinvärldens hjärtan.
4 ha mark med vår älskade sangiovesedruva i den klonala skepnad som kallas Brunello. Ja i detta fall rör det sig faktiskt om fem olika brunellokloner som växer 420 m ö h i sydvästläge gränsande till markerna hos en annan brunelloikon - Diego Molinari och hans vinegendom Cerbaiona. För övrigt namnmässigt förvillande likt Salvionis egendom Cerbaiola.
Traditionell tillverkning med lagring på 20 hl botti av slavonsk ek. Naturlig jäst och ingen filtrering.
Det snart så uttjatade epitetet "naturvin" borde väl egentligen platsa här också va? Ja det blir ju lite löjligt det här med de övergripande generaliseringarna för att förenkla tillvaron och få in viner i ett fack.
Det här ligger i alla fall i det översta kvalitetsfacket.
Hos oss låg det nederst och längst in i vinkylen.
Där skulle det egentligen ligga kvar 10 år till.
Men i bland måste man unna sig det där lilla extra.
Falla för frestelsen och nyfikenheten.
Själva livet liksom.

Salvioni Brunello di Montalcino 2008
Mörkt körsbärsröd färg med en liten tegelnyans insmugen i kanten.
En doft som direkt väcker köttsliga lustar med svart tryffel riven över lyxiga praliner med körsbär och kakao. Här finns blå blommor med violtoner, finaste läder och moccakaffe, som en försynt vink om att det här vinet är bästa vän med den där gamla slavonska eken. 

Munkänslan är på samma höga nivå med en i huvudsak mjuk textur som direkt vittnar om den höga kvalitén, om vi nu mot förmodan skulle ha missat det med näsan. Vinet är trots 3 timmar i karaff lite knutet i början på kvällen, men öppnar sig snyggt efter ytterligare någon timme då frukten kommer fram allt mer. Härefter skalas lager på lager av. Mjölkchoklad, perfekt mogna lätt syrliga körsbär, mjukt arabicakaffe, fintobak, örter, tanniner som tar ett fast grepp om tandköttet utan att på något sätt bli övermäktiga. Här finns en medelhög syra i harmoni med vinet i övrigt som är i sammanhanget ungt, men redan i fullt tillräcklig balans. Medelfylligt med stadig struktur men ändå med en både avväpnande och häpnadsväckande elegans. 

Visst finns det en inbyggd placeboeffekt när man dricker sådana här viner men den av oss som drack det blint (inte jag) spikade direkt vad det här var för något (utom producent) och gav betyget toppklass. 

Vem gör inte det?

Skall man komma med någon försiktig invändning skulle det möjligen vara att frukten kan vara i klenaste laget. Bara tiden kan utvisa hur länge den räcker. Att döma av hur vinet växer under kvällen räcker det länge, länge...