Montalcino - söder

Även om det inte finns någon officiell subzonsindelning i området så är väl i alla fall norr och söder officiella och välkända väderstreck vad vi vet. I Montalcino liksom överallt annars borde det vara en tämligen avgörande faktor för druvorna och de färdiga vinerna. Vi skulle nästan våga påstå att norr är svalare och söder varmare. Lika troligt som att svalare växtplats = mer syra, elegans och kanske tunnare struktur, medan värme = mer socker och/eller alkohol och kraft beroende på när jäsningsprocessen avstannar. I analogi med det borde det då också vara så att för oss som mest gillar den förstnämnda vintypen torde vinerna från norr vara av störst intresse. Självklarheterna står som spön i backen.

Å andra sidan uppnås kanske inte alltid tillräcklig druvmognad här under de svalaste åren, då söderdruvorna kan prestera bättre. Sedan var det ju dessutom stora skillnader i mikroklimat och jordmån även mellan väldigt närliggande vinmarker och söder om Montalcino har vi dessutom topp-producenter som Biondi Santi, La Cerbaiona m fl som kan göra fantastiska viner även de varma åren.
Parametrarna i de här ekvationssystemen är väldigt många och det kanske inte är så enkelt som man skulle kunna tro och som ovanstående plattityder anger?
Vi må pröve helt enkelt.

Gianni Brunelli
När vi kör i sydostlig riktning med Podere Salicutti som mål passerar vi först den större aktören Barbi med en turistbuss på parkeringen. Härefter kommer producenten med det passande namnet Gianni Brunelli. För en gångs skull har vi hittat rätt väg från början och har därför 30 minuter tillgodo innan utsatt tid till vårt bokade möte, så vi tar en chans och spontanstannar här helt enkelt.
En äldre kvinna hämtar assistens från en yngre engelsktalande dito och jodå, det är inga problem att få en liten rundvandring. Ska vi prova viner däremot kostar det 15€. Vi får berättat för oss både om det ena och andra. Inte minst om vulkaniska mineraler i jorden från Monte Amiata i bakgrunden, ekologisk odling, naturlig jäst, inga kemiska medel eller gödningsmedel och att det numera är Laura Brunelli som styr verksamheten efter sin makes bortgång. Hon är upptagen men när assistenten förstår att vårt intresse är lite större än normalturistens tycker hon att vi ska hälsa på Laura som blir eld och lågor...eh...ja i alla fall tillräckligt intresserad för att ta med oss på samma rundvandring med samma berättelse men med ännu större frenesi och engagemang. Intressant är, förutom det ekologiska tänket, traditionellt vinmakeri, minimal intervention och medelstora slavonska ekfat osv, att hon utöver marken Podernovone där vi befinner oss även odlar druvor på de ursprungliga ägorna Le Chiuse di Sotto norr om Montalcino och att hon kan blanda från bådadera i varierande proportioner beroende på årgång och hur säsongen varit.
Som sagt. Ingenting är självklart och parametrarna många att ta hänsyn till.

Tyvärr börjar vi redan få ont om tid och tvingas avbryta men hade säkert fått prova viner utan den där avgiften om vi stannat lite till. Ett litet köp blir det i alla fall, för provning på hemmaplan vad det lider. Vi litar på vår brunelloboks bedömning: "Gorgeous delicious Brunellos made with careful attention and the utmost respect for nature".

Nästa gång vi besöker Siena ska vi förresten inte glömma att besöka hennes restaurang Le Logge nära Piazza del Campo.


Podere Salicutti
I stället kör vi som planerat de 50 metrarna till grannen Francesco Leanza och hans Podere Salicutti. Vinerna här har hyllats för sin burgundiska skönhet och komplexitet av Kerin O'Keefe vilket naturligtvis har väckt vårt intresse. I vår tidigare mailkonversation har vi bildat oss en uppfattning om att Francesco är en artig, korrekt äldre gentleman. Hoppsan! Det stämmer ju alldeles förträffligt bra. Före detta kemist i Rom och sedan 1990 självlärd vinmakare, enligt O'Keefe med "hands-off attityd" där han själv bara står för ackompanjemanget till vinet.

Vi går en runda och han berättar en liknande historia som Laura Brunelli med ekologiskt vinmakeri och minimal intervention. Även här är utsikten mot Monte Amiata hänförande. Enligt Francesco finns det emellertid knappast några vulkaniska inslag i hans jordar. Däremot en hel del sediment, kalk och allt möjligt annat och husen på gården som är byggda av sten från området vittnar om detta breda spektrum.

Totalt har han 11 ha mark där det produceras 6000-9000 flaskor Brunello och lika många Rosso årligen. Toppmarken heter Piaggione varifrån han tar druvorna till Brunellon med samma namn. 2004 gjorde han för första gången en riserva och detta upprepades 2008, en årgång som nyligen är släppt på marknaden. 2009 blev det ingen vanlig Brunello utan en variant där han experimenterade med att blanda druvor från Piaggione, Manra och Vigne Teatro. Året var så pass tveksamt och inte minst var skillnaden mellan markerna så stor den gången att han tyckte sig kunna kosta på sig detta experiment kallat "Tre Vigne" men är tveksam om han ska upprepa det. Den sista vinlotten Sorgente används bara till Rosso.
Han tycker att franska fat är det som fungerar bäst med hans viner och använder detta av olika ålder (huvudsakligen äldre) och i varierande storlek från 500 l och uppåt.
Vi får en liten aptitretare i form av fatprov från det som skall bli Brunello 2011, en blandning av Piaggione och Vigne Teatro. Jamen det här var ju suveränt! Visst finns det kraft men samtidigt något subtilt och mineraliskt vackert. Det stämmer inte med årgång och väderstreck. Nyfikenheten är väckt.

Vi märker hans stolthet, inte minst när det är dags för flaskprovning. Långsamt och närmast andaktsfullt öppnar han och häller försiktigt upp vinerna efter att noggrannt sköljt ur glasen med en skvätt vin. Vi rycks med av den lätt förtätade stämningen. Näsborrarna vidgas, smaklökarna står i givakt och vi fokuserar medan han betraktar våra reaktioner.

Podere Salicutti Rosso di Montalcino 2011 
Tämligen tät och fyllig huvudsakligen mörk frukt med viss mjukhet och lätt värme utan eld eller sylt. Medelsyra och lätta tanniner.

Han går ut försiktigt. Vinet är bra även om inte stilen är vad vi älskar. Toppen till mat.

Podere Salicutti Brunello di Montalcino "Tre Vigne” 2009
Även här antydd värme och mycket men något ljusare och friskare frukt från svarta vinbär, hallon och körsbär. Högre halt av såväl tanniner som syra och mineraler. 

Ett snäpp upp både på kvalitets- och komplexitetsskalan men kanske lite vad vi befarat av ett sydvin detta år. Även här skulle mat lyfta vinet.

Podere Salicutti Brunello di Montalcino Riserva 2008
Fantastiskt välstrukturerad och ändå med en ganska senig kropp. Balanserat välproportionerlig i frukt, syra och tanniner med ett fast grepp i slemhinnorna och ändå en mjuk textur åt det krämiga hållet. Olika nyanser börjar uppenbara sig bara på de 10 minuter vi sitter här. Tobak, moccaläder, lätta kryddor, mineraler och svaga toner från lyxiga fat som talar en förförisk franska som inte ens vi kan motstå. 

Aahhh... Det här är vad vi hoppats på. 80€ är galet mycket men vi får aldrig chansen att testa det igen om vi inte köper. Placebofaktorn är säkert hög men det här känns riktigt stort åtminstone här och nu. 

Leanzas vanliga Brunello 2008 finns faktiskt på Systembolaget för 349 kr släppt den 1/4. Visst borde man prova...

Jaha, hur matchar man nu detta sista vin då? Vi vurmar en hel del för mindre och/eller mindre kända producenter, dels för att det brukar vara roligare att besöka dem eftersom engagemanget är större, dels för att det är så trevligt att hitta något som är bra som man inte får tag på här hemma. Kan man dessutom bjuda på lite reklam för bra viner man själv tycker om, har vi inga problem med det så länge det är vi själva som styr.
Å andra sidan vill vi nog balansera upp det med någon stor/känd vinmakare om vi får chansen.
På Biondi-Santis hemsida framgår att det kostar 15€ om man vill ha 45 min rundvandring med vinprovning. Man får hosta upp 50€ om man vill ha sittande provning och få avsatt 60 min tid.
M a o faller de bort redan på hemmaplan.
När vi skriver till Gianfranco Soldera, den kanske störste av alla i området, får vi ett vänligt svar från Monica Soldera att man tyvärr inte kan ta emot oss de föreslagna dagarna men att vi är välkomna en annan gång. Kanske är syftet att sålla agnarna från vetet i båda fallen, men sättet att framföra det på är i så fall så mycket trevligare i Solderas fall.

Giulio Salvioni
Nu är ju knappast Salvioni fy skam om man så säger. Dottern Alessia som tillsammans med brodern håller i trådarna nuförtiden, svarar i sitt mail att vi är välkomna för provning men att man tyvärr inte har några viner till försäljning för närvarande. Med tanke på att deras Brunello ligger i 100€-klassen är vi så nöjda så med bara provning...
Druvorna odlas sydost om Montalcino på 18,5 ha mark i sydostläge 420 m ö h , varav 4 ha är vigda åt c:a 15000 flaskor brunello per år. Endast naturlig jäst och ingen filtrering. Vinerna åldras på 20 hl fat av slavonsk ek i 2-3 år innan de buteljeras. Någon riserva gör man inte. Resultatet brukar anses vara enastående. Vi har tidigare endast provat 2008 års modell och var närmast lyriska även om vinet tillhörde de lite dovare brunellovarianterna. Oroväckande nog skriver Kerin o'Keefe att tendensen genom åren har varit en skiftning mot ett mörkare och mer koncentrerat sangioveseuttryck. Högst lagringsbara lär de i alla fall vara och kvalitén är oklanderlig oavsett preferenser.

Vinkällaren ligger märkligt nog centralt i Montalcino. På utsidan av huset med adressen Piazza Cavour 19 syns inget från bilen som vittnar om att här göres stordåd, när vi rekognoserar dagen innan. Ända framme ser vi att det finns flera Salvionisar bredvid de olika ringklockorna och när det så är dags för ankomst står porten öppen för oss. Källaren är också anspråkslös men mycket prydlig och de slavonska lagringsfaten är skinande rena. Alessia berättar att det kanske inte är helt optimalt med den centrala källaren och att man har en byggnad till på annan plats för kompletterande hantering av vinet.
Efter en kort rundtur provar vi från faten. Det här ska bli spännande!
Brunello 2013 har en trevlig frukt om än lite åt det dova hållet med bra syra- och tanninstruktur utan att det är oroande kraftfullt. Det är när vi kommer till 2012 och 2011 som problemen kommer. Vad är detta?? Amarone? Starkvin? Ett eldigt, mörkfruktigt vinkoncentrat utmanar våra känsliga gommar. Vi frågar om alkoholhalten och jodå, mycket riktigt ligger den på 15,5-16%. Framför allt sticker den ut på 11:an som vi upplever som det sämre av de två.Visst, nu är det här fatprov men vi får ingen som helst indikation på att vi ska satsa på Salvioni de närmaste åren. Det ska i alla fall bli spännande att läsa om slutresultaten när det är dags. Tummen upp från Galloni kanske...?

Jaha. Går det att dra några slutsatser av detta då? Naturligtvis inte, mer än möjligen att vinden verkar blåsa åt det håll vi trodde. Producenter söder om Montalcino och varmare år skall provas innan ev köp.

Nästa gång drar vi norröver.