En fotbollslegend & två Barbaresco: 2007 Ronchi Barbaresco

Det kanske inte är så många av er som känner till den felande länken mellan fotbolls-VM 1958 och en god barbaresco eller två? Inget att skämmas för. Det gjorde inte vi heller förrän vi reste till Piemonte.

Så här var det.
På samma Copenhagen Wine Forum som vi i augusti 2011 hittade en god barolo från Enrico Serafino, provade vi även en utomordentlig barbaresco anno 2006 från en för oss och sannolikt flertalet okänd vingård vid namn Ronchi. Distinto som den danske importören heter hade inga flaskor till försäljning på mässan och vi var dessutom lite irriterade på det högt satta priset på deras hemsida som de hänvisade till. Utomordentligt vin jovisst, men stod 369DKK verkligen i proportion till det okända producentnamnet?
Vad göra? Jo, man åker till Piemonte. Kostar visserligen lite mer men man får en del annat på köpet.

Sagt och gjort. Efter ett dygn i den lilla barbarescostaden Neive tog vi oss en morgon via vindlande småvägar till Azienda Agricola Ronchi. Någon hemsida eller e-post fanns inte att tillgå (då i alla fall) men vi hittade en adress på nätet så vi chansade och kom oanmälda. Inte självklart att hitta trots GPS, husnumret var 23 och inte 14, men en liten skylt vid huvudvägen lotsade oss till slut nerför den branta vägen till gården.

Soligt, tyst och fridfullt. Vi knackar på och hojtar lite försynt och efter en stund kommer en liten man ut från en byggnad. Glädjande nog är det självaste vinmakaren Giancarlo Rocca som, liksom så många andra vinproducenter vi dykt upp hos, är mycket välkomnande och inte alls har något emot att vi provar hans viner som dukas fram tillsammans med 2 sorters grappa. (Har ni förresten provat att skölja munnen med en lagrad och en olagrad grappa kl 10 på morgonen. Även om man spottar och det görs efter vinprovningen, så är det sådär...särskilt den lagrade... men vad gör man inte för vetenskapen).

2007 var sista året man tillverkade fatlagrad dolcetto. I våra öron låter det som ett bra beslut att fortsättningsvis bara använda ståltank. Ändå är den vi provar fruktig, lättillgänglig och inte så dum i alla fall. Man har även en barbera och visar det sig glädjande nog två sorters barbaresco. En traditionellt tillverkad och en modernare variant. P g a språkförbistring lyckas vi inte riktigt  förstå varför han tillverkar båda och om planerna är att fortsätta detta eller om det bara är ett experiment. Konversationen förs huvudsakligen på engelska varvat med vår dagisitalienska med svar på obetydligt mer avancerad engelska.
Exakta skillnader i tillverkningsprocesserna lyckas vi inte heller utröna men för den oinvigde kan sägas att rent principiellt är ju en traditionell Barolo/Barbaresco stramare, mindre fruktig och mindre lättillgänglig och behöver lagras längre innan den är drickmogen. Modernare varianter tillverkar man huvudsakligen genom att använda högre temperatur vid maceration och jäsning, gärna "röra runt" lite oftare och därigenom försöka få ut mer smaker på kortare tid. Dessutom lagrar man ofta på mindre ekfat för att få ett mer snabbtillgängligt och publikt vin, i alla fall utifrån de preferenser som många har nuförtiden.

På frågan om han kan skicka hem flaskor till Sverige om vi köper av honom går inte detta, tror vi att han svarar. I stället nämner han något om en fotbollsspelare och att det kanske finns en lösning. Han går sin väg och vi fattar ingenting (det är  f ö här vi passar på att skölja munnarna i grappa). Väl tillbaka i provningsrummet har med sig en gammal hederlig telefon som han kopplar i ett jack och ringer ett samtal. Luren lämnas över till undertecknad och i andra änden talar någon svenska med italiensk brytning. Namnet är Piero Hamrin och långsamt börjar jag förstå vad Giancarlo menade angående fotboll när han visade oss runt på gården. Mycket riktigt visar sig mannen i luren vara sonen till den gamle svenske fotbollslegendaren Kurre Hamrin. Piero har ett företag i Florens och planerar sälja italienska viner via nätet med frakt från DHL och med start bara några månader senare. Jag lämnar min e-postadress till Giancarlo och sedan skall de höra av sig när det är dags.
Under tiden får vi nöja oss med tre flaskor till resväskan och flyget hem till en kostnad av 18€/st.

Två månader senare köper vi Ronchis viner genom Vinoch endast 20 kr dyrare än på vingården och till halva priset jämfört med Distinto. Sympatiskt dessutom med 300 kr i fraktkostnad oavsett hur många viner man köper, om man nu skall köpa många viner från samma producent. Inte lika kul upplägg om man vill prova enstaka flaskor från flera olika producenter, men man kan inte få allt.

Det som är allra mest spännande är att vi får chansen att jämföra två viner från samma vingård, av samma vinmakare, från samma årgång men med de olika tillverkningsmetoderna. 

2007 Ronchi Barbaresco, röd text på etiketten (modern metod): mörk rubinröd med lätt transparens. I doften svaga noter av kokos, dill och lite smörkola och fudge men inga rostade fat så långt näsan kan nå. Körsbär, te, lakritsrot, örter, en och annan svag tjärpuff  då och då. Tillgängligt, ganska kraftfullt extraherat med körsbärsfruktighet, örter, fänkål och eldighet utan någon egentlig sötma. Inledningsvis mjuk textur på tungan men med distinkta italienska syror och rikliga finpulvriga tanniner. Något för hög alkoholhalt men annars fin balans mellan smakerna. Snygg fathantering. Kan mycket väl drickas nu men lär hålla flera år framöver.
88+

2007 Ronchi Barbaresco, blå text på etiketten (traditionell metod): Mindre, något dovare doft, men blommar ut dag två med fina bottitoner, mörka körsbär. torkade rosor, en tjärad repstump, lite plastmatta, rosmarin och en nypa earl grey te. Liknande smakspektrum men med mer maraschinokörsbär, en del hallon och lingon och utan direkta fattoner. Även detta är eldigt och dag ett ruffigare och kantigare i munnen än det första vinet, men andra kvällen gjuts frukten ihop med de rikliga finsandiga tanninerna och den fina höga syran  till en mycket god traditionell barbaresco . 
90+

Det här är riktigt bra viner som vi nog hade uppskattat ännu mer om alkoholhalten hade varit något lägre. Vi minns 2006:orna som i alla fall lite mindre eldiga men kan ha fel och har möjligen romantiserat bilden av dem. Vi låter dem ligga några år till.

T o m jag är för ung för att minnas Kurre Hamrin men namnet har hörts genom åren och den som vill kan läsa mer här. Konstmål i en semifinal i VM på hemmaplan, fem italienska klubbar, däribland Juventus och Milan, två serie A-segrar och efter Gunnar Nordahl den som gjort flest mål i serie A.
Det är svårt att inte associera till Zlatan och tänka att spelnivån och idoldyrkan säkert var densamma med den tidens mått mätt.

Man får inte glömma att historien upprepar sig. Kanske i olika skepnader.
Kärleken består. Föremålen växlar.
Framtidens frågor vi ännu inte ställt, kan redan ha besvarats
Det fanns självklart vinnördar som jag och ni i slutet på 50-talet, men som fokuserade på andra årgångar och viner.
I stället för att lägga tid på långa blogginlägg...

Så kära vänner, ni som har små barn nu. Föreställ er att de om en sisådär 40 år reser till Italien och där träffar en vinproducent som förmedlar kontakten med Zlatans son som då är italiensk vinhandlare och att de därigenom äntligen lyckas köpa det där vinet som de suktade så efter på en vinmässa.
Då kan ni berätta den här historien.
Den som minns.