Montalcino - Colleoni, Podere Sante Marie

Vi avslutar där vi började vårt första Montalcinoinlägg. I ett rum för 70€/natt hos Marino och Luisa Colleoni. Visserligen utan frukost men det är billigt, underbart vackert, med ett mycket trevligt värdpar och viner av världsklass på armlängds avstånd. Vad mer kan man begära?

1993 köpte paret Colleoni egendomen som i lokalbefolkningen kallades Sante Marie. Man lär först i efterhand ha upptäckt att det fanns gamla överväxta vinodlingar där. Marken restaurerades, nya vinstockar planterades 1998 och år 2000 gjordes den första brunelloårgången.

Redan från början valde man att arbeta ekologiskt och man har genom åren utvecklat detta ytterligare. T ex jobbar man de senaste två åren helt utan svavel från att tidigare haft minimala mängder. Hårt arbete i både vingården och vinkällaren är naturligtvis hemligheten för att upprätthålla kvaliteten. Intressant är att vi själva som inte sällan brukar beskriva den här typen av viner som innehållande "bio- eller naturtoner" hittar inte tillstymmelse till det här. Inget reduktivt och inget stall eller hönsbur. Det här är bara så rent och kemikaliefritt det kan bli och av högsta möjliga kvalitet. Ni som tvivlar på om det finns bra s k naturviner – åk hit och prova.

Förutom sin brunellomark har man 1,5 ha i Castiglione d'Orcia i sydost utanför det egentliga Montalcino. Vinerna härifrån benämnes DOC Orcia.
Till Brunello (och Rosso) har man 1,5 ha fördelat på två områden. Santa Maria precis där man bor och Sant Antimo i söder med sydostlig exposition. Santa Maria är exponerat mot norr, nordväst och sydväst.
Fram t o m 2011 har han blandat druvor från vinmarkerna men härefter sker både vinifiering och lagring separat. Beroende på om det ska bli Brunello eller Rosso avgör han i ett senare skede om det blandas eller blir ett enkelmarksvin.

Man strävar efter att göra viner som är drickbara i så tidigt skede som möjligt. Kan man samtidigt få en lagringspotential gör det naturligtvis inget, men Marino menar att man ska inte behöva vänta i evigheter för att kunna dricka ett vin. Dessutom vet man ju aldrig exakt hur det kommer att bli med tiden.
Den totala produktionen är liten och ligger kring 8000/9000 flaskor per år, fördelat på 2500/3000 Brunello, 2000/2500 Rosso di Montalcino och 2500/3000 DOC Orcia. 

Eftersom nästan alla flaskorna är sålda när vi är där blir det fatprovning. Det har vi ingenting emot, särskilt eftersom vi får chansen att prova vinerna från samtliga fat i källaren. Det här är extremt lärorikt och ett unikt tillfälle att jämföra karaktären för olika lägen och årgångar. Det visar sig bli ytterligare ett bevis för hur komplicerat det är att försöka generalisera karaktäristiken hos en vinmakare och en vintyp.

2012 Vigne Sant'Antimo är fylligare och något varmare än de övriga. Det här ska användas till Brunello.

Nästa är från 2011 blandat från de två brunellolägena. Här finns det läder och vilt i doft och smak som Marino menar härstammar från mjölksyrabakterier (eller menar han malolaktisk jäsning?). Detta vin skiljer sig klart från de övriga och faller inte oss i smaken lika mycket. 

2011 Vigne Santa Maria Ska bli Brunello Riserva. Detta är tack vare årgången åt det fylligare, fruktigare hållet än -10 och -12, även om vi aldrig får någon sylträdsla på dessa höjder både räknat i kvalitet och meter över havet. Mer likt -12 Sant'Antimo.

2010 Brunello tycker vi är ett fantastiskt vin, men det är ju samtidigt det som är färdigt för buteljering vilket sker om några veckor. Här finns allt det Marino vill uppnå i form av drickbarhet. Måttlig alkoholhalt kring 13%, elegans och lätthet och ändå en fast struktur med klar hög syra och fint grepp i tanninerna. Ett strålande vin med bra balans mellan alla komponenter trots att det ska ligga till sig ytterligare minst 6 månader efter buteljering innan det får släppas. C:a 2500 flaskor kommer det att bli att slåss om.

2012 Vigne Santa Maria är friskt med drygt medelhög syra, bra tanniner och skön röd frukt i en medelfyllig struktur. Påtagligt elegantare än Sant'Antimo. Det här blir också vingårdsbetecknad Brunello som vi vill köpa när det släpps om några år.

Rosso 2012 är det också dags att buteljera. Här har använts en del från Santa Maria och en del från Sant'Antimo. Blandningen ger en bra balans och ett tämligen fylligt vin där vi börjar känna igen den rena frukten. Här i något mörkare tappning med ett generellt bredare anslag. Detta är ett mer utpräglat matvin till skillnad från 2012:an gjort på enbart Santa Maria-druvor som är mer av ett kontemplationsvin med betydligt större komplexitet.

Slutligen får vi prova de två olika faten med vinerna från 2013 där Marino ännu inte bestämt vad ska bli av dem. Året får fyra stjärnor och betecknas av Consorzio del vino Brunello di Montalcino som ett traditionellt år med gradvis och sen mognad (inte tidig som 2012) och bra balans mellan alkohol och syra.
Båda vinerna doftar ungdomligt brödiga och lätt jästiga. Sant Antimo-varianten har en något högre socker och alkoholhalt medan vinet från Santa Maria är både elegant och syradrivet med fina tanniner. Det är inte alls så kantigt som man skulle förvänta sig men har kanske inte tillräckligt med muskler och skelett för att klara förvandlingen till Brunello. Å andra sidan påminner scenariot denna årgång om 2002 där Marino först var på väg att deklassificera vinet till Rosso men där han slutligen valde att vänta och ut kom ett riktigt bra vin efter att faten gjort sitt. Därför avvaktar han. Även viners liv är fullt av överraskningar.

Att vara vinmakare kräver både kunskap, erfarenhet känsla och kanske lite tur.
Själva hade vi en fantastisk tur som fick möjligheten att bo här, träffa dessa människor med stora hjärtan och prova deras underbara vinerna. Man har dessutom vänligheten att låta oss köpa några av de sista flaskorna Brunello från 2009 trots allt. Vi handlar även den utmärkta ekologiska olivoljan och får en flaska extra på köpet tillsammans med en butelj oetiketterad prosecco (från Cartizze) som färdkost på den fortsatta resan. "Vänta inte för länge! Blir det för varmt kan kapsylen gå av".
Mille grazie!

(Den klämmer vi för övrigt redan ett drygt dygn senare i Greve in Chianti, men det är en annan historia.)