Vinet och miljön - Leo Aumann, Flamming Rotgipfler 2011

Var på fortbildning idag. Plenarföredraget rubricerades "Vilket pris betalar vi för våra läkemedel - om läkemedel och miljö ur ett globalt perspektiv".

Högintressant och tänkvärt. En representant från ett forskarlag i Göteborg berättade att problemet kanske inte är så stort på hemmaplan (mer än indirekt) eftersom det mesta läkemedelsavfallet/överskottet förbränns varvid läkemedelsmolekylerna totalförstörs.

Däremot hade man gjort analyser på avloppsvattnet i ett område i Indien med ett stort antal läkemedelsfabriker koncentrerat på liten yta. Resultatet var skrämmande. Till exempel hittade man i flodsedimentet fem ggr större mängd Ciprofloxacin (ett bredspektrumantibiotikum mot bl a urinvägs- och tarminfektioner) än vad man förbrukar i Sverige på ett år. Hade inte kostnaden för tillverkningen varit så extremt låg redan, så hade det nog lönat sig att utvinna det ur marken.
Lösningen när det hela uppmärksammades som en världsnyhet blev att dra en ledning till en näraliggande större flod via ett större reningsverk i en större stad där man blandade och spädde ut läkemedelsvattnet med vanligt avloppsvatten från staden. M a o fantastiska förutsättningar för att de bakterier som kom från människorna nu verkligen skulle få chansen att utveckla resistens mot antibiotika. Den perfekta antibiotikaresistensfabriken helt enkelt.
Tur att folk inte vet hur illa det är. Den som åker till Indien lär garanterat få en antibiotikaresistent tarmflora med sig hem.
I bästa fall också en behandlad depression eftersom man även hittade högre halter av antidepressiva i avloppsvattnet än vad patienterna normalt har i blodet under en pågående behandling. Kan kanske behövas med tanke på hur nedstämd man blir av att höra allt det andra eländet.

Inte minst intressant var det att höra om de studier som visar de verkliga praktiska konsekvenserna för djur och natur.

• I Indien höll vitryggad gam på att utrotas eftersom den inte tål NSAID (Voltaren, Ipren och motsvarande antiinflammatoriska läkemedel) som man hade gett boskapen som sedan gamarna lever på när boskapen självdött på naturlig väg. Gamar kan inte bryta ner dessa njurtoxiska läkemedel som finns kvar i födan. De får njursvikt av Voltaren helt enkelt, precis som äldre människor kan få här hemma, helt utan jämförelse mellan pensionärer och gamar i övrigt.
• Abborrar fick beteendeförändringar och blev lugnare av oxazepam (Sobril) som fanns i Fyrisån i Uppsala.
• En studie visade hur karpfiskar slutade reproducera sig pga östrogenutsläpp i en sjö (P-piller funkar även på karp alltså).

Det hela är i högsta grad allvarligt och oerhört skrämmande och måste verkligen uppmärksammas med förhoppningen att politiker och miljöorganisationer försöker sätta press på läkemedelsbolagen att värna om vårt sköra jordklot.

Det framkom också att man analyserat vilka narkotiska preparat som hittas i avloppsvattnet i olika svenska städer. Om man håller sig till Skåne kan det vara intressant information för både befolkningen och polisen att veta att (Malmö borträknat) högst halter av kokain finns i Trelleborgs och Helsingborgs avloppsvatten medan Hässleholmsborna går på amfetamin (ja nåt måste man ju ha för att pigga upp sig i Göingebygden...).

Det är här som det intressanta kommer.
Om man nu är vinintresserad (ja närmast besatt som vissa i bekanskapskretsen hävdar) och har en lätt morbid och ibland raljerande humor så uppenbarar sig mycket intressanta scenarion om man börjar fundera på vilka konsekvenser det skulle få om man kunde mäta rester av olika viner man druckit i olika delar av vårt land.

• Hade man t ex sett höga halter av autolyserade jästceller varvat med DNA från Chardonnay/Pinot Noir/Pinot Meunier i Strömmen på söndagarna, efter helgens champagnevaskning på Café Opera?
• Hade man hittat nedbrytningsprodukter av det gamla klassiska vinet Diamant eller kanske Aurora i Trelleborgs hamn?
• Hade man kanske funnit närmast promillenivåer av nebbiolo i (eller i alla fall i marken nära) Finjasjön i Hässleholm?
• Hade man möjligen uppmätt oroväckande höga halter av Vitovska och Ribolla Gialla i Skälderviken?
• Delar av Blekingska skärgården skulle kanske vara svagt rosaröd av finbourgogne och bubbla förföriskt av champagne i trakten av Sturkö? Eller snarare rester av detsamma.

Vem vet? Klart är i alla fall att om man verkligen finkalibrerar sina analysinstrument och letar på det rätta stället i Malmös kanalsystem den kommande helgen så kan man med lite tur hitta nano eller snarare pico-, femto- eller t o m attogram av den österrikiska druvan Rotgipfler.
I munskänkarna gamla lärobok nämns den i en bisats som en delingrediens i vinet Spätrot-Rotgipfler där Zierfandler (synonymt med Spätrot) sägs ge vinet arom, syra och kropp, medan Rotgipfler bidrar med högre halter av alkohol.
Vinet vi dricker delar av i kväll är i alla fall gjort på enbart den sistnämnda druvan och vi är helt utan förväntningar när vi provar denna gåva från en vinvän som köpt det på plats.

Leo Aumann, Flamming Rotgipfler 2011
Högmineralisk doft med krossat skiffer. Lättfruktigt med mandarin, päron och gula äpplen, varvat med banan, mango och vita blommor.
Liknande fruktspektra i munnen möjligen med lite grape på slutet. Snustorrt, extremt mineraliskt med en lite pirrande småfräsighet på tungan och mer än drygt medelhög syra. Ett fullständigt utjäst, stenigt högmineraliskt elegant och fokuserat lågdensitetsvin i klass med bättre rieslingviner. 

Visst kan man anmärka lite på den lite tunna strukturen och samtidiga alkoholeldigheten men wow vilken mineralitet!! Det här är gott! Vi vill ha mer!

Plötsligt händer det.

Vi hoppas på samma sak med vår miljö och läkemedelsbolagens ansvarskänsla.