När Gambero Rosso kom till byen

Gambero Rosso är på europaturné. Zürich och Warzawa har avverkats och nu har turen kommit till Köpenham och Moltkes Palæ på Dronningens Tværgade. En av fyra "chief editors" och självaste chefen (att döma av ålder, kostymsnitt och det lugnt världsvana, knappt förnimbart lätt arroganta, tillrättavisande men ändå professionellt vänliga sättet) håller i en liten informell presskonferens innan il spettacolo kan börja. Först för importörer, restaurangfolk och journalister (jo, man tackar för att man har en så väldigt vidsynt definition på sistnämnda) och senare på dagen för andra vinintresserade.

Man berättar för oss att man har 20 provningar i varje region med 4-5 olika provare som sätter poäng i tre kategorier; 70-80p, 81-90p och 91-100p. Därefter jämkar man ihop sina poäng och beroende på i vilken poänggrupp medelvärdet hamnar utdelar man en, två eller tre bicchieri som motsvarar "hög", "optimum" resp "excellent" kvalitet. Således en mer grovhuggen och dessutom i botten en mer utdragen skala än Parker/Wine spectator/Wine enthusiast-skalorna här. Förutom att man vet DOC/DOCG-område och årgång, provas enligt uppgift vinerna blint.
Självklart är det sällan några stora skillnader mellan de olika provarna, men man menar ändå att man valt att göra denna lite grövre indelning för att minimera risken att eventuella subjektiva preferenser skall färga slutbetyget. Man provar 40000 olika viner varje år, varav 20000 från 2300 olika producenter kvalar vidare till guiden och när man till slut har reducerat ner hela vinprovarsoppan återstår 400 viner som får 3 bicchieri. Piemonte dominerar med 82 och Toscana med 70 st i 2013 års upplaga.
Man skulle nog kunna ägna en stund åt kritisk granskning av den information vi får. Vi nöjer oss med att konstatera att om det stämmer skulle 2300 vinproducenter tillverka i genomsnitt 8-9 viner vardera med hög till excellent kvalitet som platsar i guiden. Italienska viner i all ära, men tillåt oss tvivla en smula...

Som alltid på vinmässor är det svårt att ha någon klar plan för hur man bäst får både överblick och detaljkännedom. Man brukar ändå ge upp eventuella strategier efter en kort stund. Lika bra att planlöst kasta sig ut i vinhavet.
Överlag har vi svårt att hitta något i excellentskiktet. Enstaka viner sticker ut över de annars ganska genomsnittliga vinerna. Dock med förbehållet att vi har en tendens att sätta lägre betyg vid så här stora provningar, då man snabbt tröttnar.
Roligast är egentligen att vi hittar viner gjorda på druvor vi inte fått chansen att prova tidigare.

Semidano är en grön druva som trivs och odlas enbart på västra Sardinien nära kommunen Mogoro och har eget DOC. Vi provar Semidano di Mogoro superiore "Puistèris" 2009 från Cantina di Mogoro. Djup gul färg, mineraler, fruktigt nästan med lite honungstoner, mjuk munkänsla med måttlig syra men faktiskt svagt förnimbara tanniner och man berättar att detta kommer från själva druvan då man har en kort skalkontakt under tillverkningsprocessen.

Från samma producent provar vi den blå druvan Bovale. Nämns litterärt redan på 1300-talet. Finns tydligen även i Spanien, annars en lokal sardisk druva den också. Trivs och odlas nära kommunden Terralba i Oristanoprovinsen. Liten, tjockskalig och ger tämligen tanninrika viner med bra struktur. Stämmer ganska bra på deras "Tiernu Teralba" som är dessutom fruktigt, inte alls svårdrucket och säkert fint till något grillat.

Ruché från Monferrato i Piemonte är en väldigt aromatisk, parfymerad, blommig, kryddig blå druva som förenklat skulle kunna sägas vara rödvinsdruvornas svar på muscat eller gewürztraminer. Mer udda än god. I all fall Rucché di Castagnole Monferrato 2011 från tillverkaren Montalbera.

Värt i övrigt att nämna från denna eftermiddag:

Caprili Brunello di Montalcino

Morellino di scansano Madrechiesa Riserva 2009 från Terenzi.

Castellari Bergaglio Gavi di Gavi "Rovereto". Lagrad sur lie i flera månader och därmed mer smakrik och komplex.

Elvio Cogno Barolo Ravera 2008

Dolcetto och barolo från Pecchenino. Barolon funkade utmärkt till maten men instämde efter en stund med BilligtVin-Ingvar om att doften lovade mer än smaken.