Feudi di San Gregorio "Serpico" 1999

Det hände sig på den tiden att vi inte brydde oss så mycket om vinet som om maten, människorna och landskapet, när vi reste. I Campania var en av höjdpunkterna buffelmozarellan och de fantastiska tomaterna till frukosten på det lilla hotellet i Castellabate. Och 5-(eller var det 7?)rättersmenyn som Franca trollade fram kl 22 på kvällen trots egna gäster. I Calabria var det kanske konfirmationsmiddagen för hotellägaren Leos barnbarn, där vi fick vara med eller när vi gjorde egen pizza i vedugnen i hans giardino där vi bodde nästan ensamma på hotellet i Briatico.

Då dracks husets röda med välbehag. Så bekymmerslöst. Ingen vånda över att inte missa något känt vin. Ingen rädsla för felval till maten. Billigt och bra. Det var bara här och nu och hej och hå, salute e cin cin och skål och skratt och mer vin från karaffen och det fungerade utmärkt. Vi minns med glädje hur vi körde längs hela kusten från Napoli ner till Tropea, tog båten ut till Eoliska öarna norr om Sicilien och det enda vi hade med oss hem i alkoholväg var en flaska Malvasia di Lipari (varför har jag inte kvar den nu??!!) och några flaskor grappa, som jag tror vi köpte på flygplatsen i Napoli vid hemfärden.
Nästa gång vi kommer till dit skall det bannemej bokas in producentbesök och förberedas för hur många lådor man kan få plats med i bilen, eller hur man skall lyckas få med tillräckligt antal av rätt sorts väl inslagna enstaka flaskor i medtagen bubbelplast i resväskan om vi ve och fasa bara tar flyget (jo, om vi delar på en resväska med kläder och tar med en som är tom förutom plast och tejp, så kan vi nog få plats med 12 st i alla fall...)

Det gäller att inte bli fullkomligt fartblind mitt i det brinnande och allt snabbare accelererande vinintresset.
Att ibland bara stanna upp och inte glömma att man kan njuta av vinet utan att veta vad det är för något. Utan planering, utan djupare analys, utan att sätta poäng. Rött och gott räcker långt som betyg ibland.
Inte glömma människorna och landskapet. Ibland bortom vinrankorna.
Rött och gott. Ingen bubbelplast.
Det är svårt.
Att hitta jämvikt.

Feudi di San Gregorio "Serpico" 1999 köpte vi inte i Campania där det kommer ifrån, utan här hemma för två år sedan. Tänkte att det var en lyckad kombination med nyårsälgen. Det var det, men kunde ha legat till sig ytterligare några år. Kanske hjälper det inte helt ändå för att bli det där toppvinet vi hoppats på. Lite för mycket av allt på något sätt, inte minst fat.
Egentligen motpolen till "husets röda", pris- och kvalitetsmässigt.
Ändå. Opersonligt.
Utan jämvikt.

Djupt mörk rubinröd färg med knapp tegelkant. Doftar mjölkchoklad, mörka körsbär, hallonlakrits, träiga fat, skokräm och örter med främst rosmarin. I munnen trä, mörka körsbär i sprit, örter, hallonlakrits, mjölkchoklad, rikligt med finsandiga tanniner och medelhög körsbärig syra. Lite bättre frukt under kvällen.
90

Castellabate