Mouton Rothschild, kolatomer och Château Pédesclaux 2009

I semestertider frigörs utrymme i hjärnan.
Så att det finns plats att tänka de där riktigt stora och viktiga tankarna.
Som det här med kolatomernas återanvänding i livets kretslopp.
Qué???

Jo, kolatomen är som bekant en hörnsten i varje levande väsens uppbyggnad. Utan kol, inget liv.
Tänk nu på jorden som en sluten enhet som när den en gång skapades fick sig tilldelat en viss mängd kolatomer. Det innebär att summan av kolatomer på jorden är konstant. De förbrukas ju inte! De byter bara skepnad och värdskap och ingår i andra molekyler och sammanhang än de gjorde från början. Mycket stannar kvar i atmosfären som olika kolföreningar och lite försvinner kanske ut i rymden men oavsett vilket så tillförs vi inga större mängder nytt kol utifrån, möjligen utöver meteoriter och annat rymdkrafs.

Ergo: De kolatomer som finns här i världen, är de som alltid funnits från tidernas begynnelse.

Det är nu de hisnande tankarna väller in likt gigantiska tidvattenvågor.
V a r t  h a r  a l l a  k o l a t o m e r  t a g i t  v ä g e n?
Alltså de som fanns redan innan själva livet började på jorden. De måste ju ha gått från de första encelliga organismerna via fiskar, slamkrypare, kräldjur, fåglar, insekter och växter till däggdjur och människa, som förutom den egna förruttnelsen efter dödens inträdande lyckats elda upp en massa kolatominnehållande produkter med koldioxid som slutprodukt som då i sin tur inhaleras av andra människor och djur förutom allt det som går tillbaka in i växterna för att via fotosyntesen bilda syre som ger liv åt nya varelser som dessutom får i sig de olika kolatomerna på nytt via födan osv osv.
Puh!
Alla de kolatomer som bygger upp oss kan alltså ha befunnit sig var som helst. Politiker kan ha kolatomer som tidigare härbärgerats i motståndarlägret. Västeuropeiska kolatomer kan ha befunnit sig i Mellanöstern och vice versa. Nätvinhandlarna kan bära på kolatomer som vår systembolagschef tidigare gått och hållit på och bag-in-box-vin kan innehålla kol från en gammal barolo, eller ve och fasa - det kan vara tvärtom också...fast kanske inte om barolon är tillräckligt gammal...

Ja ni förstår. Ingen går säker. På något sätt hänger vi alla ihop eftersom vi delat kolatomer med varandra sedan livets skapelse och tidernas begynnelse. För vissa kanske tanken skapar ångest och paranoia, men för oss andra är det bara att gilla läget.
Det man inte kan göra något åt, kan man lika bra släppa taget om.

Så till saken.
September 2004 var vi i Bordeaux för första gången. Vi hade inte alls samma koll på viner som vi har idag, men när vi passerade en av Mouton Rothschilds odlingar hade vi sinnesnärvaro nog att stanna, snabbt hoppa ut och ta några druvor för att smaka. Vi insåg då att Cabernet Sauvignon helst skall drickas, inte ätas. Kärnorna som spottades ut fick sig i alla fall garanterat tilldelat en dos av våra kolatomer och återbördades till den berömda jorden.
Vart tror ni att det kolet tog vägen då? Jo naturligtvis raka vägen ner i marken och sedan upp i vinrötterna för att så småningom vidarebefordras till 2005 års druvskörd. Årgången blev riktigt bra! Vi säger inte rakt ut att det var vår förtjänst, men det ligger nära till hands att tro och visst vore det på sin plats att Monsieur Rothschild hade hört av sig och överlämnat en flaska eller två som bevis på sin tacksamhet och för att återlämna några av våra utlånade atomer.

Men otack är världens lön. Ännu har vi inte sett röken av någon Mouton Rothschild!
Vi krusar inte utan dricker i stället 2009 Château Pédesclaux köpt på systembolaget i höstas.
Slottet, som också det ligger i Pauillac, är klassat som Cinquièmes Cru liksom Rothschilds d'Armailhacodling där vi stannade och årgång 2009 anses även den som bra. Lite väl tidigt att dricka kanske men den som icke provar får inget säkert veta. Druvsammansättningen är på ett ungefär 50% Cabernet Sauvignon, 45% Merlot och 5% Cabernet Franc.

Klassisk bordeauxdoft med svarta vinbär, lite ceder, fruktkaka under ett täcke av mellanrostat kaffe och mjölkchoklad. Även i munnen fatpräglat med kaffe och nykluven ek. Lite klenfruktigt med blåbär, svarta vinbär och viss sötma. Medelfylligt, inte alltför överextraherat och utan plågsam eldighet. Faktiskt riktigt mjukt i munnen. Medium syra, men var är tanninerna? Betydligt lägre än förväntat utifrån ursprung och druvsammansättning. 
88-

Ingen dålig bordeaux men a) Är det värt sitt pris? b) Håller den relativa frukt- och tanninfattigdomen för långlagring?
På a svarar vi nja och på b svarar vi tja. Den som lever får se.
Har en flaska till som intagit viloposition.
Det man inte kan göra något åt, kan man lika bra släppa taget om.
Några år i alla fall.

Fotnot: Den långa ingressen är faktiskt verklighetsförankrad. Det finns bl a forskning där man mäter cellomsättning hos levande varelser och växter genom att följa andelen kol-14 i dna-molekylerna.