Il Molino di Grace Chianti Classico Riserva 2004 "Selezione Il Margone"

På 30-talet hade mina farföräldrar en hund som hette Wally. Han bodde i en hundkoja på skolgården på byskolan där farfar var rektor och farmor lärarinna. Det fungerade alldeles utmärkt när det gällde skolbarnen. Wally var alltid snäll mot dem. Däremot när det kom någon utomstående vuxen blev han som förbytt. Aggressiv och skällande försökte han slita sig och lyckades ibland släpa med sig kojan och närma sig "inkräktarna". Till slut blev det ett bekymmer som man var tvungen att försöka lösa genom att göra sig av med honom. Han såldes till någon i Helsingborg knappt 10 mil därifrån.
Efter en vecka kom Wally tillbaka.
Själv.
Han hade rymt och helt på egen hand letat sig tillbaka.
Omöjligt att förstå, men icke desto mindre helt sant.
Hemma igen.
Home is where your heart is.

Il Molino di Grace Chianti Classico Riserva 2004 "Selezione Il Margone"
Il Molino di Grace verkar vara en högst seriös producent. Ledorden är "sustainable and organic". Sangiovese utgör grunden i produktionen och även till deras enklaste vin, där man blandat in 25% Merlot, är druvorna handplockade.
Deras baschianti är det närmaste husets vin vi kan komma här hemma. Det har provats, druckits och bjudits ett otal gånger utan att vi någonsin blivit besvikna. Det ultimata valet till pasta för en dryg hundring. Semitraditionellt till sin läggning likt ett fosterbarn som flyttat mellan ståltank, slavonska ekfat, franska barriques och andrahandstonneaux. Il Margone däremot har en lite strängare uppfostran med 11 månaders internat på franska barriques innan vinet fått pusta ut på flaska.

Lätt opakt tämligen mörkt vinrött med lätt tegelinslag.
Här finns inledningsvis antydda reduktiva dofter och lite choklad, men mest körsbär, örter, lakrisal och lärkträdsterass.
Munnen fylls av surkörsbären varvat med fin choklad, lakritsrot och i högsta grad intakta syror. Tanninerna är välslipade till närmast pulvernivå men ständigt på sin vakt som salivspälkare. Visst kunde faten varit ännu något mindre närvarande för vår smak, 11 månader på franska barriques sätter sina spår, men de är mycket snyggt integrerade och utan avslagen coca cola eller julmust
90-

Jaha, hur skall vi lyckas knyta ihop säcken denna gång då?
Jo, om vi nu jämför förra blogginläggets utflykt till Kalifornien och dagens italienare, där båda vinerna är fatbehandlade och av samma årgång och om vi tänker oss Ojai-vinet som Helsingborg (nej jag menar inte alkoholstint och utan finess) och dagens vin som Malmö, så fattar ni själva.
Lika sant som berättelsen om Wally, men alls icke så svårt att förstå.
Hemma igen.
Home is where your heart is.