Montalcino - intro

Från Cinque Terre tar vi oss vidare söderut via Pisa längs den Toscanska kusten. Efter en kort paus på stranden i Marina di Bibbona kan vi inte låta bli att svänga in några kilometer från kustvägen mot Bolgheri även om vi har inte planerat det. Det hör nog till den vinösa allmänbildningen att ha sett Tenuta san Guido och provat deras Sassicaia när vi nu råkar befinna oss i närheten. Valet mellan en flaska för 145€ eller två årgångar à 2 cl i vinomaten för 2x5€ är lätt. Skillnaden mellan 2010 och 2011 är inte så gigantisk som man skulle kunna tro, i den här fasen i alla fall. Båda är tämligen voluminösa och italienskt fatpräglade men visst är 11:an lite varmare och visst är det här luxuösa viner oavsett vad man tycker om stilen. Ändå når det inte våra hjärtan som har siktet inställt på Montalcino tryggt inknappat på vår GPS.

Beläget i provinsen Siena i Toscana ligger Montalcino, en liten kommun där staden är belägen på en höjd c:a 500 m ö h och med bosättningar som daterar sig åtminstone tillbaka till etruskerna. Under medeltiden var staden känd för sin skotillverkning och sina många garverier. Numera är det garvsyran i brunellovinerna som gör staden världsberömd.

Brunello (och det enklare Rosso) di Montalcino görs på 100 % sangiovese eller möjligen den variant som heter sangiovese grosso eller kort och gott brunello. Det tvistas fortfarande om det är samma druva som bara ter sig olika beroende på växtplats eller om det verkligen är olika varianter av sangiovese. Druvorna här är i alla fall något större än den sangiovese som används i t ex Chianti men karaktäristiken är snarlik. Det som framför allt skiljer ut vinerna härifrån är snarare de lokala odlingsförutsättningarna eftersom sangiovese (likt pinot noir) är mycket känslig för och präglad av terroir.
Här råder medelhavsklimat med varma somrar vilket ger en bra druvmognad medan de tämligen stora temperaturskillnaderna mellan dag och natt anses ge en komplex druvaromatik.

Monte Amiata

Podere Salicutti

Söder om staden höjer sig vulkanen Monte Amiata sedan miljontals år. Det sägs att Montalcino är byggt på bergrund som härrör från tidiga eruptioner härifrån. Det finns därför lite vulkanisk mark här. Området är emellertid mer känt för sin extremt varierande och komplexa jordmån präglad av att den formats under flera olika geologiska tidsåldrar och av att oceanerna stigit och sjunkit undan vid mer än ett tillfälle. Beroende på område, höjd och djup hittar man sand, lera, småsten, marint sediment och kalkrika fossiler i högst varierande proportioner och blandningar.

Variationen syns även i husbyggen där man använt sig av stenar från trakten t ex hos Podere Salicutti nära San't Angelo där vi får en liten snabblektion i ämnet av vinmakaren och f d kemisten Francesco Leanza.







1980 var Brunello först att få DOCG-status efter att det 1966 var ett av de första områdena att bli DOC. 1967 bildades Il Consorzio som har det övergripande ansvaret och kontrollfunktionen för området. Det fanns då c:a 75 ha vinodlingar registrerat för brunelloproduktion fördelat på 13 producenter som buteljerade 150000 flaskor per år. Idag har man en årlig produktion på c:a 8 miljoner flaskor från 250 producenter och 1650 ha odlingar! Någon officiell zonindelning geografiskt eller motsvarande Grand/Premier Cru finns inte trots mycket stora skillnader mellan de olika vinmarkerna här.

Det är väldigt passande att Antonio Galloni bara några dagar innan vår ankomst har skrivit en lång kritiskt granskande artikel om 2009 års Brunello di Montalcino som släpptes tidigare i år och som han närmast sågar längs fotknölarna, bortsett från enstaka producenter som han inte nämner vid namn. Druvorna klarade i allmänhet inte den plötslig hettan i augusti som gav en snabbt förhöjd sockerhalt utan att den fenoliska mognaden hann utvecklas. Galloni ifrågasätter bl a lagringsdugligheten och menar att man skulle gjort Rosso av hela skiten och inte krånglat till det med fatlagring, trots att konsortiet här nere tidigare bedömt årgången som god och gett fyra av fem stjärnor i betyg. Däremot hyllar han Rosso di Montalcino anno 2012 som börjar släppas efterhand i år. Vissa som t ex Biondi Santi väntar alltid med att sälja sin Rosso två år längre (deras 2010 har släppts i år) men det finns en hel del 2012:or från andra producenter att tillgå nu.

Som alltid är det oerhört svårt att sia om årgångar. Den unisont hyllade årgången 1997 visade sig tydligen mest innehålla lågvattenmärken när konsortiet anordnade en stor provning 10 år senare då flera av vinerna från 97 mest visade sig bestå av alkohol och fat utan någon frukt, särskilt från de producenter som inte använde sig av traditionella metoder. Kanske är det detta Galloni har i åtanke när han ifrågasätter och spekulerar.

Allt ovan beaktat är det alltså nästan omöjligt att dra några generella slutsatser om såväl viner som årgångar. Förutom alla parametrar kopplade till själva vinet handlar det naturligtvis till syvende och sist även om ens preferenser och när det är tänkt att dricka vinet. Själva tänker vi (i nuläget) knappast lagra någon brunello i 20 år och vi har lärt oss med tiden att det finns så väldigt många vinkännare som tycker så enormt mycket och att tyckandet inte alltid överensstämmer med vår egen uppfattning. Bäst är alltså att kavla upp ärmarna och skapa sig en egen bild och bästa sättet borde vara att göra det på plats. Genom att prova många viner, prata med producenter, på restauranger och vinbarer och genom att se och känna landskapet kan vi kanske hitta nyanser och detaljer som vi annars inte kan föreställa oss när vi sitter här hemma och tycker och tror på egen hand i vår egen lilla obetydliga blogg.

Vi har valt ut några producentbesök utifrån Kerin O’Keefe’s läsvärda och omfattande bok ”Brunello di Montalcino – understanding and appreciating” och utifrån våra egna preferenser. Kanske kan vi hitta de där traditionella vinerna som har både syra, komplexitet och elegans oavsett årgång.

En producent som missats i boken men som helt klart platsar där är Podere Sante Marie precis norr om Montalcino. Marino Colleonis viner har vi kunnat köpa genom BB-vinimport tidigare. Nu börjar de bli svåra att få tag på och säljs slut på ingen tid till allt högre priser. Vi tycker därför att det är en genial idé att bo två nätter hos I Colleoni för att få en känsla för vad som ligger bakom hajpen och med förhoppningen att få prova vinerna på plats.
När vi anländer till Marino och Luisa och deras två hundar är det mulet och ganska svalt. Det har inte varit så varmt överhuvudtaget på sistone och säsongen är lite försenad. Nordanvinden från Sibirien som går via Trieste ner hit kyler både oss och vinstockarna och genast hittar vi en faktor som skiljer ut Montalcinos norrsida från den södra delen. Att vi befinner oss 500 m ö h är en annan sådan faktor som dessutom bidrar till den betagande utsikten över det toscanska landskapet. Kommer man upp över 600 m anses det bli svårare att få druvorna att mogna tillräckligt i alla fall svalare år.

Självaste Montalcino ligger bara några hundra meter bort. Dvs fågelvägen... Med bil är det en dryg kilometer innefattande en brant sluttande väg som snirklar sig fram runt stadens utkant och som känns onödigt lång och svettig till fots. Därför tar man sig till staden via en genväg som innebär brant klättring på smal stig genom vildvuxet gräs och björnbärssnår med risk att falla nerför den branta slänten med vinstockar. Vi utrustas med karta och tips på några restauranger som vi kan välja mellan, samt en halvt fungerande ficklampa så att vi förhoppningsvis  kan ta oss hem samma väg i mörkret. Marino granskar dessutom skorna kritiskt så att det är OK innan vi får ge oss iväg genom järngrinden som utgör början på stigen. Innan vi går undrar han om vi vill prova från hans fat i morgon kväll tillsammans med honom. Han tycker det är en höjdpunkt när han får göra det med vinintresserade. 

Tja, det kan vi väl tänka oss…

Ytterligare en drivkraft att ta oss helskinnade hem i natten...

Vi lyckas överleva promenaden Santa Maria - Montalcino tur och retur och dessförinnan förtära ganska rustik men god och prisvärd toscansk mat på den traditionella restaurangen Osteria di Porta al Cassero nära kastellet. Här finns ett hyfsat utbud av både Rosso och Brunello på flaska, men vi väljer i stället att prova glasvis. Visserligen får man bara det huset har valt för dagen varav storproducenten Banfi utgör 50% men det är en början så god som någon och å andra sidan är priset för ett glas Rosso 3,50€ och för Brunellon 7€. 

Sanslöst billigt!

Castello di Banfi Rosso di Montalcino 2012

Stram, lite sluten doft med körsbär och antydan till läder. Mer elegans än väntat och riktigt hyfsad mineralitet och en medelhög syra. 

Inget vi köper hem men bättre än vad vi trodde.

Castello di Banfi Brunello di Montalcino 2009

Här finns en otippad syrlighet i både doft och smak. Hög syra och lite småträiga fina pulvertanniner. Funkar riktigt bra att dricka redan nu.

San Carlo Brunello di Montalcino 2009

Dov frukt med mörka körsbär, lite träbjälkar och läderplånbok från Istanbuls basarer. I munnen viss eldighet över en ganska hög syra och ganska träig smak. 

Ingen producent vi hört talas om tidigare och knappast någon vi kommer att leta upp igen.

Collematoni Rosso di Montalcino 2012

Här finns en liten fin fat- och läderton varvat med en inbjudande fruktighet och lätta kryddor. Även i munnen är frukten frisk från körsbär och lite svarta vinbär. Tanninerna är försynta och syran dygt medelhög. Det här kan drickas här och nu både med och utan mat. Klart intressant.

Det här däremot kan vi tänka oss att leta upp för inköp. Ung producent ganska långt söder om Montalcino. Ekologisk prdouktion med minimal intervention och en lovande vinmakare enligt Marino Colleoni får vi höra i efterhand.

Baricci Rosso di Montalcino 2012

Ungt och lite slutet. Skall nog vänta något år. Under kvällen öppnar frukten upp men det når aldrig någon högklingande elegans eller syratopp. Å andra sidan finns här en tämligen hög komplexitet för att vara en Rosso. Mineraler, salmiak och en liten sötma som av läder och en gnutta choklad.

Kan någon servera lite av det där toscanska vildsvinet tack!

Vi snackar rutin. 90 år gammal tillhör Nello Baricci inventarierna i området. Traditionalist med vinmarker på norrsidan. 15€ ligger detta på om man köper en flaska på enotecan. Vad får man för de pengarna här hemma?

Byn är nog bara levande dagtid så vi njuter av den lite kyliga senkvällen på vår terrass med varsitt Solderaglas som vi får låna av värdparet. I dessa häller vi en liten skvätt av Colleonis purunga Sangiovese från en etikettslös flaska. Inköpta ekologiska druvor från annan odlare vinifierat av Marino själv och nyligen buteljerat. Jo det är okomplicerat och ungt så det förslår men visst finns det kvaliteter i detta.

Colleoni Montecello Amiata 2013 Toscana IGT

Blint skulle vi nog gissat på en bra Valpolicella (som vi aldrig druckit). Ganska liten doft av huvudsakligen hallon men med inslag av både tranbär och blåbär. Biotonerna av röda äpplen är diskreta. I smaken går alla frukterna igen med röd dominans. Här finns en viss viss sötma som kan vara kopplat till årgången men vi får aldrig någon syltkänsla. Syran är hög och balanserar upp. Här finns också små små finpulvriga tanniner och en liten grön ton som säkert försvinner med luft och/eller lite tålamod. Det här kan bli riktigt spännande ett svalare år. Extrem kul att prova redan nu. 

(Jodå, mycket riktigt. Kväll nr två hittar vi inga gröna toner men intrycket i övrigt består.)